Igår kväll lyckades jag somna innan Adam kom, men vaknade en kvart senare av så stor panik och stress att jag mådde fysiskt illa. Tankarna for runt i huvudet på mig så jag trodde jag skulle kräkas, lyckades dock undvika det och efter att ha lugnat mig något somnade jag om. En lugn natt, i jämförelse med tidigare nätter.
Jag må vara stark, men anorexian är mer än en värdig motståndare.
/lina