Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Archive for mars 5th, 2012

Kort revy av dagen

måndag, mars 5th, 2012

Dagen idag började inte alls bra, ångesten släppte först runt halv sju när jag gick min promenad. Jag var egentligen för trött för det, jag mådde illa av yrsel när jag stod upp och vinglade på benen. Hade jag fortfarande fastat hade jag förstått reaktionen, men eftersom jag nu faktiskt äter gav jag blanka fan i kroppens lilla djävulsskap och gick ut i alla fall. Det var kallt, väldigt kallt, och det väckte mig någorlunda. Illamåendet avtog så småningom och musiken och promenaden fick mig att slappna av, fick Adam att lämna mig ifred.

Jag har börjat må betydligt sämre psykiskt, både av pressen från skolan men även av gamla problem som hotar när murarna är nedtagna, och anorexian börjar göra sig påmind. Den vill rädda mig, den vill trösta mig. Den tycker inte om att se mig såhär, när jag mår så dåligt. Och jag greppade handen anorexian sträckte ut, jag greppade den men bara för en sekund. Sedan släppte jag igen. Jag skulle nog inte klara det här utan mina kompisar tror jag inte.

Att äta börjar återigen bli en kamp. Adam börjar bli starkare, mer våldsam, mer frekvent. Och precis som med mobbare; ignorera dem tillräckligt länge och de ger upp, lämnar dig ifred (oftast!). Ignorerar jag anorexian och Adam bör de försvinna, de bör ge upp och lämna mig ifred.

Imorgon ska vi på det första mötet med en annan skola, i Eskilstuna. Det var den första jag var riktigt exalterad över men det har släppt, den var konstig och hon jag pratade med både oförskämd och elak. Henne tyckte jag inte alls om och ser inte fram emot att träffa henne. Rädd för att lämna huset, rädd för att möta så många människor, rädd för att vara på skolan och vara representabel. Rädd att Adam får mer kraft. Rädd att anorexian får mer kraft. Bussen dit går halv åtta och tar en timme nästan, för att möta en människa jag tycker verkar elak. Känner mig inte direkt peppad. Längtar bara tills på torsdag och Örebro!!

Ja. Allting kommer att bli bra, allting kommer gå bra. Jag har ingenting att vara rädd för. Jag är starkare än Adam. Jag vet det, jag vet det. Det är bara en tidsfråga innan allting är bra och jag är lycklig. Ingenting annat än en tidsfråga. Ja. Så är det. Åh, nu kom halsbrännan tillbaka. Trots all medicin. Jag märker ju vad medicinen gör med ögon och huvud och glasögonen samlar inte damm längre, jag vet ju att kroppen tar upp den. Men vart fan tar den vägen? Förströr den enbart huvud, ögon och lever känns den ju lite onödig. Men läkarens ord skrämmer mig och jag ska nog öka dosen imorgon för att se om det hjälper. Då är jag uppe i maxdosen, 40mg. Hjälper inte det, ja… då är jag körd. Nej. Allting kommer bli bra. Allting kommer att bli okej igen. Det är ingen fara. Det blir bra igen. Det blir det.
/lina

Den lilla dvärgen Adam

måndag, mars 5th, 2012

Jag kan inte andas, känns som om jag har en korsett på mig som trycker in lungorna. Eller nej, jag tänker hålla mig till dvärg faktiskt. Och jag tänker dessutom döpa honom, till Adam. Det funkar. Djupa andetag. Allting kommer att ordna sig. Allting kommer att bli bra. Andas. Bara andas. Ångestdemonen Adam kommer att försvinna om jag ignorerar honom tillräckligt länge. Andas, bara andas, så tröttnar han snart. Och då blir allting bra igen. Jag lovar, bara andas. Andas.
/lina

Kaoshouse

måndag, mars 5th, 2012

Just idag är allt kaos. Återigen. Efter några timmar fick jag bort trycket över bröstet i -vad som kom att bli- morse och jag lyckades somna runt fyra-halv fem tiden. Nu är känslan dock tillbaka men om jag andas sakta och stänger ute tankarna så går det lite lättare med syretillförseln.
En tanke räcker för att få pulsen att öka, andning stressad men lika ytlig och jag kan inte fokusera längre. Allting är kaos och jag har svårt att förstå varför det här livet ska vara bättre än det med anorexia. Hur kan det vara ”bättre” att må fruktansvärt än att må bra?
Jag vill inte längre.
/lina

Mental transformering

måndag, mars 5th, 2012

En liten rörelse. Det var allt som krävdes för att få mig att färdas månader tillbaka i tiden, och nu verkar jag ha fastnat. Om ni undrar var jag ”befinner” mig så är jag -i huvudet- tillbaka på sjukhuset, jag ligger i Uppsala. Sängen är obekväm och sovstrumporna är för stora, de glider av mina fötter och blir snart för varma så jag tar av mig dem och lägger dem i fönstret. Allting låter när jag rör mig och prasslar och vore det inte för att pappan till flickan i sängen bredvid mig snarkar tillräckligt högt för att överrösta alla mina små rörelser skulle jag ha väckt dem alla. Sjukhusskjortan är för stor, den är säckig och den glider av mig och det är kallt, det är varmt, jag sover och jag är vaken. ”Jag får inte vara rädd.” ”Jag måste vara modig.” Min hand gör ont där kanylen sitter och jag kan inte sova på den som jag vill och brukar. Klockan tickar och överröstar -mot alla odds- grannpappans snarkningar. Jag är inte rädd, det är jag inte. Allting känns annorlunda, det är konstigt; det var ju min värld. Mitt liv. Det var i min ”naturliga miljö” jag befann mig. Varför var jag då så obekväm? Jag har fortfarande kvar den starka känslan för hatet mot det blåvita plastarmbandet med mitt namn på. Det absolut första jag gjorde när jag kom hem kvällen därpå var att klippa av det, och än ligger det kvar där det föll av. Jag skulle ha slängt det på en gång, då jag ännu vågade röra vid det. Nu ligger det i stället där det ligger och ger mig kalla kårar varje gång jag passerar badrummet.

Jag är tillbaka i mitt rum, i min säng i lilla Köping. Långt borta från Uppsala sjukhus. Phu. Fast jag kan fortfarande inte andas riktigt ordentligt, varje andetag känns som en krystad utmaning, som att andas sand. Det går lika trögt. En rörelse till och jag är tillbaka i Uppsala på nytt.

Tvätta, tvätta, riktigt rent. All smuts ska bort, kläder ska bytas flera gånger och lakanen likaså. Nagellack ska bort, varje uns av människa ska bort. Bort, bort, bort. Dropp sätts in och jag rullas iväg. Att åka säng är ganska kul faktiskt, men inte när vägen visar sig gå igenom hela bottenplanets lobby och även cafeteria innan slutligen hissens metalldörrar räddar och skyddar mig från blickarna, ”den sjuka tjejen”. Jag försöker gömma mig under filten, det är svårt för den hålls fast av min journal som ligger nere vid fotändan. Man skulle kunna slå ihjäl en människa med min journal. När vi slutligen kommer fram till rätt rum är där kallt. I ett rum fullt av folk i läskiga kläder tas vi emot, och jag får osmidigt byta säng innan narkosen sätts in. Jag håller i en hand och så är jag borta, precis som smutsen och nagellacket.

Vad det hela ledde till? Min diagnos jag jobbat så hårt för att övertyga någon om att försöka finna togs ifrån mig. Jag blev lämnad med fler frågetecken, inga mediciner skulle kunna göra mig frisk, inga diagnoser fanns att finna och ingen undersökning, ingen behandling, ingen ingenting skulle hjälpa mig. Ingenting. Det såg dock värre ut i november än vad det gjorde i fjolårets december. ”Blir det värre, kommer följderna att bli allvarliga och de kommer inte gå att häva.” Det finns ingenting jag kan göra, jag har varit tvungen att dubbla dosen idag men det hjälper inte. ”Blir det värre, kommer följderna att bli allvarliga. Och de kommer inte gå att häva.” Det finns ingenting jag kan göra. Förutom att byta medicin, byta medicin och byta medicin; alla ger allergier och slutar fungera och krockar och krånglar. Min läkare skrattar åt mig för att jag hela tiden ”vill byta” medicin, och som om jag vore en komiker framkommer hon med lösningen att jag måste välja om jag vill leva med fruktansvärda biverkningar av medicinerna eller om jag vill leva med biverkningar som så småningom kommer bli allvarliga och ohävbara. Varför ställs jag inför ett sådant val? Jag är inte ens arton år gammal. Jag borde ställas inför frågor gällande smink, kärlek och karriär. Var gick det fel?

Jag vet inte varför jag kom att tänka på sjukhuset egentligen. Operationen är inte förrän om ganska länge antar jag, och det är ingenting stort och definitivt ingenting som kommer att gå fel på något sätt. Det här är ju mitt liv, varför funderar jag så mycket på det? Min familj har rätt; jag borde ha vant mig vid det här. Jag borde ha lärt mig acceptera det och ta det med ro. Jag borde. Varför har jag inte? Det värsta är tanken på armbandet, det blåvita i plast med mitt namn på. Det som knäpps åt och som du helt enkelt inte kan riva bort, inte dra bort, inte få bort. Nejnej. Det har de tänkt på serdu, det måste klippas bort. Av en utbildad människa. Jag vill klara mig utan alla dessa utbildade människorna, jag vill kunna överleva i alla fall. Ingen tror mig i vilket fall som helst, varför kan man då inte bara lämna mig ifred? Jag kan verkligen inte se rättvisan i det hela, jag kan inte det alls faktiskt.

Fan, Anorexia brukade vara den som höll allt det här borta, den som skyddade mig och tröstade mig och strök mig över håret när jag var ledsen, kramade mig när jag kände mig ensam, fanns där bredvid mig och tog hand om mig. Anorexia lät mig leva i den friska värld som varje annan människa lever i, den lät mig leva det liv jag ville ha. I fyra månader. Och nu står jag här ensam. Har ni sett den tredje filmen i Pirates of the Caribbean? Det är i alla fall en kille som nästan dör, men han överlever om han låser in hjärtat i en kista och jobbar på ett skepp i tio år. Han är alltså fast där, men får komma i land en dag vart tioende år. De fyra månaderna med anorexia var min vart-tioende-år-dag.

Åh, jag kan fortfarande inte andas, det känns som om någon sitter på min bröstkorg men hur jag än försöker sitter fanskapet kvar där. Hade jag inte klart och tydligen sett att det inte satt någon liten dvärg där, hade jag verkligen trott det.
/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu