Försöker minnas de dagar jag inte behövde lämna ifrån mig medicin för att inte hitta den, de dagar jag inte behövde göra mig av med de vassa sakerna i mitt rum. Jag försöker minnas de bra dagarna, de dagar jag åt, de dagar utan Adam, de dagar utan Eva och de dagar utan Marit. Fast i ärlighetens namn vill jag inte göra det heller, jag mådde ju inte direkt bra innan de kom in i bilden heller. Nej, en frisk framtid kanske är mer troligt att tänka på, men jag tror att jag kommer bli besviken. Jag räknar med att vara helt frisk till sommaren, till början av juni. Att såren kommer att ha läkt, att ärren på armarna ska ha bleknat, att jag inte längre behöver gömma knivar och saxar och mediciner. Få se, det är snart April, då är det alltså maj, och sen juni. Så drygt två månader. Nästa månad blir min femte, och än så länge mår jag inte bättre, varken psykiskt eller fysiskt. Jag är mer och mer manisk, städar, allting ska vara rent och jag städar dygnet runt, mitt eget rum både morgon och kväll, allting måste vara perfekt.
Jag hade äntligen hittat någonting som fick mig att må lite bättre, som fick mig att för stunden må riktigt bra. Självklart var ju även detta ”fel” och utan städningen skulle jag inte ha någonting. Dock så verkar inte tvångshandlingar som något en psykolog skulle rekomendera att underhålla. Och vad händer när jag inte längre får städa? Det vill jag inte ens tänka på.
/lina