Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Archive for mars 6th, 2012

Fikamonstret

tisdag, mars 6th, 2012

Hela huvudet är tomt nu. Fy fan vad skönt. Tog mig en timme att blåsa rent det med hög musik, jag saknar kickboxningen och känslan att bara kunna avreagera sig och dessutom vara jävligt duktig på det. Kickboxning är ett av mina rockärmsäss och nu verkar någon ha stulit rocken för mig.

Mat är allt jag egentligen tänker på under dagarna, precis som anorektiker brukar göra. Eller, jag har ett scenario till: en sommarlovsdag i Stockholm, bland mina vänner. Jag skrattar. Det är vad som håller mig igång, den bilden, det lilla skrattet som för en gångs skull är ärligt, det som visar att jag är trygg och säker. Bilden, drömmen, av den frihet och den föreställbara lyckan, får mig att hoppas och tro att allt kommer att vända. Att allt kommer att bli bra, att bilden kommer att bli verklighet.

Jag börjar få svårt att andas igen. Jag tycker faktiskt ändå att jag klarar det här ganska bra, jag ska absolut inte påstå att det är enkelt på något sätt; för det är det inte. Men jag fixar det ju ändå på något sätt. Jag är fortfarande här. Men när det väl kommer till kritan att äta -som nu- är det inte till någon tröst. Allt som finns är att vilja gråta, gråta och skrika och fly. Det vänder sig i magen av rädsla, både för maten och för Adam. Men jag är envis. Jag ska inte ge upp. I’ll fight ’til I die, and then some.
/lina

Maten och tävlingen

tisdag, mars 6th, 2012

Så lunch nu då. Jag är räddare än vanligt, vill verkligen inte stoppa något i munnen och vet att Adam kommer senare om jag gör så. Jag försöker att inte tänka. Inte tänka. Bara äta. Inga tankar.
/lina

Adam och Marit och så lilla Lina på ett hörn

tisdag, mars 6th, 2012

Jag hatar det här. Allt det här. Jag vill inte vara fast i det här längre, jag vill inte bli frisk något mer. Skolan pressar. Skolan pressar väldigt väldigt väldigt mycket. Jag måste kunna prestera, jag måste fixa betygen. Inte G. Inte VG. Knappt MVG räcker till, jag måste vara på yttersta förmåga, jag måste jag måste jag måste kunna vara den känslokalla betygsmaskin jag brukar kunna vara. Måste. Kan inte bli frisk, har inte tid. Anorexian, som jag härmed döper till Marit, ligger närmare till hands. Vägen dit är kortare, övervinnlig. Dit kan jag ta mig.

Jag är inte uppe ensam denna natt heller utan Adam gör mig sällskap. Och med det menar jag inte någon kille utan ångesten som jag döpt. Det gör ont i bröstet när jag andas och jag får inte luft och hjärtat slår hårt, jag har pulsen i huvudet. Andas fortare, får ändå inte luft. Vill ha luft, innan jag kvävs. Sådärja. Nu är andning och puls lite mindre ansträngd, de är lite mer harmoniska.

Adam är värre nu, han gör sig tung på mitt bröst. Marit står bredvid. Hon gör ingenting, men hon kan få bort honom. Jag behöver bara säga ordet, så tar hon bort honom. Jag behöver bara säga ordet så gör hon mig lycklig igen.

Jag har ungefär 3% kraft kvar, styrka, energi, mod, vilja, allting är endast 3%. Marit har väl kanske 85% kvar av sin styrka och manipulativa förmåga, men Adam, han verkar aldrig bli trött. 167% verkar han köra på, och ju svagare jag blir, desto starkare blir de båda. Tre procentenheter lägre och jag överlämnar mig till dem. Tre procentenheter lägre och det är inte värt det längre, då är ingenting värt något längre.

Det verkar bli värre för var kväll som passerar, allting blir svårare än morgonen tidigare, måltiderna jobbigare och viljan att springa iväg och gömma mig ökar för var dag. Och det är veckor kvar tills jag eventuellt får rätt medicin. Veckor? Det krävs dagar, TIMMAR, för att jag ska må värre än jag först trodde var möjligt. Hur kan man låta mig vänta i VECKOR? Hur stark tror de att jag är? Tårarna skrämmer bort Adam. Nu måste jag trycka med samma tyngd han tillfogade för att inte gå sönder.

Marit skrattar åt mig, Adam skrattar åt mig. Jag fingrar på silverkorset runt min hals: jag undrar, skrattar Han åt mig också? Får inte luft, kan inte andas, hyperventilerar mig yr och varm och jag försöker trycka där Adam satt för att jag inte ska explodera, jag känner hur mina små, korta, stötvis framkallade inandningar av syre får huvudet att snurra och illamåendet stiga. Jag kommer att svimma om jag inte slutar, det sticker i fingrarna av syrebristen. Snälla, sluta. Snälla, snälla, snälla sluta. Andas fyrkanten, den som du lärt dig. Andas fyrkanten. Eller bara andas, det funkar också. Andas. Lugnt och fint. Andas. Eller också fortsätta hyperventilera, ja det är ju en alldeles utmärkt idé. Kroppselände. Jaha, vad bra, Adam skräms inte av tårarna längre. Utmärkt.

Dumma fanskap. Låt mig vara.
/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu