Min fasad kommer att falla, det är jag smärtsamt medveten om. Osäker på hur jag ska klara mig utan den, osäker på vad ett ärligt liv innebär för jag har glömt det. Vill jag ha det ens? Det kan jag inte svara på, för det vet jag inte heller. Något jag dock vet är hur jobbigt det är i längden att hålla uppe en fasad, denna förbannade fasad, jag vill inte vara spänd hela dagarna, vill inte ljuga om alla detaljer. Jag vill kunna slappna av, jag vill kunna göra någonting halvhjärtat, jag vill kunna ta betygen med en nypa salt.
Jag vet att jag är en bra människa. Jag vet att jag är en snäll, pålitlig människa som mer än gärna hjälper den som behöver. Jag är den som riskerar min egen person för att rädda någon annans. Tyvärr var det dessa egenskaper som fick mig att tappa greppet om allt.
Jag kan inte få orden ur huvudet. Jag hör dem om och om och om igen, ser samma scen om och om och om igen. Det finns i mina drömmar, det finns i mina tankar. Det finns på min gata, det finns på min skola, det finns vart jag än vänder mig och jag går hellre omvägar runt hela skolan för att slippa möta det, hoppar lunchen för att det är i matsalen, låtsas må mycket bättre än jag egentligen gör för att det inte ska se mig svag.
Det är svårt att tro att jag är en bra människa när jag blir tillsagd att jag förtjänar allt det ovanstående.
Det är jobbigt och svårt att tänka på det, jag känner mig tyngre och tyngre för varje sekund av tankeverksamhet som passerar, andningen snabbare, hjärtat snabbare, musklerna spänns mer. Och det jobbigaste är att jag inte känner någonting alls.
/lina
