Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Återkommande kris

januari 26th, 2013 by Lina Öhlander

Anorexia är inte riktigt som en sjukdom, som en sjukdom vilken som helst. Nej, anorexia är mer som en skogsbrand skulle man kunna säga. Det som tar eld brinner ner, sprider sig, skadar. Permanent. Skador läker inte, sjukdomen läker inte. Det som en gång brunnit är förevigt borta eller skadat.

Att flytta – eller fly, kanske snarare – ångrar jag inte. För första gången i mitt liv känner jag mig trygg och som hemma, men det finns dagar då jag ändå ångrar allt. Ångrar sjukdomen, ångrar flytten, ångrar förändringen. Så många saker som hände så snabbt, eller gick det snabbt? Det känns som att allting pågick så länge, men när det väl var dags för avgörande så gick det så snabbt. Som att anorexian smög in över natten och tog allt med storm, tog mig på sängen. Så var det, och så var det inte. Jag har haft anorexia i många år men nog kom den avgörande ändringen över natten.

Min klass tar studenten till sommaren. Beställer studentmössor, går på skolbal, skriver högskoleprovet. Skickar in papper, flyttar, byter skolor, växer upp. Jag ser hur instängt det är där jag tidigare fanns, hur trångt och stelt och grått. Jag ser hur man inte trivs, jag såg hur jag inte trivdes, och ändå längtar jag tillbaka till det där jag hatade, till det där jag ville dö ifrån. Tillbaka till vad, säkerheten? Eller bara för att det alltid varit så? Jag vet inte. Jag kan inte sluta tänka på det, men det gör ont i magen. Inte för att jag ångrar mitt beslut utan för att jag påminns om allt hemskt som hänt där. Trots det så saknar jag det, drömmer jag om det. Vill jag tillbaka? Nej. Men jag önskar ibland att jag aldrig blivit sjuk, och därmed inte heller frisk. Jag tycker inte om att se att kompisarna jag aldrig riktigt fastnade för har parat ihop sig, jag vill inte se att lärarna som en gång tyckte om mig har bytt rampljus. Jag saknar att vara etta, vara först och bäst.

Nu är det inte så, anorexian brände även det. Brände hjärnan, brände förmåga och intelligens. Men är jag sämre? Eller bättre? Eller spelar det ingen roll i det stora hela, är mitt värde detsamma oavsett händelserna?

Kanske är jag bättre, kanske har jag sett mer, upplevt mer, klarat mer. Krigshjälte. Är det någon man vill vara? Eller är det snarare tvärtom, att jag är sämre? Jag vet inte. Faktum är ju att jag inte tar studenten till sommaren, faktum är att jag, en av de bästa i klassen på natur, behövde gå om ett år i skolan. Omständigheterna känns som bortförklaringar, ”jag höll på att dö” känns inte värdigt nog att säga. Som att det inte spelar roll, som att det inte var därför jag gick om.

Det var väl därför. Det var ju jag som bestämde. Jag som ville ha mer tid, jag som ville återhämta mig, jag som ville må bättre, må bra. Det var ju mitt val. Hur gör det mig då till en ”sämre” människa? Till en dålig elev? Det borde det väl inte. Ändå verkar jag inte få den där återhämtande effekten, snarare bara den hämmande. Jaja. Det är ju vad det är. Det känns bara jävligt bittert att behöva stå still ett år och inte avancera som jag borde, som jag skulle, som alla andra gör. Jaja.
/lina

Fredagseftermiddag

september 28th, 2012 by Lina Öhlander

Jag tänker tillbaka på de senaste åren. Vad har hänt egentligen? Varför gick allt så fel? Varför blev jag sjuk? Hur i helvete överlevde jag?

Mina funderingar är många, och stora. Jag står på gränsen för att bli friskförklarad ifrån cancern nu, och epilepsin är inte lika dominant över vardagen längre. Samtidigt får jag allt svårare att läsa och skriva och jag vet inte varför. Är det anorexian som satt sina spår djupt? Så djupt att jag inte blir bättre? Så djupt att jag blir sämre? Jag måste anstränga mig hårdare.

Jag tänker tillbaka på de senaste månaderna. Jag tänker tillbaka på min gamla klass. Varför lyssnade jag inte? Varför lyssnade jag inte när de sa att jag skulle gå in i väggen, när de sa att jag på något vis var fel? Hade det blivit annorlunda då? Hade jag lyssnat, och gått kvar i trean? Gått kvar i Köping och varit med på fotografierna jag idag är utsuddad på. Hur hade det gått?

Jag saknar min gamla vardag på något sätt. Det enkla, okomplicerade. När det enda som betydde något var skolan, när det enda som fanns var skolan. Det låter kanske sorgligt men det var så enkelt. Idag har jag hundra saker att bolla med samtidigt och skolan är bara en av dem. Den får inte lika mycket tid längre, och jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Jag önskar bittert att jag aldrig blivit sjuk. Att det hade räckt med cancer och epilepsi. Att anorexian kunde ha hållt sig borta. Men det var nog jag. Det var nog jag som drog till mig den, som en lampa drar till sig en fluga; kom…

Jag trodde den skulle rädda mig, anorexian. Få allt det dåliga att sluta, få kanterna att suddas ut och ta bort det onda inuti. Och när jag väl var sjuk så trivdes jag. Inte ens när mina föräldrar grät, inte ens när jag frös som värst, inte ens när läkarna pratade om döden, inte ens när jag hade ont hela tiden, inte ens när hjärtat saktade in, inte ens då var jag onöjd. Hungern i magen kändes inte, törsten i munnen kändes inte. Det fanns dagar då allt snurrade. När jag kunde gå rakt, och sedan var allting uppochner. Jag fick försöka hålla mig uppe genom att hugga tag i väggar och vänta ut det. Jag fick skylla på att ”det händer alla” för mig själv, eftersom ingen någonsin såg detta. Jag sade ingenting till någon, men det skrämde mig. Långt inne i märgen, så skrämde det mig. Vad skulle hända? Är det nu jag åker in och hamnar på sjukhus? Det hände flera gånger och varje gång blev jag lite mer rädd, lite mer vettskrämd. Vad var det här? Förmodligen ingenting. Men jag var inte dum, trots allt. Det var först då jag började förstå livsfaran jag befann mig i, men jag skakade bort den. Jag ville inte se det, jag mådde ju bra nu.

Vikten rasade, jag gick ner mellan ett och två kilo i veckan. Det motsvarade fyra procent av min totala kroppsvikt innan det hela började. Sen en dag tittade jag på vågen: 46. Och då kände jag att det räckte. Och jag började äta igen. Och jag började dricka igen.

Jag vet att man säger att människan blir ”starkare” av motgångar. Att jag är ”så stark” som ”gått igenom så mycket”. Det tror jag inte på riktigt. Fast det är ju klart att det finns ett litet värde i att inte ha stupat när läget varit som hopplösast, att inte ha stupat där många andra gjort det. Kanske var det nödvändigt för mig att möta döden yttligare en gång innan jag förstod livet. Kanske. Men hur många förstår livet? Nu förstår jag livet, jag förstår värdet i var och en av sekunderna vi är givna. Bullshit, eller hur? Men det känns verkligen som att jag vet nu. Vet vad som är viktigt, vad som betyder något. Oavsett detta, har sjukdomen gjort mig så otroligt rastlös och irriterad. Nu har jag tappat ett år. Inte av mitt liv, men av allting annat. Där jag tidigare fanns, är nu ett hål. Ett hål fyllt av tomrum och det är inget särskilt alls med det dära tomrummet. Jag undrar om det där hålrummet fanns där när jag också gjorde det. Antagligen.

Vissa dagar är jag tacksam gentemot sjukdomen, andra dagar avskyr jag den. Idag avskyr jag den. Den både förstörde allt och räddade allt. Den räddade mig, när jag väl blev frisk. Idag hatar jag den för att jag inte orkar som förut. Jag orkar inte med skolan som förut, jag orkar inte ha ett jobb för att få in pengar. Jag orkar inte träna och jag orkar inte studera knappt. Jag vill så mycket, men jag orkar så litet.

/lina

När varken hopp eller vilja finns

april 16th, 2012 by Lina Öhlander

Så nu är det natt igen. Jag är osäker på ifall ni som läser verkligen VERKLIGEN förstått hur mycket jag avskyr dem; så jag vill vara säker på att ni verkligen gör det.

Jag hatar dem av hela min person. Jag har sällan mått lika dåligt som jag gör de här nätterna, aldrig någonsin varit lika hopplöst uppgiven och utan sällskap lämnad med livsfarliga tankar. Jag bryr mig inte längre, inte om någonting. Viljan finns inte, hoppet finns inte. Bara mörker, inget ljus. På dagarna finns ljusglimtar, med dessa existerar inte i mitt minne nu. Dessa är inte någonting som gör det här värt nåt, det finns ingenting som gör det här okej, eller ens hållbart. OCH DET FINNS INGENTING SOM KAN HJÄLPA MIG UR DET HÄR!!
lina

Returning back to da life

april 15th, 2012 by Lina Öhlander

Suttit med gitarren en stund nu, och jag har skitont i mina fingrar! Efter att man spelat ett tag blir ju huden på fingertopparna tjockare, min har hunnit försvinna och är nu lika som vanligt och det tar tid att få tillbaka den där tjockare huden ^^ men kul i alla fall, ringrosting såklart men har kvar taktkänslan åtminstone :D

När jag skriver det här är det den femtonde april. Idag, den femtonde, är det tre år och en månad sedan min klasskompis dog. Jag tänker lite på honom lite då och då, jag undrar hur han har det. Undrar vad som skulle hänt om det inte hade hänt. Jag undrar hur han hade sett ut, hur han hade tänkt. Vad han skulle vilja bli när han ”var stor”. Jag skulle viljat veta hur hans tänder såg ut efter att han fått tagit ut tandställningen, eller om de hade vunnit den där fotbollstävlingen mot Örebro. Jag tror aldrig matchen avgjordes. Jag tror att den var ganska över när den femtonårige pojken föll till marken och aldrig mer reste sig. Jag tror inget lag vann den matchen.
Ja, jag tänker på honom ibland. Undrar hur han har det.

Det där var sorgligt, men jag är lite sorglig just nu hela jag. De här dagarna som har kommit att bli veckor och månader och år och decennier, de sliter ut mig, och jag orkar inte längre. Allting är uppochner och även om viljan finns där så tryter orken. Skolan fungerar knappt alls, även om jag på något mirakulöst sätt lyckats hålla betygen lika högt som innan, hur nu det ens är möjligt. Jag har mer frånvaro än närvaro och det kommer nog inte alls bli positivt när jag inte föjer med till Irland. Jag är inte orolig faktiskt. Litar blint på min förmåga att knyta ihop alla lösa trådar innan slutet, och jag har två månader på mig, inte ens det. Fast jag orkar inte. Min lärare tyckte jag skulle vara med på triathlon för att behålla mitt betyg. Sedan var hon tvungen att backa när hon insåg själv att jag antagligen INTE skulle kunna springa en mil, cykla 3,5 mil och simma 1 km på fyra timmar när jag knappt ens kan ta mig upp för trappen. Nej, skolan stör mig inte. Jag måste dock skriva visitkorten tills imorgon kom jag på, elevkåren som jag är med i måste försöka snylta/muta till oss nya medlemmar till styrelsen eftersom jag också sticker till hösten. Jag var väl i stort sett deras hopp, och en tjej till. Eftersom mötet förra veckan var frivilligt var det ingen som ville komma, och fungerar inte muffinsutdelningen så var mitt förslag att göra mötet obligatoriskt. Det var det förra året, fast undrar om det egentligen lockade så många. Känns faktiskt lite onödigt att behöva lägga tid på att skriva visitkort som ändå kommer att hamna på golvet överallt i skolan. Miljöaktivist och allt. Jaja, vad gör man inte :)
lina

Fel riddare på fel häst

april 14th, 2012 by Lina Öhlander

Klockan är halv två. Jag har nog aldrig mått såhär dåligt i hela mitt liv. Och då har jag mått dåligt, det vill jag lova. Jag lovade en kompis att jag skulle slänga kniven och det har jag gjort, vi kom överens om att de få ärren på handlederna mina räckte mer än tillräckligt. Vi hade rätt.

Just nu önskar jag verkligen att jag inte hade hållit mitt löfte.
Ett ärr kanske inte låter som ett bra hjälpmedel. Och det är ingenting jag skulle rekommendera någon av er att göra! Absolut inte, men ärligt talat, who am I to talk? Några yttligare ärr skulle jag inte brytt mig om ifall de hjälpte mig ur det här just här och nu.

Jag ger blanka fan i allting som på något sätt rör mig eller mitt liv eller min utbildning eller min framtid. Det enda mål jag någonstans i mörkret jag lyckats hitta utan att se det är att ta mig igenom natten. Att vakna upp imorgon bitti. Det är det enda jag vill göra med mitt liv — jag vill vakna upp i morgon.

Även om jag just nu aldrig någonsin vill vakna upp igen, så tänker jag vakna upp imorgon. Och nästa dag och dagen efter det. Inte för att jag varken vill eller bryr mig nämnvärt, utan för att jag ”borde”. Dessa ”borde”:n har styrt stora delar av mitt liv hittills, så varför bryta en trend som ”fungerar”? Apatisk? Japp. Livslust? Nope. Nån utväg? Bryr mig inte. Nån plan? Bryr mig inte. Någ… tyst. Tro mig, jag bryr mig inte. Vad frågan än är, kommer svaret att vara att jag inte bryr mig. Och jag kommer att mena det varje gång.
/lina

Kämparvilja

april 9th, 2012 by Lina Öhlander

Ångest efter ångest efter ångest, tår efter tår efter tår och tveksamhet och tjockhetskänslor och vill inte äta och vill inte något orkar inte något. Listan kan göras oändlig. Varför fortsätter jag då? Självklart består ca 50% av allting enbart på grund utav vänner, uppmuntran och hot, i vissa fall, och timmar med tålamod och envishet och uthållighet får de stackarna stå ut med.

Men de resterande femtio procenten? Jag orkar inte. Jag vill inte. Allt jag vill göra är att ligga i sängen, skyddad och ifred. För evigt. Förutom att samma bild dyker upp i huvudet varje dag och får mig att vilja lite lite mer. Får mig att orka lite lite mer. Får mig att må betydligt sämre, i och med att jag vid dessa tillfällen äter bättre, men bilden kvarstår. Den turkosröda mattan, det fruktasvärt kalla golvet, listerna längs mattan som får en att ramla in i väggen/stuka fötterna om man kliver på dem, musiken som är överallt och den tryckande värmen från alla människor som springer och det finns ingen ventilation och det är svårt att andas och svettpölar när man springer i dem och hur kläderna suger åt sig dammet/svetten/blodet från mattan när man lägger sig på den, den fruktansvärda smärtan när man inte är tillräckligt snabb med mitzen, den smärta som träningsvärken ger som håller i sig och håller i sig och håller i sig. Det jag mest saknar är viljan, styrkan, kraften i slagen, i sparkarna. Kämparen, överlevaren i mig träder fram. Starkare, bättre, snabbare, smidigare… hemma. Bilden syns sååå tydligt på min näthinna, och även om det är långt kvar, tänker jag inte ge mig förrän jag står där, med järnvilja och blicken fixerad på mitzen och slåss med all den talang jag har. Jag ska känna att jag är bäst på det jag är bäst på, jag ska känna det igen.
/lina

Grande final

april 5th, 2012 by Lina Öhlander

Scheeletiden är över.
Den är över. Den kommer inte igen.

Allt hemskt, allt dåligt och fruktansvärt den tiden hade med sig; det är borta. Passé. Kvar står jag. Jag är kvar. Jag är igenom det. Jag tog mig igenom det. Jag överlevde.

Aldrig mer ska det behöva hända. Aldrig aldrig mer. Jag ska försöka lita på det, jag ska försöka placera marken under mina fötter igen. Jag ska försöka bli den kaxiga lilla ungen jag var innan, nu bara tio år äldre.

Det är borta. Alla ord, alla meningar, alla ord som bara var uttryckta för att såra mig, förstöra mig, smula sönder mig. Och de lyckades. ”Mina bästa vänner”. De är borta, orden är borta, allting är borta.

Jag kan andas igen.

Det var inte mitt fel.
Det var inte mitt fel.
/lina

Ångest ångest ångest… försvinn, jag ber dig

april 4th, 2012 by Lina Öhlander

Jag klarar inte av den här ångesten. Inte igen, inte igen, inte igen. Faaaaan, varför lämnar den mig inte ifred?

Mer epilepsimedicin. ”Lyckligtvis” fungerar bägge ihop med antidepressiva, bör må något bättre av den. Depressionen har hängt sig kvar sen i Juli och jag börjar bli trött på fanskapet. Ska även börja prata med min psykolog om det på tisdag för att ta livet av den från två anfallspunkter. Krigsstrategi.       F Ö R S V I N N  D I T T  J Ä V L A  E L Ä N D E.

Medicinen gör att jag känner mig ledsen och hopplös. Inte som en bieffekt men mängden får mig att vilja tro det är en mardröm bara. Att jag kommer vakna upp sju år gammal till tiden då jag var frisk, till tiden då jag var problemfri och till tiden då Scheeletiden aldrig hänt. Tiden då jag mådde bra. Tiden för elva år sedan.
Medicin har jag ju dock bara ätit de sista sex åren. Det började som en tablett vid behov, som kom att bli varje dag. Den slutade fungera, nästa medicin slutade fungera och jag har bytt halsbrännamedicinen jag vet inte ens hur många gånger för att försöka hitta NÅGOT som fungerar. Något som hindrar frätskadorna, något som leder till en framtid som inte slutar på ett sjukhus, oförmögen att klara mig själv. Läkarna säger att det blir värre, att frätskadorna klättrar allt högre. Hur länge till innan det är försent? Dock finns ingenting mer jag kan göra. Jag följer regelboken till punkt och pricka, och det känns ju ändå lite bättre att veta att jag verkligen gjort allt i min makt för att motverka sjukdomen. På samma gång vill jag inte att den ska försvinna, jag har ju vant mig vid den medicinen. Och att ta epilepsimedicinen (medicinerna) samtidigt känns inte så farligt om jag tar alla på en gång, då blir de ju som ett bihang liksom och är ju inte grunden till att jag behöver medicin. Om halsbrännan försvinner, försvinner ju också medicin och då blir det ju bara epilepsimedicinerna jag måste äta. De blir ju då grunden för att jag behöver medicin, och det är en jobbig sanning jag inte vill veta av.
Ja. Det började som en tablett. Nu är det femton.

Jag undrar egentligen hur min lever mår av allt det här. Det är ju den som bryter ner all medicin, den var inte tillräckligt stark för cellgifter och den lär ju inte klara av femton tabletter om dagen, som dessutom är starka. I längden lär det inte gå, och vad FAN händer då? Jag är inte villig att donera ett organ, därför är jag heller inte villig att mottaga ett.  Får hoppas att min lever har en lika stark vilja som jag.

Något som på någon nivå ändå är positivt i den här röran är att målet med anorexian för min del inte är att jag ska bli smal, att jag ska få uppmärksamhet. Jag är smal, betydligt smalare än jag var i somras och jag var smal även då. Uppmärksamhet får jag av min kreativa ådra och kickboxningen och betygen. I alla tre är jag högt presterande, och det finner många osannolikt med tanke på hur sjuk jag är och hur dåligt jag mår.
Nej, anorexian försöker så väldigt mycket få bort det jobbiga, den riktiga verkligheten jag väljer att förneka. Den verklighet jag inte får förneka längre. Jag vill ha ut mer av livet än vad det ger mig idag, jag måste lära mig acceptera vardagen. Jag orkar inte med det jobbiga, det för mig till bristningsgränsen och på denna låg jag och vägde redan innan. Vad det betyder är att jag kommer att må såhär vad jag än väljer att göra, fortsätter jag ignorera det här slutar det i kaos, vilket jag redan märkt i och med att jag nästan går in i väggen varje termin och har haft en tvångsmässighet i flera år. Det jobbiga och outhärdliga är mer koncentrerat såhär, men mängden kommer ändå att bli densamma.
/lina

Okänsliga känslor

mars 31st, 2012 by Lina Öhlander

Min fasad kommer att falla, det är jag smärtsamt medveten om. Osäker på hur jag ska klara mig utan den, osäker på vad ett ärligt liv innebär för jag har glömt det. Vill jag ha det ens? Det kan jag inte svara på, för det vet jag inte heller. Något jag dock vet är hur jobbigt det är i längden att hålla uppe en fasad, denna förbannade fasad, jag vill inte vara spänd hela dagarna, vill inte ljuga om alla detaljer. Jag vill kunna slappna av, jag vill kunna göra någonting halvhjärtat, jag vill kunna ta betygen med en nypa salt.

Jag vet att jag är en bra människa. Jag vet att jag är en snäll, pålitlig människa som mer än gärna hjälper den som behöver. Jag är den som riskerar min egen person för att rädda någon annans. Tyvärr var det dessa egenskaper som fick mig att tappa greppet om allt.
Jag kan inte få orden ur huvudet. Jag hör dem om och om och om igen, ser samma scen om och om och om igen. Det finns i mina drömmar, det finns i mina tankar. Det finns på min gata, det finns på min skola, det finns vart jag än vänder mig och jag går hellre omvägar runt hela skolan för att slippa möta det, hoppar lunchen för att det är i matsalen, låtsas må mycket bättre än jag egentligen gör för att det inte ska se mig svag.
Det är svårt att tro att jag är en bra människa när jag blir tillsagd att jag förtjänar allt det ovanstående.

Det är jobbigt och svårt att tänka på det, jag känner mig tyngre och tyngre för varje sekund av tankeverksamhet som passerar, andningen snabbare, hjärtat snabbare, musklerna spänns mer. Och det jobbigaste är att jag inte känner någonting alls.
/lina

Frukostångest

mars 29th, 2012 by Lina Öhlander

Frukosten var jobbig och gav mig ångest, vilket är relativt ovanligt. Visserligen var mitt mål att få i mig fler kalorier än vanligt, eftersom jag vet att jag äter för lite under dagen. Men det är fortfarande jobbigt och jag önskar det jobbiga ville ta slut men jag verkar ha fastnat i det.

Igår kom någon okänd, otäck känsla på besök. Och jag tycker verkligen inte om känslor, bra som dåliga. Jag försökte mota bort den, stänga ute den, ignorera den men den satt kvar där. Jag visste att BUP skulle locka fram något hemskt, jag trodde bara det skulle ta längre tid och det var jätteläskigt igår och det var bara början, det jobbiga har inte ens kommit på tals ännu. Jag vet att jag måste vara modig, jag vet att man säger att det inte är något farligt men det kan jag verkligen inte tro på. Jag är vettskrämd, men jag vet att jag måste försöka vara modig, hur mycket känslor det än kommer att bli.

Nu ska jag till ät igen, och det känns jättejobbigt att behöva prata så mycket om vad som är jobbigt, jag vill inte men återigen så kommer jag verkligen inte undan och det faktumet hatar jag. De här känslorna är det läskigaste jag vet och jag tycker inte om att målsättningen hos personlen på BUP är att få fram dem.
/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu