Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Archive for the ‘Om Lina Öhlander’ Category

Tidsfördriv? Absolut!

lördag, februari 25th, 2012

Ser ni att jag bytt tema? That’s right. Tog mig ca tre timmar. Japp. Kunde inte somna, alltså. Fast jag har hållit mig själv sysselsatt, gjort mig uppdaterad på facebook efter att ha varit borta i tre månader. Mina vänner hade inte gjort så mycket som jag trodde, tråkigt nog visste jag tillräckligt mycket om deras liv utan att ha följt dem på facebook ;) det visar ju bara hur onödig sidan är. Fast den tjänar ett syfte nu när jag inte är i skolan, så att man inte glömmer bort mig. Och så att jag inte glömmer bort dem.

Riktigt kissnödig har jag börjat bli dessutom, har legat på mage, så det blir mer påtagligt då ^^ nu är klockan nio minuter i halv sju; såhär dags brukar väl småbarn börja vakna väl? Haha, synd att jag inte har någon sådan här, vore nice med lite sällskap. Vet ni hur många som sover såhär dags? Tydligen alla utom jag som det verkar! Men musiken är bra, Melissa Horn, jag ligger väldigt bra i sängen och perfekt temperatur i rummet, med friska nattbrisar från fönstret som drar över mitt ansikte. Och pigg såklart. Livet kunde vara värre! Nu är jag ju dessutom bara jävligt dum om jag somnar, när klockan är sju minuter i halv sju. Kommer ju inte vakna förrän två i så fall och vi skulle ju faktiskt iväg och hitta på något till förmiddagen, tror vi skulle till Norberg kanske? Lite osäker. Ingen aning om var det ligger hur som helst. Jaha, vad ska jag göra nu då? Tänkte se soluppgången när den kommer, har gjort mig redo. Undrar om den går upp på den här sidan? Äh, fan, chansen finns :D inte direkt så att jag har något bättre för mig i varje fall så.
/lina

Nästan perfekt, som Lars Winnerbäck sade

lördag, februari 25th, 2012

(Lars Winnerbäck har gjort låten ‘Nästan Perfekt’, därav titeln, fotnot). Idag har i varje fall varit en ganska perfekt dag! På alla sätt och vis kan jag nog påstå. Det började som sagt med underbart väder, och även om solen inte sken direkt på oss när vi var ute på vår promenad var det ändå förhållandevis varmt och för första gången på fyra månader har jag kunnat lämna dunjackan hemma! Innan jag fick anorexia har jag aldrig varit särskilt frusen, och har därför aldrig behövt en dunjacka, därför kändes det extra skönt att kunna lämna den bakom mig. Istället fungerade jeansjackan utmärkt! Det var riktigt underbart faktiskt. Att promenera var ganska jobbigt efter ett tag, har ju för det mesta varit stilla i några veckor, men det fina vädret gjorde en bra inverkan. Fåglarna kvittrade, snön smälte och forsarna porlade i skogen för att driva bort den uppvärmda isen. Gräset är grönt igen, åtminstone gulbrunt och det luktar verkligen vår. Allting är fantastiskt.

Jag har dessutom ätit väldigt bra idag, precis som de flesta gör på fredagskvällar en hel del godis och annat; till en början lite tveksam, var tvungen att överväga varje bit och hela tiden rabbla i huvudet vad jag tidigare ätit och hur långt jag gått för att få en uppfattning om antalet kalorier jag har fått i mig och antalet jag förbränt och… jag fick ont i huvudet, jag slutade räkna och tänka och bara åt. Och tänka sig, jag lever än! :D

Idag har varit en riktigt bra dag, en riktigt riktigt bra dag. Vi gick till skolan och hämtade resten av mina böcker, nu ekar mitt skåp tomt. Det kändes lite ledsamt att se hur tomt det blev, lite som att min tid där var över. Och byter jag skola är det ju lite så nästan. Vi får se, att byta skola är ingenting jag egentligen i grund och botten vill göra, men förändring är tydligen ganska viktigt i rehabiliteringsprocessen, det är en nyckelsten till att bli frisk. Om inte att bli frisk, så att stanna frisk. Risken för återfall är stor och jag vill inte se tillbaka på tiden då jag hade ett val som skulle kunnat varit avgörande; jag skulle inte förlåta mig själv i första taget om jag varit medveten om risken men valt att chansa. Det är inte värt att chansa med livet som insats.

Nu känns det riktigt bra faktiskt. Riktigt jävla bra, ingen ångest, inget dåligt alls! Just idag är det en väldigt väldigt bra dag. Jag hoppas jag ser flera utav dessa.
/lina

I’m not alone

fredag, februari 24th, 2012

Jag hade ingen aning om att det fanns så många runt mig som brydde sig om mig så mycket. Önskar nästan jag fått anorexia snabbare för att förstå det tidigare. Oh well.
/lina

Dagen jag aldrig trodde jag skulle få se

torsdag, februari 23rd, 2012

(Arkivbild från november 2011)November, 2011
Ikväll åt jag min första riktiga portion mat. Till och med i sällskap av båda mina föräldrar, sittandes vid köksbordet. Det låter kanske som en barnslig sak att hänga upp sig på, något som är självklart, men det är inte det för mig (förmodligen inte för någon med anorexia) och jag har fortfarande ingen ångest. Förmodligen kommer den senare, men jag har fortfarande kvar medicin (som vi hämtade ut mer av idag). Vad som än kommer, kan jag hantera det. Det är en stor känsla att veta att jag kan kontrollera Anorexia, som jag vet har tagit många liv. Det är lite som att ha kontroll på Voldemort för er som känner till Harry Potter.

Det här funkar nog ändå. Fast jag är lite rädd för att se hur jag ser ut, jag kommer tro och tycka att jag är jättetjock bara för att jag har börjat äta igen. Det är förmodligen inte fallet men det är vad jag kommer att se. Jag är orolig att det ska få mig att byta riktning.
Men det konstigaste är ändå att jag är glad över att jag åt. Jag skäms inte ens för det. Det trodde jag aldrig skulle hända igen, än mindre såhär tidigt. Livet är fullt av överraskningar. Och ödet har sina vägar.
/lina

Dålig start på dagen

torsdag, februari 23rd, 2012

Vaknade med ångest idag, det kan jag inte minnas att jag gjort tidigare. Kan ju kanske vara så att medicinen släppte och ångesten återvände, en gissning för att jag vet inte. Jag vet bara att ångesten får mig att skämmas för att jag åt ”så mycket” igår, och den får mig att vilja sluta fortsätta. Jag känner att jag är hungrig, men har ingen som helst impuls av att äta. De säger att det krävs ett väldigt disciplin för att kunna få anorexia, och för att sedan vidarutveckla den, och att väldigt få klarar av det. Så lite stolt känner jag mig ju ändå, för att det här bevisar ju hur otroligt starkt psyke jag har; bara det att jag använder det ju helt fel.

Jag vet någonstans att det är värt att fortsätta, det kommer att vara ett bättre liv när jag är frisk igen. Okej, just nu kan jag inte säga att jag vet det, eller att jag tror det, men i den här situationen tänker jag att jag följer den väg som verkar absolut svårast och tuffast, så blir det nog rätt och bra så småningom. Och i det här fallet, innebär det att äta. För jag kan knappt tänka mig något svårare.

Just nu idag skriver min klass det sista fysikprovet för kursen. Just idag får de information om framtidens val, och jag ligger hemma. Ligger hemma för att må bra och för att äta men jag mår nästan sämre än jag gjorde i skolan idag. Lite ironiskt att jag missar föreläsningen om framtiden.
/lina

Några minuter senare…

torsdag, februari 23rd, 2012

Underbara, underbara små piller… :D
Okej ja, lite opassande skämt kanske, men jag tyckte det var kul! Fast jag börjar bli lite roligare, skrattar mer än jag för några minuter sedan tyckte att jag hade anledning för. Påverkad av den lugnande medicinen? Eller ljusnade livet helt plötsligt? :D

Okej, är lite yr. Lite yrare för varje minut, och illamående. Men fortfarande jävligt glad! :D
/lina

Ångestfyllda nätter

onsdag, februari 22nd, 2012

Jag visste att det skulle bli såhär; men ändå är jag sällan beredd på det, inte redo. Ångest är ingenting farligt. Inte egentligen, det är bara jävligt obehagligt, det är vad det är. Fruktansvärt, men ofarligt. Det känns inte ofarligt. Det är svårt att beskriva hur det känns, allting liksom låser sig bara; pulsen slår snabbare, musklerna darrar och blicken stint fokuserad. Känner allting och absolut ingenting på samma gång. Fast jag har ju medicin, som ska få det att släppa; eller också slå ut en flodhäst. Den har verkligen samma effekt. Men att vara utslagen innebär ju att sova och även om det är drömlöst är det bättre än det här. Jag ångrar mina val av att äta, och jag försöker minnas min tidigare beslutsamhet, men det är svårt och tankarna fungerar ännu sämre under ångesten än vanligt. Jag sa att jag var stark, att jag kunde ta mig ur det här, att jag kunde stå emot. Att jag skulle kämpa. Nu får jag fanimej visa att jag faktiskt menade mina ord. Jag och min stora käft.
/lina

Kalla pannkakor

onsdag, februari 22nd, 2012

Nu sitter jag här med kvällsmat bredvid mig. Jag sitter faktiskt vid mitt skrivbord och äter, till skillnad från på mitt golv som jag brukar. Jag känner mig inte lika rädd för maten som vanligt, men det känns konstigt att tänka att jag snart ska äta den. Det är kalla pannkakor, eftersom jag av någon anledning inte verkar kunna äta varm kvällsmat. Vi har därför kylt pannkakorna. Det är kanske därför jag inte är lika rädd? Jag vet inte. Men det känns jättekonstigt, och jobbigt. Jag vet ju att jag måste äta, att jag måste gå upp i vikt. Jag vet det. Och jag vet att jag ändå inte kommer att gå upp i vikt för jag äter ändå för lite, med eller utan dessa pannkakor. Det bara känns konstigt, har ju ätit lunch idag. Att äta två ”stora mål” om dagen känns jätteskumt, väldigt väldigt avlägset. Nästan så att jag inte minns att jag någonsin gjort det tidigare. Fast å andra sidan är mitt minne så kraftigt påverkat av svälten att jag nästan inte minns gårdagen, heller.

Egentligen så förstår jag inte varför jag borde äta nu. Inte hungrig, inte törstig, inte sugen, inte trött, ingenting. Ingen som helst anledning till att äta, egentligen. Fast ”jag borde” ju. Såklart. Fast det känns jävligt onödigt, och väldigt väldigt konstigt.
/lina

Stockholm 4 the day

tisdag, februari 21st, 2012

Nu är klockan alltså fem i halv åtta och jag är, så att säga, ”vaken”. Vad detta innebär är att jag agerar som en relativt god konversatör. Om det är ett ord eller inte, vet jag inte. Nu är det om inte annat. Nej, förutom förmågan att delvis förstå och uttrycka min egen ståndpunkt har jag väl inte många andra likheter med en ”vaken” person; min rörelsehastighet samt reaktionsförmåga är kraftigt reducerade båda två. Lagen borde förbjuda inte bara epileptiker utan även anorektiker från vägarna. Det gör den kanske? Den borde göra.

Så Stockholm. Något jag sett fram emot, något hela klassen (och lärarna) sett fram emot. En morot helt enkelt, och visst har den fungerat. Inte för att någon direkt skött sig bättre (kan heller inte säga att behovet från början fanns dock), men alla har varit gladare och mer uppåt och gjort sitt bästa på ett annat sätt. Bara för Stockholm. Och nu är då dagen här.
Jag har blivit tillfrågad många gånger om jag orkar att följa med. Om jag orkar… hade de frågat om jag ville orka, hade mitt svar varit ett solklart ”ja!” och därav, ja, jag orkar följa med. Mer baserat på att jag verkligen vill åka, jag vill orka. Huruvida jag egentligen, egentligen orkar… Nej. Antagligen inte. Min fysiska svaghet är nog ingenting jag kan ”agera bort” i nuläget.

Jag ska vara i skolan kvart över åtta — min lärare sa åt mig att jag inte fick komma till hennes lektion, idrotten. Sjävklart är jag absolut strängt förbjuden att överhuvudtaget ens tänka på att röra mig mer än ”från sängen till kylskåpet”, men jag kan samla närvaro som vem som helst utan att deltaga. Deras argument, som att jag inte orkar, som att jag inte skulle fixa det här; de faller, de tar inte, de fastnar inte i mitt huvud överhuvudtaget. Jag — okej, nu har jag väldigt bråttom, även om jag inte äter frukost tickar klockar iväg tydligen!
/lina

När rädslan kom

fredag, februari 17th, 2012

En sak jag aldrig förstått (innan jag fick se anorexia från insidan), eller en utav många saker förstås, är hur vissa kunde vara rädda för mat. Att de inte ville äta, det förstod jag ju någorlunda, men inte hur de kunde vara rädda. På riktigt, liksom. Jag trodde det bara var något tjablaha de monterat ihop för att få uppmärksamhet. Och kanske är det så för vissa, jag vet inte allt, men vad jag vet nu är att rädslan faktiskt kan finnas där, på riktigt. Fortfarande förstår jag inte hur denna rädsla överhuvudtaget kan uppstå, vad den grundar sig på. Fast det är nog lite upp till var och en, en självklar anledning till rädsla är ju såklart viktuppgång, att bli tjock; en självklar rädsla hos många anorektiker. Vissa är rädda för att inte kunna kontrollera sig när de väl börjat äta, att falla offer för sin eventuella hunger; även det relativt förståeligt. Men vad är jag så rädd för? Ja, lite rädd är jag för att gå upp i vikt, men jag är inte sjukligt rädd för detta utan försöker tänka på annat så gott det går. Att bli tjock då? Jo, men det är jag rädd för, men inte så sjukligt mycket där heller faktiskt. Mer ledsen över mitt allt mer normaliserande utseende än rädd för det. Att tappa kontrollen? Vafan, om jag från början haft kontrollen skulle jag för tusan ätit. Nej, det är inte heller vad det rör sig om. Så vad tusan är det som får mig att vara så livrädd dag ut och dag in? Jag har ju redan konstaterat vad det inte är.

Matfobi. Tja, varför inte? Grädde på moset har man väl hört talas om förut. Kanske en dålig metafor i sammanhanget? Förlåt.
/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu