Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Archive for mars 20th, 2012

Tisdagsreflektioner

tisdag, mars 20th, 2012

Jag är snart inne i femte månaden av anorexia, aldrig slutande ångest, självmordstankar och tvångsbeteenden. Den tredje december, first day of hell. Det tragiska är att jag inte är ute i skogen än så att säga, jag har långt kvar, anorexian är kvar, tankarna är kvar, ångesten är kvar, tvångsbeteendena är kvar. Minnet är däremot borta, även om jag lyckats minnas mina tre ord idag, jag har börjat med att försöka minnas tre ord om dagen för att se hur länge jag kan komma ihåg dem, hittills har jag haft dem i huvudet sedan imorse och jag minns dem fortfarande! Dock minns jag inte vad jag åt till frukost, jag kommer inte ihåg vad mina kompisar hade för kläder på sig, kommer inte ihåg vilken väg jag gick i skolan, kommer inte ihåg någonting av vad som blev sagt på lektionerna jag satt av. Fick dock tillbaka engelskauppsatsen med ett stort MVG skrivet över sig. Det minns jag! Och matteprovet hade jag också fått MVG på, om jag fixat tillräckligt med G-poäng. Jävla skit haha, när jag för en gångs skull fick MVG-solar!

Skolan är väldigt pressande, jag vet hur mycket jag ligger efter i varje ämne, ändå ska lärarna envisas med att trycka upp det i ansiktet på mig. Franskaprovet ville de lägga i nästa vecka, ”för att jag skulle bli av med det”. Jo, men sätt bara ett jävla IG på en gång så slipper jag misslyckas brutalt på egen hand? Minns ju ingenting, och det tycker lärarna är jätteroligt, mina föräldrar finner mig underhållande, det är ju förstås kul att omgivningen tycker det är något positivt med situationen för jag själv tycker det är fruktansvärt pinsamt. Igår gick jag omkring med bara en strumpa märkte jag, för jag hade lagt den andra någonstans. Och jag mindes inte var eller varför. Hittade den, och kom på varför jag tog av den, men fortfarande. Jag försöker skratta åt det också, och hoppas det blir bättre, men det är otroligt genant att hela tiden tappa bort meningar, komma av mig och säga fel ord, fel ordningsföljd och jag upprepar mig. Det är det mest synliga tecknet på att jag fortfarande är sjuk, och det faktum att jag blir anfådd av att ta mig upp för trappan, musklerna lägger av, och plåstrena på armarna. Lärarna har sett allting av detta, och ändå begär de så mycket, alldeles för mycket, jag ska helst skriva två prov nästa vecka, samt två muntliga, ett svenskt och ett engelskt, och de verkar tro jag ska ta igen allting NU. Är de dumma, helt seriöst? Jag säger att jag inte minns, att jag inte kan tänka just nu, att det bara inte går att lära sig, går inte att fokusera, går inte att koncentrera av både fysiska och psykiska skäl. Och de skrattar åt mig. Säger åt mig att försöka hårdare. Och nu glömde jag bort vad jag ville skriva. Helvetes satan.

Imorgon ska jag till Eskilstuna igen och gå ännu en provdag på Rinman, den andra skolan jag tittade på först. Vi får se vad jag tycker om den, jag är väldigt optimistisk i vilket fall som helst! Kul med lite nya människor igen. Nu borde jag antagligen plugga, men mitt huvud är helt fullt med hjärna efter skoldagen. Det var väldigt jobbigt att försöka hänga med så länge. Ska städa lite mer. Får se hur länge jag får fortsätta såhär med dessa tvångsbeteenden, ska till psyk både torsdag och tisdag. Har en känsla av att de kommer vilja göra livet surt för mig igen.
/lina

Tillfällig lösning

tisdag, mars 20th, 2012

Försöker minnas de dagar jag inte behövde lämna ifrån mig medicin för att inte hitta den, de dagar jag inte behövde göra mig av med de vassa sakerna i mitt rum. Jag försöker minnas de bra dagarna, de dagar jag åt, de dagar utan Adam, de dagar utan Eva och de dagar utan Marit. Fast i ärlighetens namn vill jag inte göra det heller, jag mådde ju inte direkt bra innan de kom in i bilden heller. Nej, en frisk framtid kanske är mer troligt att tänka på, men jag tror att jag kommer bli besviken. Jag räknar med att vara helt frisk till sommaren, till början av juni. Att såren kommer att ha läkt, att ärren på armarna ska ha bleknat, att jag inte längre behöver gömma knivar och saxar och mediciner. Få se, det är snart April, då är det alltså maj, och sen juni. Så drygt två månader. Nästa månad blir min femte, och än så länge mår jag inte bättre, varken psykiskt eller fysiskt. Jag är mer och mer manisk, städar, allting ska vara rent och jag städar dygnet runt, mitt eget rum både morgon och kväll, allting måste vara perfekt.

Jag hade äntligen hittat någonting som fick mig att må lite bättre, som fick mig att för stunden må riktigt bra. Självklart var ju även detta ”fel” och utan städningen skulle jag inte ha någonting. Dock så verkar inte tvångshandlingar som något en psykolog skulle rekomendera att underhålla. Och vad händer när jag inte längre får städa? Det vill jag inte ens tänka på.
/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu