Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Archive for april, 2012

När varken hopp eller vilja finns

måndag, april 16th, 2012

Så nu är det natt igen. Jag är osäker på ifall ni som läser verkligen VERKLIGEN förstått hur mycket jag avskyr dem; så jag vill vara säker på att ni verkligen gör det.

Jag hatar dem av hela min person. Jag har sällan mått lika dåligt som jag gör de här nätterna, aldrig någonsin varit lika hopplöst uppgiven och utan sällskap lämnad med livsfarliga tankar. Jag bryr mig inte längre, inte om någonting. Viljan finns inte, hoppet finns inte. Bara mörker, inget ljus. På dagarna finns ljusglimtar, med dessa existerar inte i mitt minne nu. Dessa är inte någonting som gör det här värt nåt, det finns ingenting som gör det här okej, eller ens hållbart. OCH DET FINNS INGENTING SOM KAN HJÄLPA MIG UR DET HÄR!!
lina

Returning back to da life

söndag, april 15th, 2012

Suttit med gitarren en stund nu, och jag har skitont i mina fingrar! Efter att man spelat ett tag blir ju huden på fingertopparna tjockare, min har hunnit försvinna och är nu lika som vanligt och det tar tid att få tillbaka den där tjockare huden ^^ men kul i alla fall, ringrosting såklart men har kvar taktkänslan åtminstone :D

När jag skriver det här är det den femtonde april. Idag, den femtonde, är det tre år och en månad sedan min klasskompis dog. Jag tänker lite på honom lite då och då, jag undrar hur han har det. Undrar vad som skulle hänt om det inte hade hänt. Jag undrar hur han hade sett ut, hur han hade tänkt. Vad han skulle vilja bli när han ”var stor”. Jag skulle viljat veta hur hans tänder såg ut efter att han fått tagit ut tandställningen, eller om de hade vunnit den där fotbollstävlingen mot Örebro. Jag tror aldrig matchen avgjordes. Jag tror att den var ganska över när den femtonårige pojken föll till marken och aldrig mer reste sig. Jag tror inget lag vann den matchen.
Ja, jag tänker på honom ibland. Undrar hur han har det.

Det där var sorgligt, men jag är lite sorglig just nu hela jag. De här dagarna som har kommit att bli veckor och månader och år och decennier, de sliter ut mig, och jag orkar inte längre. Allting är uppochner och även om viljan finns där så tryter orken. Skolan fungerar knappt alls, även om jag på något mirakulöst sätt lyckats hålla betygen lika högt som innan, hur nu det ens är möjligt. Jag har mer frånvaro än närvaro och det kommer nog inte alls bli positivt när jag inte föjer med till Irland. Jag är inte orolig faktiskt. Litar blint på min förmåga att knyta ihop alla lösa trådar innan slutet, och jag har två månader på mig, inte ens det. Fast jag orkar inte. Min lärare tyckte jag skulle vara med på triathlon för att behålla mitt betyg. Sedan var hon tvungen att backa när hon insåg själv att jag antagligen INTE skulle kunna springa en mil, cykla 3,5 mil och simma 1 km på fyra timmar när jag knappt ens kan ta mig upp för trappen. Nej, skolan stör mig inte. Jag måste dock skriva visitkorten tills imorgon kom jag på, elevkåren som jag är med i måste försöka snylta/muta till oss nya medlemmar till styrelsen eftersom jag också sticker till hösten. Jag var väl i stort sett deras hopp, och en tjej till. Eftersom mötet förra veckan var frivilligt var det ingen som ville komma, och fungerar inte muffinsutdelningen så var mitt förslag att göra mötet obligatoriskt. Det var det förra året, fast undrar om det egentligen lockade så många. Känns faktiskt lite onödigt att behöva lägga tid på att skriva visitkort som ändå kommer att hamna på golvet överallt i skolan. Miljöaktivist och allt. Jaja, vad gör man inte :)
lina

Fel riddare på fel häst

lördag, april 14th, 2012

Klockan är halv två. Jag har nog aldrig mått såhär dåligt i hela mitt liv. Och då har jag mått dåligt, det vill jag lova. Jag lovade en kompis att jag skulle slänga kniven och det har jag gjort, vi kom överens om att de få ärren på handlederna mina räckte mer än tillräckligt. Vi hade rätt.

Just nu önskar jag verkligen att jag inte hade hållit mitt löfte.
Ett ärr kanske inte låter som ett bra hjälpmedel. Och det är ingenting jag skulle rekommendera någon av er att göra! Absolut inte, men ärligt talat, who am I to talk? Några yttligare ärr skulle jag inte brytt mig om ifall de hjälpte mig ur det här just här och nu.

Jag ger blanka fan i allting som på något sätt rör mig eller mitt liv eller min utbildning eller min framtid. Det enda mål jag någonstans i mörkret jag lyckats hitta utan att se det är att ta mig igenom natten. Att vakna upp imorgon bitti. Det är det enda jag vill göra med mitt liv — jag vill vakna upp i morgon.

Även om jag just nu aldrig någonsin vill vakna upp igen, så tänker jag vakna upp imorgon. Och nästa dag och dagen efter det. Inte för att jag varken vill eller bryr mig nämnvärt, utan för att jag ”borde”. Dessa ”borde”:n har styrt stora delar av mitt liv hittills, så varför bryta en trend som ”fungerar”? Apatisk? Japp. Livslust? Nope. Nån utväg? Bryr mig inte. Nån plan? Bryr mig inte. Någ… tyst. Tro mig, jag bryr mig inte. Vad frågan än är, kommer svaret att vara att jag inte bryr mig. Och jag kommer att mena det varje gång.
/lina

Kämparvilja

måndag, april 9th, 2012

Ångest efter ångest efter ångest, tår efter tår efter tår och tveksamhet och tjockhetskänslor och vill inte äta och vill inte något orkar inte något. Listan kan göras oändlig. Varför fortsätter jag då? Självklart består ca 50% av allting enbart på grund utav vänner, uppmuntran och hot, i vissa fall, och timmar med tålamod och envishet och uthållighet får de stackarna stå ut med.

Men de resterande femtio procenten? Jag orkar inte. Jag vill inte. Allt jag vill göra är att ligga i sängen, skyddad och ifred. För evigt. Förutom att samma bild dyker upp i huvudet varje dag och får mig att vilja lite lite mer. Får mig att orka lite lite mer. Får mig att må betydligt sämre, i och med att jag vid dessa tillfällen äter bättre, men bilden kvarstår. Den turkosröda mattan, det fruktasvärt kalla golvet, listerna längs mattan som får en att ramla in i väggen/stuka fötterna om man kliver på dem, musiken som är överallt och den tryckande värmen från alla människor som springer och det finns ingen ventilation och det är svårt att andas och svettpölar när man springer i dem och hur kläderna suger åt sig dammet/svetten/blodet från mattan när man lägger sig på den, den fruktansvärda smärtan när man inte är tillräckligt snabb med mitzen, den smärta som träningsvärken ger som håller i sig och håller i sig och håller i sig. Det jag mest saknar är viljan, styrkan, kraften i slagen, i sparkarna. Kämparen, överlevaren i mig träder fram. Starkare, bättre, snabbare, smidigare… hemma. Bilden syns sååå tydligt på min näthinna, och även om det är långt kvar, tänker jag inte ge mig förrän jag står där, med järnvilja och blicken fixerad på mitzen och slåss med all den talang jag har. Jag ska känna att jag är bäst på det jag är bäst på, jag ska känna det igen.
/lina

Grande final

torsdag, april 5th, 2012

Scheeletiden är över.
Den är över. Den kommer inte igen.

Allt hemskt, allt dåligt och fruktansvärt den tiden hade med sig; det är borta. Passé. Kvar står jag. Jag är kvar. Jag är igenom det. Jag tog mig igenom det. Jag överlevde.

Aldrig mer ska det behöva hända. Aldrig aldrig mer. Jag ska försöka lita på det, jag ska försöka placera marken under mina fötter igen. Jag ska försöka bli den kaxiga lilla ungen jag var innan, nu bara tio år äldre.

Det är borta. Alla ord, alla meningar, alla ord som bara var uttryckta för att såra mig, förstöra mig, smula sönder mig. Och de lyckades. ”Mina bästa vänner”. De är borta, orden är borta, allting är borta.

Jag kan andas igen.

Det var inte mitt fel.
Det var inte mitt fel.
/lina

Ångest ångest ångest… försvinn, jag ber dig

onsdag, april 4th, 2012

Jag klarar inte av den här ångesten. Inte igen, inte igen, inte igen. Faaaaan, varför lämnar den mig inte ifred?

Mer epilepsimedicin. ”Lyckligtvis” fungerar bägge ihop med antidepressiva, bör må något bättre av den. Depressionen har hängt sig kvar sen i Juli och jag börjar bli trött på fanskapet. Ska även börja prata med min psykolog om det på tisdag för att ta livet av den från två anfallspunkter. Krigsstrategi.       F Ö R S V I N N  D I T T  J Ä V L A  E L Ä N D E.

Medicinen gör att jag känner mig ledsen och hopplös. Inte som en bieffekt men mängden får mig att vilja tro det är en mardröm bara. Att jag kommer vakna upp sju år gammal till tiden då jag var frisk, till tiden då jag var problemfri och till tiden då Scheeletiden aldrig hänt. Tiden då jag mådde bra. Tiden för elva år sedan.
Medicin har jag ju dock bara ätit de sista sex åren. Det började som en tablett vid behov, som kom att bli varje dag. Den slutade fungera, nästa medicin slutade fungera och jag har bytt halsbrännamedicinen jag vet inte ens hur många gånger för att försöka hitta NÅGOT som fungerar. Något som hindrar frätskadorna, något som leder till en framtid som inte slutar på ett sjukhus, oförmögen att klara mig själv. Läkarna säger att det blir värre, att frätskadorna klättrar allt högre. Hur länge till innan det är försent? Dock finns ingenting mer jag kan göra. Jag följer regelboken till punkt och pricka, och det känns ju ändå lite bättre att veta att jag verkligen gjort allt i min makt för att motverka sjukdomen. På samma gång vill jag inte att den ska försvinna, jag har ju vant mig vid den medicinen. Och att ta epilepsimedicinen (medicinerna) samtidigt känns inte så farligt om jag tar alla på en gång, då blir de ju som ett bihang liksom och är ju inte grunden till att jag behöver medicin. Om halsbrännan försvinner, försvinner ju också medicin och då blir det ju bara epilepsimedicinerna jag måste äta. De blir ju då grunden för att jag behöver medicin, och det är en jobbig sanning jag inte vill veta av.
Ja. Det började som en tablett. Nu är det femton.

Jag undrar egentligen hur min lever mår av allt det här. Det är ju den som bryter ner all medicin, den var inte tillräckligt stark för cellgifter och den lär ju inte klara av femton tabletter om dagen, som dessutom är starka. I längden lär det inte gå, och vad FAN händer då? Jag är inte villig att donera ett organ, därför är jag heller inte villig att mottaga ett.  Får hoppas att min lever har en lika stark vilja som jag.

Något som på någon nivå ändå är positivt i den här röran är att målet med anorexian för min del inte är att jag ska bli smal, att jag ska få uppmärksamhet. Jag är smal, betydligt smalare än jag var i somras och jag var smal även då. Uppmärksamhet får jag av min kreativa ådra och kickboxningen och betygen. I alla tre är jag högt presterande, och det finner många osannolikt med tanke på hur sjuk jag är och hur dåligt jag mår.
Nej, anorexian försöker så väldigt mycket få bort det jobbiga, den riktiga verkligheten jag väljer att förneka. Den verklighet jag inte får förneka längre. Jag vill ha ut mer av livet än vad det ger mig idag, jag måste lära mig acceptera vardagen. Jag orkar inte med det jobbiga, det för mig till bristningsgränsen och på denna låg jag och vägde redan innan. Vad det betyder är att jag kommer att må såhär vad jag än väljer att göra, fortsätter jag ignorera det här slutar det i kaos, vilket jag redan märkt i och med att jag nästan går in i väggen varje termin och har haft en tvångsmässighet i flera år. Det jobbiga och outhärdliga är mer koncentrerat såhär, men mängden kommer ändå att bli densamma.
/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu