Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Archive for mars, 2012

Nytt allt men samma gamla

onsdag, mars 7th, 2012

Ångesten är stor. Jag har klippt håret, färgat håret, tagit två nya hål i öronen, vaxat ögonbrynen, klippt naglarna, filat naglarna och målat naglarna. Börjat använda min väldigt fina och tyvärr urkrympta guldring med ”Lina” ingraverat. Med en stjärna i stället för pricken ovanför i:et. Jag kom på att den passar på tummen, och bär den med stolthet. Och jag har ätit. Men skammen att behöva skriva ner allt jag äter och vilken tidpunkt får mig att inte vilja, för jag tror hon, kuratorn på ätstörningsenheten, jag tror att hon kommer döma mig för att jag äter för mycket. Jag är rädd att hon ska se hur mycket det är och rabbla upp allt och säga att jag verkar tjock, eller en kommentar i stil med ”jaha, men OJ vad mycket du äter!”. Åh jag vill inte skriva upp allt. Jag mår jättedåligt av det. Men hon verkade tycka det var en bra idé och då gills inte min egen vilja särskilt mycket.
/lina

Same old same old

onsdag, mars 7th, 2012

Igår kväll lyckades jag somna innan Adam kom, men vaknade en kvart senare av så stor panik och stress att jag mådde fysiskt illa. Tankarna for runt i huvudet på mig så jag trodde jag skulle kräkas, lyckades dock undvika det och efter att ha lugnat mig något somnade jag om. En lugn natt, i jämförelse med tidigare nätter.

Jag må vara stark, men anorexian är mer än en värdig motståndare.
/lina

Fikamonstret

tisdag, mars 6th, 2012

Hela huvudet är tomt nu. Fy fan vad skönt. Tog mig en timme att blåsa rent det med hög musik, jag saknar kickboxningen och känslan att bara kunna avreagera sig och dessutom vara jävligt duktig på det. Kickboxning är ett av mina rockärmsäss och nu verkar någon ha stulit rocken för mig.

Mat är allt jag egentligen tänker på under dagarna, precis som anorektiker brukar göra. Eller, jag har ett scenario till: en sommarlovsdag i Stockholm, bland mina vänner. Jag skrattar. Det är vad som håller mig igång, den bilden, det lilla skrattet som för en gångs skull är ärligt, det som visar att jag är trygg och säker. Bilden, drömmen, av den frihet och den föreställbara lyckan, får mig att hoppas och tro att allt kommer att vända. Att allt kommer att bli bra, att bilden kommer att bli verklighet.

Jag börjar få svårt att andas igen. Jag tycker faktiskt ändå att jag klarar det här ganska bra, jag ska absolut inte påstå att det är enkelt på något sätt; för det är det inte. Men jag fixar det ju ändå på något sätt. Jag är fortfarande här. Men när det väl kommer till kritan att äta -som nu- är det inte till någon tröst. Allt som finns är att vilja gråta, gråta och skrika och fly. Det vänder sig i magen av rädsla, både för maten och för Adam. Men jag är envis. Jag ska inte ge upp. I’ll fight ’til I die, and then some.
/lina

Maten och tävlingen

tisdag, mars 6th, 2012

Så lunch nu då. Jag är räddare än vanligt, vill verkligen inte stoppa något i munnen och vet att Adam kommer senare om jag gör så. Jag försöker att inte tänka. Inte tänka. Bara äta. Inga tankar.
/lina

Adam och Marit och så lilla Lina på ett hörn

tisdag, mars 6th, 2012

Jag hatar det här. Allt det här. Jag vill inte vara fast i det här längre, jag vill inte bli frisk något mer. Skolan pressar. Skolan pressar väldigt väldigt väldigt mycket. Jag måste kunna prestera, jag måste fixa betygen. Inte G. Inte VG. Knappt MVG räcker till, jag måste vara på yttersta förmåga, jag måste jag måste jag måste kunna vara den känslokalla betygsmaskin jag brukar kunna vara. Måste. Kan inte bli frisk, har inte tid. Anorexian, som jag härmed döper till Marit, ligger närmare till hands. Vägen dit är kortare, övervinnlig. Dit kan jag ta mig.

Jag är inte uppe ensam denna natt heller utan Adam gör mig sällskap. Och med det menar jag inte någon kille utan ångesten som jag döpt. Det gör ont i bröstet när jag andas och jag får inte luft och hjärtat slår hårt, jag har pulsen i huvudet. Andas fortare, får ändå inte luft. Vill ha luft, innan jag kvävs. Sådärja. Nu är andning och puls lite mindre ansträngd, de är lite mer harmoniska.

Adam är värre nu, han gör sig tung på mitt bröst. Marit står bredvid. Hon gör ingenting, men hon kan få bort honom. Jag behöver bara säga ordet, så tar hon bort honom. Jag behöver bara säga ordet så gör hon mig lycklig igen.

Jag har ungefär 3% kraft kvar, styrka, energi, mod, vilja, allting är endast 3%. Marit har väl kanske 85% kvar av sin styrka och manipulativa förmåga, men Adam, han verkar aldrig bli trött. 167% verkar han köra på, och ju svagare jag blir, desto starkare blir de båda. Tre procentenheter lägre och jag överlämnar mig till dem. Tre procentenheter lägre och det är inte värt det längre, då är ingenting värt något längre.

Det verkar bli värre för var kväll som passerar, allting blir svårare än morgonen tidigare, måltiderna jobbigare och viljan att springa iväg och gömma mig ökar för var dag. Och det är veckor kvar tills jag eventuellt får rätt medicin. Veckor? Det krävs dagar, TIMMAR, för att jag ska må värre än jag först trodde var möjligt. Hur kan man låta mig vänta i VECKOR? Hur stark tror de att jag är? Tårarna skrämmer bort Adam. Nu måste jag trycka med samma tyngd han tillfogade för att inte gå sönder.

Marit skrattar åt mig, Adam skrattar åt mig. Jag fingrar på silverkorset runt min hals: jag undrar, skrattar Han åt mig också? Får inte luft, kan inte andas, hyperventilerar mig yr och varm och jag försöker trycka där Adam satt för att jag inte ska explodera, jag känner hur mina små, korta, stötvis framkallade inandningar av syre får huvudet att snurra och illamåendet stiga. Jag kommer att svimma om jag inte slutar, det sticker i fingrarna av syrebristen. Snälla, sluta. Snälla, snälla, snälla sluta. Andas fyrkanten, den som du lärt dig. Andas fyrkanten. Eller bara andas, det funkar också. Andas. Lugnt och fint. Andas. Eller också fortsätta hyperventilera, ja det är ju en alldeles utmärkt idé. Kroppselände. Jaha, vad bra, Adam skräms inte av tårarna längre. Utmärkt.

Dumma fanskap. Låt mig vara.
/lina

Kort revy av dagen

måndag, mars 5th, 2012

Dagen idag började inte alls bra, ångesten släppte först runt halv sju när jag gick min promenad. Jag var egentligen för trött för det, jag mådde illa av yrsel när jag stod upp och vinglade på benen. Hade jag fortfarande fastat hade jag förstått reaktionen, men eftersom jag nu faktiskt äter gav jag blanka fan i kroppens lilla djävulsskap och gick ut i alla fall. Det var kallt, väldigt kallt, och det väckte mig någorlunda. Illamåendet avtog så småningom och musiken och promenaden fick mig att slappna av, fick Adam att lämna mig ifred.

Jag har börjat må betydligt sämre psykiskt, både av pressen från skolan men även av gamla problem som hotar när murarna är nedtagna, och anorexian börjar göra sig påmind. Den vill rädda mig, den vill trösta mig. Den tycker inte om att se mig såhär, när jag mår så dåligt. Och jag greppade handen anorexian sträckte ut, jag greppade den men bara för en sekund. Sedan släppte jag igen. Jag skulle nog inte klara det här utan mina kompisar tror jag inte.

Att äta börjar återigen bli en kamp. Adam börjar bli starkare, mer våldsam, mer frekvent. Och precis som med mobbare; ignorera dem tillräckligt länge och de ger upp, lämnar dig ifred (oftast!). Ignorerar jag anorexian och Adam bör de försvinna, de bör ge upp och lämna mig ifred.

Imorgon ska vi på det första mötet med en annan skola, i Eskilstuna. Det var den första jag var riktigt exalterad över men det har släppt, den var konstig och hon jag pratade med både oförskämd och elak. Henne tyckte jag inte alls om och ser inte fram emot att träffa henne. Rädd för att lämna huset, rädd för att möta så många människor, rädd för att vara på skolan och vara representabel. Rädd att Adam får mer kraft. Rädd att anorexian får mer kraft. Bussen dit går halv åtta och tar en timme nästan, för att möta en människa jag tycker verkar elak. Känner mig inte direkt peppad. Längtar bara tills på torsdag och Örebro!!

Ja. Allting kommer att bli bra, allting kommer gå bra. Jag har ingenting att vara rädd för. Jag är starkare än Adam. Jag vet det, jag vet det. Det är bara en tidsfråga innan allting är bra och jag är lycklig. Ingenting annat än en tidsfråga. Ja. Så är det. Åh, nu kom halsbrännan tillbaka. Trots all medicin. Jag märker ju vad medicinen gör med ögon och huvud och glasögonen samlar inte damm längre, jag vet ju att kroppen tar upp den. Men vart fan tar den vägen? Förströr den enbart huvud, ögon och lever känns den ju lite onödig. Men läkarens ord skrämmer mig och jag ska nog öka dosen imorgon för att se om det hjälper. Då är jag uppe i maxdosen, 40mg. Hjälper inte det, ja… då är jag körd. Nej. Allting kommer bli bra. Allting kommer att bli okej igen. Det är ingen fara. Det blir bra igen. Det blir det.
/lina

Den lilla dvärgen Adam

måndag, mars 5th, 2012

Jag kan inte andas, känns som om jag har en korsett på mig som trycker in lungorna. Eller nej, jag tänker hålla mig till dvärg faktiskt. Och jag tänker dessutom döpa honom, till Adam. Det funkar. Djupa andetag. Allting kommer att ordna sig. Allting kommer att bli bra. Andas. Bara andas. Ångestdemonen Adam kommer att försvinna om jag ignorerar honom tillräckligt länge. Andas, bara andas, så tröttnar han snart. Och då blir allting bra igen. Jag lovar, bara andas. Andas.
/lina

Kaoshouse

måndag, mars 5th, 2012

Just idag är allt kaos. Återigen. Efter några timmar fick jag bort trycket över bröstet i -vad som kom att bli- morse och jag lyckades somna runt fyra-halv fem tiden. Nu är känslan dock tillbaka men om jag andas sakta och stänger ute tankarna så går det lite lättare med syretillförseln.
En tanke räcker för att få pulsen att öka, andning stressad men lika ytlig och jag kan inte fokusera längre. Allting är kaos och jag har svårt att förstå varför det här livet ska vara bättre än det med anorexia. Hur kan det vara ”bättre” att må fruktansvärt än att må bra?
Jag vill inte längre.
/lina

Mental transformering

måndag, mars 5th, 2012

En liten rörelse. Det var allt som krävdes för att få mig att färdas månader tillbaka i tiden, och nu verkar jag ha fastnat. Om ni undrar var jag ”befinner” mig så är jag -i huvudet- tillbaka på sjukhuset, jag ligger i Uppsala. Sängen är obekväm och sovstrumporna är för stora, de glider av mina fötter och blir snart för varma så jag tar av mig dem och lägger dem i fönstret. Allting låter när jag rör mig och prasslar och vore det inte för att pappan till flickan i sängen bredvid mig snarkar tillräckligt högt för att överrösta alla mina små rörelser skulle jag ha väckt dem alla. Sjukhusskjortan är för stor, den är säckig och den glider av mig och det är kallt, det är varmt, jag sover och jag är vaken. ”Jag får inte vara rädd.” ”Jag måste vara modig.” Min hand gör ont där kanylen sitter och jag kan inte sova på den som jag vill och brukar. Klockan tickar och överröstar -mot alla odds- grannpappans snarkningar. Jag är inte rädd, det är jag inte. Allting känns annorlunda, det är konstigt; det var ju min värld. Mitt liv. Det var i min ”naturliga miljö” jag befann mig. Varför var jag då så obekväm? Jag har fortfarande kvar den starka känslan för hatet mot det blåvita plastarmbandet med mitt namn på. Det absolut första jag gjorde när jag kom hem kvällen därpå var att klippa av det, och än ligger det kvar där det föll av. Jag skulle ha slängt det på en gång, då jag ännu vågade röra vid det. Nu ligger det i stället där det ligger och ger mig kalla kårar varje gång jag passerar badrummet.

Jag är tillbaka i mitt rum, i min säng i lilla Köping. Långt borta från Uppsala sjukhus. Phu. Fast jag kan fortfarande inte andas riktigt ordentligt, varje andetag känns som en krystad utmaning, som att andas sand. Det går lika trögt. En rörelse till och jag är tillbaka i Uppsala på nytt.

Tvätta, tvätta, riktigt rent. All smuts ska bort, kläder ska bytas flera gånger och lakanen likaså. Nagellack ska bort, varje uns av människa ska bort. Bort, bort, bort. Dropp sätts in och jag rullas iväg. Att åka säng är ganska kul faktiskt, men inte när vägen visar sig gå igenom hela bottenplanets lobby och även cafeteria innan slutligen hissens metalldörrar räddar och skyddar mig från blickarna, ”den sjuka tjejen”. Jag försöker gömma mig under filten, det är svårt för den hålls fast av min journal som ligger nere vid fotändan. Man skulle kunna slå ihjäl en människa med min journal. När vi slutligen kommer fram till rätt rum är där kallt. I ett rum fullt av folk i läskiga kläder tas vi emot, och jag får osmidigt byta säng innan narkosen sätts in. Jag håller i en hand och så är jag borta, precis som smutsen och nagellacket.

Vad det hela ledde till? Min diagnos jag jobbat så hårt för att övertyga någon om att försöka finna togs ifrån mig. Jag blev lämnad med fler frågetecken, inga mediciner skulle kunna göra mig frisk, inga diagnoser fanns att finna och ingen undersökning, ingen behandling, ingen ingenting skulle hjälpa mig. Ingenting. Det såg dock värre ut i november än vad det gjorde i fjolårets december. ”Blir det värre, kommer följderna att bli allvarliga och de kommer inte gå att häva.” Det finns ingenting jag kan göra, jag har varit tvungen att dubbla dosen idag men det hjälper inte. ”Blir det värre, kommer följderna att bli allvarliga. Och de kommer inte gå att häva.” Det finns ingenting jag kan göra. Förutom att byta medicin, byta medicin och byta medicin; alla ger allergier och slutar fungera och krockar och krånglar. Min läkare skrattar åt mig för att jag hela tiden ”vill byta” medicin, och som om jag vore en komiker framkommer hon med lösningen att jag måste välja om jag vill leva med fruktansvärda biverkningar av medicinerna eller om jag vill leva med biverkningar som så småningom kommer bli allvarliga och ohävbara. Varför ställs jag inför ett sådant val? Jag är inte ens arton år gammal. Jag borde ställas inför frågor gällande smink, kärlek och karriär. Var gick det fel?

Jag vet inte varför jag kom att tänka på sjukhuset egentligen. Operationen är inte förrän om ganska länge antar jag, och det är ingenting stort och definitivt ingenting som kommer att gå fel på något sätt. Det här är ju mitt liv, varför funderar jag så mycket på det? Min familj har rätt; jag borde ha vant mig vid det här. Jag borde ha lärt mig acceptera det och ta det med ro. Jag borde. Varför har jag inte? Det värsta är tanken på armbandet, det blåvita i plast med mitt namn på. Det som knäpps åt och som du helt enkelt inte kan riva bort, inte dra bort, inte få bort. Nejnej. Det har de tänkt på serdu, det måste klippas bort. Av en utbildad människa. Jag vill klara mig utan alla dessa utbildade människorna, jag vill kunna överleva i alla fall. Ingen tror mig i vilket fall som helst, varför kan man då inte bara lämna mig ifred? Jag kan verkligen inte se rättvisan i det hela, jag kan inte det alls faktiskt.

Fan, Anorexia brukade vara den som höll allt det här borta, den som skyddade mig och tröstade mig och strök mig över håret när jag var ledsen, kramade mig när jag kände mig ensam, fanns där bredvid mig och tog hand om mig. Anorexia lät mig leva i den friska värld som varje annan människa lever i, den lät mig leva det liv jag ville ha. I fyra månader. Och nu står jag här ensam. Har ni sett den tredje filmen i Pirates of the Caribbean? Det är i alla fall en kille som nästan dör, men han överlever om han låser in hjärtat i en kista och jobbar på ett skepp i tio år. Han är alltså fast där, men får komma i land en dag vart tioende år. De fyra månaderna med anorexia var min vart-tioende-år-dag.

Åh, jag kan fortfarande inte andas, det känns som om någon sitter på min bröstkorg men hur jag än försöker sitter fanskapet kvar där. Hade jag inte klart och tydligen sett att det inte satt någon liten dvärg där, hade jag verkligen trott det.
/lina

Lyckan ler och ler och ler och finns där framför allt

söndag, mars 4th, 2012

Idag har varit en bra dag. Ätit bra och imorse sprang jag upp för trappen! Jag fick även gå en kort sväng för att posta ett brev; ännu en sommarjobbsansökan. Denna till återvinningsstationen utanför stan. Jag slog även två flugor i en smäll; jag gick in mina högaklackade skor också. Det var inte så farligt som jag trodde! Jag ramlade inte alls men halkade till några gånger, tänkte att ”nu bryter jag fötterna av mig!”, men det gjorde jag inte! :) Natten var stjärnklar och väldigt vacker, kall, men väldigt vacker. Förmodligen var himlen full av stjärnbilder men den enda jag kan är Orions bälte och den såg jag! Astronomi har aldrig varit ett intresse hos mig.

Jag har börjat plugga lite smått idag, jag hade tänkt ta tag i matten men min miniräknare är av någon anledning felinställd så allt den gör är att skriva ”ERROR” på allt jag gör! Och Matte D bygger till stor del på miniräknaren och dess förmåga (oförmåga) att rita grafer. Får fixa den först. Pappa ska ta den till skolan på tisdag så min lärare får ställa in den rätt, och min klasskompis skulle ta med engelskauppsatsen jag skrev nyss till vår lärare i veckan. Jag har gjort något i alla fall! Varför jag inte kunde fixa det själv? Jag är rädd för verkligheten. Jag vågar inte riskera någonting nu när jag faktiskt är glad, till och med lycklig, jag ler hela dagarna och skrattar åt det mesta och är mig själv. Dessa är saker jag inte haft på flera ÅR. Klart jag inte vill göra något för att förlora dem igen! Jag gillar faktiskt min rätta och egentliga personlighet och har saknat den, vill inte skiljas från den men vet inte hur jag ska låta bli ute i verkligheten.

På tal om skolor sitter jag med studiplanen för min framtida skola bredvid mig, och tittar på den då och då för att kontrollera att den är så bra som den verkar: och det är den! Jag ska fortfarande läsa natur men i stället för miljöinriktningen ska jag byta till biovetenskapsinriktningen. Hur coolt låter inte det?! Det är precis vad jag vill göra, det jag ska jobba med!!! Och jag får läsa den på engelska. På ENGELSKA! Jag ska ju jobba utomlands senare!! Och det skulle inte ens bli några större problem att byta skola! Mina betyg var så bra att både syo och rektor är övertygade om att allt går bra och enkelt och smidigt, och jag antar att jag kan ha beslutet från rektorn redan i slutet av nästa vecka. HELT. JÄVLA. SJUKT!!! :D

Jag är så väldigt väldigt lycklig, jag kan inte vänta tills torsdag då mötet är!! IIIIHHH! Jag önskar att allting är så bra som det verkar. Herregud vad jag skulle vara lycklig då. Och jag måste verkligen byta skola; jag märker redan nu hur jobbigt det är med att gå tillbaka i gamla vanor; gamla kläder, gamla lukter, gamla filmer och dylikt; allting är jobbigt och det kommer att vara väldigt svårt att anpassa sig inför de sista månaderna på Ullvi. Oj, jävlar, vad läskigt det där lät! :D
/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu