Hela huvudet är tomt nu. Fy fan vad skönt. Tog mig en timme att blåsa rent det med hög musik, jag saknar kickboxningen och känslan att bara kunna avreagera sig och dessutom vara jävligt duktig på det. Kickboxning är ett av mina rockärmsäss och nu verkar någon ha stulit rocken för mig.
Mat är allt jag egentligen tänker på under dagarna, precis som anorektiker brukar göra. Eller, jag har ett scenario till: en sommarlovsdag i Stockholm, bland mina vänner. Jag skrattar. Det är vad som håller mig igång, den bilden, det lilla skrattet som för en gångs skull är ärligt, det som visar att jag är trygg och säker. Bilden, drömmen, av den frihet och den föreställbara lyckan, får mig att hoppas och tro att allt kommer att vända. Att allt kommer att bli bra, att bilden kommer att bli verklighet.
Jag börjar få svårt att andas igen. Jag tycker faktiskt ändå att jag klarar det här ganska bra, jag ska absolut inte påstå att det är enkelt på något sätt; för det är det inte. Men jag fixar det ju ändå på något sätt. Jag är fortfarande här. Men när det väl kommer till kritan att äta -som nu- är det inte till någon tröst. Allt som finns är att vilja gråta, gråta och skrika och fly. Det vänder sig i magen av rädsla, både för maten och för Adam. Men jag är envis. Jag ska inte ge upp. I’ll fight ’til I die, and then some.
/lina