Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Archive for the ‘Om Lina Öhlander’ Category

Grande final

torsdag, april 5th, 2012

Scheeletiden är över.
Den är över. Den kommer inte igen.

Allt hemskt, allt dåligt och fruktansvärt den tiden hade med sig; det är borta. Passé. Kvar står jag. Jag är kvar. Jag är igenom det. Jag tog mig igenom det. Jag överlevde.

Aldrig mer ska det behöva hända. Aldrig aldrig mer. Jag ska försöka lita på det, jag ska försöka placera marken under mina fötter igen. Jag ska försöka bli den kaxiga lilla ungen jag var innan, nu bara tio år äldre.

Det är borta. Alla ord, alla meningar, alla ord som bara var uttryckta för att såra mig, förstöra mig, smula sönder mig. Och de lyckades. ”Mina bästa vänner”. De är borta, orden är borta, allting är borta.

Jag kan andas igen.

Det var inte mitt fel.
Det var inte mitt fel.
/lina

Okänsliga känslor

lördag, mars 31st, 2012

Min fasad kommer att falla, det är jag smärtsamt medveten om. Osäker på hur jag ska klara mig utan den, osäker på vad ett ärligt liv innebär för jag har glömt det. Vill jag ha det ens? Det kan jag inte svara på, för det vet jag inte heller. Något jag dock vet är hur jobbigt det är i längden att hålla uppe en fasad, denna förbannade fasad, jag vill inte vara spänd hela dagarna, vill inte ljuga om alla detaljer. Jag vill kunna slappna av, jag vill kunna göra någonting halvhjärtat, jag vill kunna ta betygen med en nypa salt.

Jag vet att jag är en bra människa. Jag vet att jag är en snäll, pålitlig människa som mer än gärna hjälper den som behöver. Jag är den som riskerar min egen person för att rädda någon annans. Tyvärr var det dessa egenskaper som fick mig att tappa greppet om allt.
Jag kan inte få orden ur huvudet. Jag hör dem om och om och om igen, ser samma scen om och om och om igen. Det finns i mina drömmar, det finns i mina tankar. Det finns på min gata, det finns på min skola, det finns vart jag än vänder mig och jag går hellre omvägar runt hela skolan för att slippa möta det, hoppar lunchen för att det är i matsalen, låtsas må mycket bättre än jag egentligen gör för att det inte ska se mig svag.
Det är svårt att tro att jag är en bra människa när jag blir tillsagd att jag förtjänar allt det ovanstående.

Det är jobbigt och svårt att tänka på det, jag känner mig tyngre och tyngre för varje sekund av tankeverksamhet som passerar, andningen snabbare, hjärtat snabbare, musklerna spänns mer. Och det jobbigaste är att jag inte känner någonting alls.
/lina

Anorexiadikt

tisdag, mars 27th, 2012


Jag kan segla förutan vind

jag kan ro utan åror

men jag kan inte tänka på mat

utan att fälla tårar

linaöhlander 27/3-12

Liten update innan alldeles för sen sänggång

måndag, mars 26th, 2012

Tänkte att jag kan ju skriva lite här också innan jag går och lägger mig (klockan är kvart i två och jag ska upp sju imorgon), har ju redan sabbat en god natts sömn så varför försöka reparera skadan nu liksom? Dagen har i vilket fall varit bra. Vaknade förvirrad imorse av tidsskillnaden som var olika på alla klockor i hela huset. Jag tror alla skulle blivit förvirrade. Daniel och hans flickvän hade sovit över så vi åt frukost med dem, de hade för en gångs skull varit lite husliga och gjort frukost. Dock inte en så glamorös, men man älskar ju den där fula skålen ungen kommer hem med också eller hur? Nejdå, det var bra gjort av dem tycker jag :)

Vad har jag gjort? Pluggat satan är vad jag gjort. Men – jag är klar med matten! Femtio sidor på tre dagar, det var väl ganska bra jobbat?! :D jag är jättestolt i alla fall. Mest trött i huvudet. Men den delen av hjärnan som inte är helt fylld med trigonometri är stolt. Ska bli så jävla nice att säga till Björn (matteläraren) imorgon att jag är klar. Och att jag ska skriva provet imorgon med de andra. Han sa att jag inte skulle få skriva det, att jag aldrig skulle hinna ifatt och att det var omöjligt. Att jag var körd, helt enkelt. Ha! Han vet inte vem han talar om. Blev klar med matten nyss, och jag har även fortsatt några sidor med fysiken också. Ska säga att jag ska skriva det provet på torsdag, har bara tio sidor kvar att läsa nu tror jag (av trettio) så det är inte så mycket ändå. Något mer jag gjort är faktiskt att övningsköra. Det var jätteroligt! Egentligen får jag ju inte. Medicinen hjälper fortfarande inte trots att dosen är rejält hög nu och jag börjar bli rädd att jag inte kommer få klartecken att köra någongång. Vilket ju är väldigt väldigt synd nu när jag vet hur kul det är :( Jag tycker inte om epilepsin.

Jag trodde även att jag tvättade kläder. Bad mamma hänga upp dem för jag skulle iväg och köra. Hon blev förvånad när hon inte hittade några kläder i tvättmaskinen. Det blev jag också.

Nu ska jag sova, eller gå och borsta tänderna i vilket fall som helst, skola imorgon! Sen ska jag boka tid hos tandläkaren, boka klipptid och åka till sjukhuset. Dock bara i Köping så vi kan gå dit jag och mamma :) om de har fått in provsvaren ska vi boka en operationstid, det borde gå snabbt. Hoppas tandläkartiden går snabbt också, ska jag ha tandställning vill jag ju bli av med den snabbast möjligt!
/lina

Långa kvällar, långa dagar

söndag, mars 25th, 2012

Vad jag än gör så gör jag inte tillräckligt. Idag har jag tvättat, strykit, diskat och dukat, gjort rent i köket otaliga gånger samt tagit ut soporna förvånandsvärt många gånger (hur fan blir den full så fort?) och jag har pluggat både fysik, matte, biologi och franska men det känns som jag är helt värdelös för att jag inte är ikapp ännu. Ju mer jag pluggar, desto mer inser jag varför lärarna sa att jag skulle misslyckas. Men så fan heller. Den som kallar mig värdelös ska passa sig jävligt noga.

Klockan är halv ett och jag ska nog lägga mig nu, känner att fokus skiftar i vilket fall som helst så att lägga ner mer tid på franskan känns onödigt om det ändå inte ska fastna. Betygsmässigt har jag sänkt kraven till G i matte D och VG i engelska B och franska steg 4, det funkar ändå, jag överlever. Med dessa sänkta krav är det alltså bara att komma till rätt sidor, om inte allt fastnar spelar ingen som helst roll när jag låg så jäkla bra till i höstas, innan epilepsin och innan anorexian. Men fortfarande: lärarna ska få se. Även om ingen tidigare klarat det, jag kan bli den första. En envisare människa verkar vara svårt att hitta enligt min familj.
/lina

Ångestdefinition

fredag, mars 9th, 2012

Inte så jättemycket ångest för närvarande, men lite. Det är lite svårt att beskriva själva känslan, det är mera… tomt, så att säga. Typ som skärmsläckaren på datorn, man måste aktivt göra någonting för att hålla skärmen igång, samma med mig själv: skulle jag inte aktivt tänka på något eller som nu, skriva, då är jag rädd att jar blir ”skärmsläckt”. Apatisk heter det hos människor. Musiken får mig att tvinga tankarna på texten, på trumslagen, på gitarrackorden, på något annat. Grejen är att jag vet inte vad alternativet är, jag vet inte vad tankarna skulle styras till annars som skrämmer mig så. Jag har visserligen, ända sedan Scheele, ogillat känslor och tankar/handlingar som leder till känslor. Att betygen är så väldigt ”bra” är dock ingen slump, då det var detta som hindrade mig från att bli ”skärmsläckt” och förlora kontrollen jag hade. Kontrollen över känslorna. Jag måste acceptera att jag inte har lika stor kontroll över mitt liv längre, att jag aldrig haft det och förmodligen aldrig kommer att ha: det är en välsignelse den friske får och inte den sjuke. Jag måste acceptera att vardagliga saker såsom barn, körkort, biobesök, tivolibesök, konserter, discon och skutt; jag måste acceptera att de kommer vara en väldigt liten, om ens överhuvudtaget, del av mitt liv. Jag måste acceptera vad som hände på Scheele, jag måste acceptera det som hände och förstå vad som hände, jag måste acceptera mängden medicin och riskerna och konsekvenserna. Jag måste anpassa mig till att leva det liv jag inte ville ha, för det kommer aldrig att lämna mig med mitt gamla i behåll.

Epilepsin känns inte lika fruktansvärd nu som för fyra månader sedan, när den var nydebuterad. Tyvärr har medicinen gjort mig mycket mycket sämre och jag reagerar allt oftare på saker som aldrig märktes förut, det är en ganska vanligt bieffekt men ändå hjälper inte de 125 mg jag var dag äter. Halsbrännans 40 mg är inte alls lika jobbiga då dessa har varit en del av var dag i sex år snart. Om sex år kommer nog epilepsin kännas likadant. Fast jag funderar på att sluta ta den, allt den har gjort hittills är att få mig må dåligt, för det första rent fysiskt i form av att anfallen kommer oftare och jag försvinner bort mer och mer för att hjärnan inte kan koppla medvetandet längre. Jag hinner som tur är säga till innan ganska ofta och kan avvärja det hela. Dessutom resulterade den i både anorexi och ganska svåra, psykiskt oönskade tankar. Jag ska öka dosen till 150 mg på lördag, har det fortfarande inte hjälpt inom nästa doshöjning ska jag fråga om man inte kan ebba ut den på prov i stället.

Jag skulle kunna lägga mig där på sängen, iordninggjord för sömn och bara låta det hända. Låta kroppen bearbeta allting, låta den förstå det hemska som hände för sex år sedan. Jag vågar inte, jag flyr och flyr och flyr. Det har gått sex år, åtta om man räknar totalt. Åtta år. Åtta år sedan jag försvann, åtta år sedan allting ändrade mig. Åtta år är länge och jag saknar den jag var, det gör jag, jag saknar henne så fruktansvärt mycket men jag kan inte ”låta det hända”. Kan inte inse att min värld just rämnat, om det så än var för åtta år sedan. Kan inte förstå var jag var fel, varför ”den nya jag” var så mycket bättre. Kan inte förstå hur det hände, hur någon annan blev allt jag var och allt jag är, kan inte förstå, vill inte förstå, vill inte inse vad det var som hände. Jag kan inte förstå att det var mitt fel och inte hennes, inte deras. Kan inte förstå lärarna och kuratorerna som pekade fingrarna åt mig, kan inte förstå rektorn som inte ville göra något, kan inte förstå att min familj inte försvarade mig, kan inte förstå någonting. För mycket att förstå, för mycket att inse, för mycket att bearbeta och ta in och det är enklare att säga att det inte hände. Jag är villig att varje dag låtsas som att det inte hände, men mina klasskompisar har sett. De har sett allt och även om jag själv kan ljuga bort sanningen kommer jag aldrig kunna radera minnet av mina tårar ur deras huvuden.

Nej. De där åren finns inte längre, de har inte funnits, de kan inte ha funnits. Jag måste ha missförstått alltihop. Det var hon och jag, hon och jag för alltid. Nej, alla de här åren måste ha varit inbillning. Jag vet själv att jag ljuger men Marit ska inte få dra fram det här till ytan, jag vet att hon försöker. Varje gång jag släpper ner garden eller sänker en mur är hon där med andra saker som inte finns, som aldrig har funnits, har de inte funnits behöver de inte tas omhand.

På ett sätt tror jag inte Marit jävlas, jag tror hon just nu försöker hjälpa mig. Hon hjälper mig att besegra henne, genom att ge mig verktygen hon vet jag aldrig skulle använda. Allt jag behöver göra är att acceptera åren, ta in dem, bearbeta dem, ta hand om dem. Gråta, skrika, slå och känna saker. Förmodligen väldigt smärta och saknad.

Hon tar upp sakerna jag medvetet skjutit ifrån mig för att även om bearbetningen av dessa skulle innebära en säker död för Marit vet både hon och jag att jag inte skulle våga. Jag skulle inte våga, och vågar inte, fixa det här. För att Marit ska försvinna måste jag ta hand om allt, jag måste gräva upp vad jag begravt, åren jag ignorerat. Jag måste. Men jag varken vill eller vågar. Och så länge jag fortsätter med att göra ingenting kommer hon att stå där vid min sida, skratta åt mig och slänga upp fler och fler hemska år i mitt minne. Och jag kan få henne att sluta, men jag vågar inte. Fan.
/lina

Lyckan ler och ler och ler och finns där framför allt

söndag, mars 4th, 2012

Idag har varit en bra dag. Ätit bra och imorse sprang jag upp för trappen! Jag fick även gå en kort sväng för att posta ett brev; ännu en sommarjobbsansökan. Denna till återvinningsstationen utanför stan. Jag slog även två flugor i en smäll; jag gick in mina högaklackade skor också. Det var inte så farligt som jag trodde! Jag ramlade inte alls men halkade till några gånger, tänkte att ”nu bryter jag fötterna av mig!”, men det gjorde jag inte! :) Natten var stjärnklar och väldigt vacker, kall, men väldigt vacker. Förmodligen var himlen full av stjärnbilder men den enda jag kan är Orions bälte och den såg jag! Astronomi har aldrig varit ett intresse hos mig.

Jag har börjat plugga lite smått idag, jag hade tänkt ta tag i matten men min miniräknare är av någon anledning felinställd så allt den gör är att skriva ”ERROR” på allt jag gör! Och Matte D bygger till stor del på miniräknaren och dess förmåga (oförmåga) att rita grafer. Får fixa den först. Pappa ska ta den till skolan på tisdag så min lärare får ställa in den rätt, och min klasskompis skulle ta med engelskauppsatsen jag skrev nyss till vår lärare i veckan. Jag har gjort något i alla fall! Varför jag inte kunde fixa det själv? Jag är rädd för verkligheten. Jag vågar inte riskera någonting nu när jag faktiskt är glad, till och med lycklig, jag ler hela dagarna och skrattar åt det mesta och är mig själv. Dessa är saker jag inte haft på flera ÅR. Klart jag inte vill göra något för att förlora dem igen! Jag gillar faktiskt min rätta och egentliga personlighet och har saknat den, vill inte skiljas från den men vet inte hur jag ska låta bli ute i verkligheten.

På tal om skolor sitter jag med studiplanen för min framtida skola bredvid mig, och tittar på den då och då för att kontrollera att den är så bra som den verkar: och det är den! Jag ska fortfarande läsa natur men i stället för miljöinriktningen ska jag byta till biovetenskapsinriktningen. Hur coolt låter inte det?! Det är precis vad jag vill göra, det jag ska jobba med!!! Och jag får läsa den på engelska. På ENGELSKA! Jag ska ju jobba utomlands senare!! Och det skulle inte ens bli några större problem att byta skola! Mina betyg var så bra att både syo och rektor är övertygade om att allt går bra och enkelt och smidigt, och jag antar att jag kan ha beslutet från rektorn redan i slutet av nästa vecka. HELT. JÄVLA. SJUKT!!! :D

Jag är så väldigt väldigt lycklig, jag kan inte vänta tills torsdag då mötet är!! IIIIHHH! Jag önskar att allting är så bra som det verkar. Herregud vad jag skulle vara lycklig då. Och jag måste verkligen byta skola; jag märker redan nu hur jobbigt det är med att gå tillbaka i gamla vanor; gamla kläder, gamla lukter, gamla filmer och dylikt; allting är jobbigt och det kommer att vara väldigt svårt att anpassa sig inför de sista månaderna på Ullvi. Oj, jävlar, vad läskigt det där lät! :D
/lina

Nitton minuter i sex

fredag, mars 2nd, 2012

Känner mig orolig, väldigt trött också som tur är så det bedövar lite. Väldigt rädd, obehagligt. Det är konstigt, jag skyr närhet som katten gör vatten, men nu känner jag att jag verkligen vill ha någon som står mig nära. Som jag kan lita på, som jag vågar fästa mig vid. Någon att så småningom börja ta för givet, hur hemskt det än lät. Men det är ju lite dumt, jag skulle inte fixa att ha någon så nära, vad hoppas jag på? Jag vet inte. Vad jag vet är att det är jobbigt att stå ensam och jag vill att alla ska sluta se mig som så jävla stark och bara trösta mig som vem som helst. Jag vill bara veta att det kommer bli bra, att allting är okej.

Jag tror ju att det är ganska okej, att det inte är någon större fara; logiskt sett. Men jag är fortfarande sjuk, jag har anorexia i huvudet, många saker jag ”vet” är helt åt helvete! En del av mig känner att den blir starkare, en annan att allt liv rinner ur den. Oavsett vilken som är frisk och sjuk så är de fortfarande delar av mig bägge två och att medvetet döda en del av mig själv är inte lätt. För det känns som om det är Lina Öhlander som blir dränerad på liv, som det är henne livet rinner ur. Hur kan jag då tro och tycka att allting är okej? Att det inte är någon fara? Hur?

Jag funderar på det där med skolorna. Om det verkligen är ett smart drag att byta. Jag tror att det kommer bli jättebra, att jag kommer att må super och det kommer vara en bra klass och bra lärare och att de kommer tycka om mig; men tänk om det inte blir så? Jag kan hoppas för mycket och bli besviken. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om mina förväntningar på ett lite lättare och bättre liv är för höga, och kanske är det då bäst att inte göra någonting. Fast vilken anledning är det? Jag kan ju inte säga att jag hellre lever kvar såhär än tar chansen till att bli den jag vill vara, den jag egentligen är, när jag har önskat i flera år efter den här möjligheten. Och nu tvekar jag? Pfft. Jävla mes jag är. Kom igen här, nu byter vi skola. Vad kan gå fel? Precis – ingenting.

Klockan är för övrigt nitton minuter i sex. Och jag är pigg som fan samtidigt som jag är så trött att jag knappt orkar röra mig. FÖRBANNADE ANOREXIA, LÅT MIG SOVA. Halsbrännan är fortfarande kvar, nu börjar det störa mig till och med. Fast efter sju timmar, vem fan skulle det inte störa? Hoppas bara jag vaknar med bröstben och matstrupe imorgon också. Vore nice.
/lina

Gamla monster välkomnas

onsdag, februari 29th, 2012

Jag har ont på min hals sen igår :( plus extreeeem halsbränna som verkligen inte hjälper. Anorexian får mig att inte tänka på det :) Jag förstår att anorexian och jag inte kommer kunna hålla ihop för evigt. Att vi måste skiljas åt, och det snart. Det känns väldigt väldigt skönt att snart kunna kalla sig frisk. Att kunna säga att JAG VANN ÖVER ANOREXIAN. Ja, det blir nice. Men då måste jag på samma gång acceptera att må som tidigare: hopplösheten; orkeslösheten; avsaknaden av livsvilja; allt det där. Jag kommer att bli tvungen att åter inse hur instängd jag är, att jag är fast, att jag inte kommer kunna ta mig loss. Att jag är flugan i ett spindelnät. Och jag kommer att vara tvungen att acceptera att det inte finns ett jävla skit jag kan göra åt det.

Och vad som är så fruktanvsärt irriterande med det är att imorgon kommer de förmodligen säga bra saker på sjukhuset; jag mår bättre nu och det kommer de säkert att påpeka. De kommer efter hand att prata om mig som ”frisk” och att ”jag mår bättre”. Jag skulle hellre ha anorexia i tio år till än att gå tillbaka till livet jag tog en paus ifrån. Men man gör mig väl en tjänst genom att tvinga tillbaka mig till helvetet, right?

Musiken tar mig tillbaka till en talangjakt, min bästa kompis sjöng låten inför många människor. Hon vann inte, men gjorde låten jättebra fastän hon var förkyld. Jag var stolt över att påpeka att hon var min vän, att det var jag och hon. Det var hon som ringde mig och berättade dåliga skämt tills hon grät av skratt, det var hon som sprang efter mig när jag rusat iväg i tårar, det var hon som strök mig över håret när jag inte kunde sova. Det var hon och jag.
För första gången sedan jag lämnade skolan klarar jag av att tänka tillbaka på Scheele. Det är svårt. Jag ser omgivningen, jag känner igen mig. Jag ser vad de säger, ser deras läppar röra sig men jag hör inte. Vet vad de säger, kommer ihåg vad de säger. Ser ilskan, ser frustration och irritation och hur någon börjar skratta. Jag ser framför mig hur de svagare, tystare, hur de backar försiktigt för att inte verka för delaktiga. Jag ser framför mig hur de starkare kliver fram, ställer sig bredvid och bildar en halvmåne mitt emot mig. Jag ser hur nära varandra de står, minns när jag stod så nära. Ser irritationen växa, ilskan sprida sig, orden forsa fram fortare. Jag ser lärare gå förbi, jag ser klasskompisar stanna till och titta. Titta på mig. Titta på vad jag ska göra, hur jag ska reagera, hur jag ska svara.  Utan popcorn hoppades de på en riktigt bra show. Jag ser läraren komma tillbaka, går med ett leende förbi oss och lektionen börjar. Det sista jag ser är ryggtavlan av mina bästa vänner när de splittrar halvmånen och går i förväg in i klassrummet, arm i arm och skrattandes, som alltid.

MVG efter MVG, jag är fortfarande fel. Kilo efter kilo, centimeter efter centimeter, storlek efter storlek, jag är fortfarande fel. Jag är fortfarande fel, gör fortfarande inte rätt, är fortfarande inte rätt. Vad som hände är fortfarande okej, vad de gjorde är fortfarande okej. De var tio, jag var en. Jag var en och jag vann. Jag ”vann”. Man säger att jag förtjänade det. Att jag bara hade mig själv att skylla. Att jag borde ha försökt mer, varit mognare och bättre. Att jag borde ha varit starkare. Klarat mer, varit mer. Att det var mitt fel och mitt fel bara. Att jag borde be om ursäkt. Behandla en hund så och det är djurmisshandel. Jag tänker inte be om ursäkt.
/lina

Framsteg

måndag, februari 27th, 2012

Idag var första gången på flera månader jag nästan kunde småspringa upp för trappen igen, så som jag alltid brukar göra! Dessutom är idag första gången sedan i början av december som jag ätit som en normal människa och inte som en anorektiker. Ja, sure, ibland slår paniken till och då känns det som om döden vore ett bättre alternativ, men uppenbarligen finns också tid och rum dit ångest och panik och rädsla och anorexi inte har tillträde. Denna plats kommer i framtiden att bli refererad till som ‘mitt liv’.

Idag är dagen då Anorexialina dör. Och jag ska dansa och dansa och dansa på dess grav, ty aldrig någonsin ska den åter vakna.
/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu