Ångest efter ångest efter ångest, tår efter tår efter tår och tveksamhet och tjockhetskänslor och vill inte äta och vill inte något orkar inte något. Listan kan göras oändlig. Varför fortsätter jag då? Självklart består ca 50% av allting enbart på grund utav vänner, uppmuntran och hot, i vissa fall, och timmar med tålamod och envishet och uthållighet får de stackarna stå ut med.
Men de resterande femtio procenten? Jag orkar inte. Jag vill inte. Allt jag vill göra är att ligga i sängen, skyddad och ifred. För evigt. Förutom att samma bild dyker upp i huvudet varje dag och får mig att vilja lite lite mer. Får mig att orka lite lite mer. Får mig att må betydligt sämre, i och med att jag vid dessa tillfällen äter bättre, men bilden kvarstår. Den turkosröda mattan, det fruktasvärt kalla golvet, listerna längs mattan som får en att ramla in i väggen/stuka fötterna om man kliver på dem, musiken som är överallt och den tryckande värmen från alla människor som springer och det finns ingen ventilation och det är svårt att andas och svettpölar när man springer i dem och hur kläderna suger åt sig dammet/svetten/blodet från mattan när man lägger sig på den, den fruktansvärda smärtan när man inte är tillräckligt snabb med mitzen, den smärta som träningsvärken ger som håller i sig och håller i sig och håller i sig. Det jag mest saknar är viljan, styrkan, kraften i slagen, i sparkarna. Kämparen, överlevaren i mig träder fram. Starkare, bättre, snabbare, smidigare… hemma. Bilden syns sååå tydligt på min näthinna, och även om det är långt kvar, tänker jag inte ge mig förrän jag står där, med järnvilja och blicken fixerad på mitzen och slåss med all den talang jag har. Jag ska känna att jag är bäst på det jag är bäst på, jag ska känna det igen.
/lina