Scheeletiden är över.
Den är över. Den kommer inte igen.
Allt hemskt, allt dåligt och fruktansvärt den tiden hade med sig; det är borta. Passé. Kvar står jag. Jag är kvar. Jag är igenom det. Jag tog mig igenom det. Jag överlevde.
Aldrig mer ska det behöva hända. Aldrig aldrig mer. Jag ska försöka lita på det, jag ska försöka placera marken under mina fötter igen. Jag ska försöka bli den kaxiga lilla ungen jag var innan, nu bara tio år äldre.
Det är borta. Alla ord, alla meningar, alla ord som bara var uttryckta för att såra mig, förstöra mig, smula sönder mig. Och de lyckades. ”Mina bästa vänner”. De är borta, orden är borta, allting är borta.
Jag kan andas igen.
Det var inte mitt fel.
Det var inte mitt fel.
/lina