Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Archive for mars 1st, 2012

Fy fan vad jag hatar dessa jävla satans nätter

torsdag, mars 1st, 2012

Rubriken säger väl det mesta. Jag orkar inte det här, det känns som att jag inte kan prata med någon längre. Anorexian var det många som ville hjälpa till med, och det fanns dem jag tillät (tack gode Gud för det). Men det här, det jag inte ens kan skriva, inte ens kan säga, inte ens kan tänka, det här verkar jag stå ensam i. Det här är för läskigt och det förstår jag. Jag är också rädd, men utan anorexian hindras jag från att fly.

Jag minns alla drömmar jag hade som barn. Önskningar, drömmar och vad jag planerade för att bli framtid. Planerar fortfarande för att bli framtid, jobba om dagarna och skriva om kvällarna, lycklig. Lycklig. Och frisk. Jag vet att jag ”måste acceptera det för att jag ju faktiskt har haft cancer” men jag HATAR epilepsin. Varför varför VARFÖR var den tvungen att förstöra allt?! Hade jag haft det enkelt? För enkelt? Behövde jag prövas? Skrämmas? Jag tror ändå på Gud. Varför måste allting lassas på mig? Det finns hur många människor som helst på den här jävla planeten, HUR MÅNGA SOM HELST, och ändå måste varenda liten jävla grej, varenda liten jävla ”happening” i Köping vara att jag blivit lite sjukare, att jag får mer frånvaro, att jag hamnar efter yttligare i skolan eller att jag har mer mediciner, mer biverkningar, mer diagnoser och regler och saker att acceptera.

Det spelar ingen roll vad jag gör. Sjukdomar förföljer mig och i stället för att påpeka vad som är fel får jag helt enkelt nöja mig med att tacka gudarna för att njurar, lungor och hjärta fungerar felfritt. Det är ju jävligt bra att det faktiskt finns delar även hos mig som inte kräver mediciska åtgärder och medicin varenda jävla dag. Även om de blir allt färre finns de fortfarnade.

Jag vet att jag verkar bitter, och det är jag, men framför allt så är jag riktigt jävla förbannad. För att jag ”får inte” vara arg. Inte ledsen. Inte upprörd. Jag ska bara vara helt cool med det, för jag borde ju ha vant mig. Fy fan vad jag hatar det tankesättet, att bara för att jag alltid varit på sjukhus och man har opererat, stuckit, sövt ner och medicinerat innebär väl inte det att det är OKEJ att det händer igen?!?! Det är väl för fan inte mer rätt att slå ett barn som levt under misshandel i arton år än ett barn som aldrig blivit slaget?! Nej, där kan alla ju resonera om barnens lika värde. Varför gäller inte det mig? Varför gäller allas-lika-värde-principen aldrig någonsin mig? Förbannade jävla cancer, den gjorde mig till ett jävla undantag. Det är, utan någon som helst tvekan, den absolut värsta utav alla cancerbiverkningar jag har; den påtvingade självständigheten.
/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu