Dagen idag började inte alls bra, ångesten släppte först runt halv sju när jag gick min promenad. Jag var egentligen för trött för det, jag mådde illa av yrsel när jag stod upp och vinglade på benen. Hade jag fortfarande fastat hade jag förstått reaktionen, men eftersom jag nu faktiskt äter gav jag blanka fan i kroppens lilla djävulsskap och gick ut i alla fall. Det var kallt, väldigt kallt, och det väckte mig någorlunda. Illamåendet avtog så småningom och musiken och promenaden fick mig att slappna av, fick Adam att lämna mig ifred.
Jag har börjat må betydligt sämre psykiskt, både av pressen från skolan men även av gamla problem som hotar när murarna är nedtagna, och anorexian börjar göra sig påmind. Den vill rädda mig, den vill trösta mig. Den tycker inte om att se mig såhär, när jag mår så dåligt. Och jag greppade handen anorexian sträckte ut, jag greppade den men bara för en sekund. Sedan släppte jag igen. Jag skulle nog inte klara det här utan mina kompisar tror jag inte.
Att äta börjar återigen bli en kamp. Adam börjar bli starkare, mer våldsam, mer frekvent. Och precis som med mobbare; ignorera dem tillräckligt länge och de ger upp, lämnar dig ifred (oftast!). Ignorerar jag anorexian och Adam bör de försvinna, de bör ge upp och lämna mig ifred.
Imorgon ska vi på det första mötet med en annan skola, i Eskilstuna. Det var den första jag var riktigt exalterad över men det har släppt, den var konstig och hon jag pratade med både oförskämd och elak. Henne tyckte jag inte alls om och ser inte fram emot att träffa henne. Rädd för att lämna huset, rädd för att möta så många människor, rädd för att vara på skolan och vara representabel. Rädd att Adam får mer kraft. Rädd att anorexian får mer kraft. Bussen dit går halv åtta och tar en timme nästan, för att möta en människa jag tycker verkar elak. Känner mig inte direkt peppad. Längtar bara tills på torsdag och Örebro!!
Ja. Allting kommer att bli bra, allting kommer gå bra. Jag har ingenting att vara rädd för. Jag är starkare än Adam. Jag vet det, jag vet det. Det är bara en tidsfråga innan allting är bra och jag är lycklig. Ingenting annat än en tidsfråga. Ja. Så är det. Åh, nu kom halsbrännan tillbaka. Trots all medicin. Jag märker ju vad medicinen gör med ögon och huvud och glasögonen samlar inte damm längre, jag vet ju att kroppen tar upp den. Men vart fan tar den vägen? Förströr den enbart huvud, ögon och lever känns den ju lite onödig. Men läkarens ord skrämmer mig och jag ska nog öka dosen imorgon för att se om det hjälper. Då är jag uppe i maxdosen, 40mg. Hjälper inte det, ja… då är jag körd. Nej. Allting kommer bli bra. Allting kommer att bli okej igen. Det är ingen fara. Det blir bra igen. Det blir det.
/lina