Suttit med gitarren en stund nu, och jag har skitont i mina fingrar! Efter att man spelat ett tag blir ju huden på fingertopparna tjockare, min har hunnit försvinna och är nu lika som vanligt och det tar tid att få tillbaka den där tjockare huden ^^ men kul i alla fall, ringrosting såklart men har kvar taktkänslan åtminstone :D
När jag skriver det här är det den femtonde april. Idag, den femtonde, är det tre år och en månad sedan min klasskompis dog. Jag tänker lite på honom lite då och då, jag undrar hur han har det. Undrar vad som skulle hänt om det inte hade hänt. Jag undrar hur han hade sett ut, hur han hade tänkt. Vad han skulle vilja bli när han ”var stor”. Jag skulle viljat veta hur hans tänder såg ut efter att han fått tagit ut tandställningen, eller om de hade vunnit den där fotbollstävlingen mot Örebro. Jag tror aldrig matchen avgjordes. Jag tror att den var ganska över när den femtonårige pojken föll till marken och aldrig mer reste sig. Jag tror inget lag vann den matchen.
Ja, jag tänker på honom ibland. Undrar hur han har det.
Det där var sorgligt, men jag är lite sorglig just nu hela jag. De här dagarna som har kommit att bli veckor och månader och år och decennier, de sliter ut mig, och jag orkar inte längre. Allting är uppochner och även om viljan finns där så tryter orken. Skolan fungerar knappt alls, även om jag på något mirakulöst sätt lyckats hålla betygen lika högt som innan, hur nu det ens är möjligt. Jag har mer frånvaro än närvaro och det kommer nog inte alls bli positivt när jag inte föjer med till Irland. Jag är inte orolig faktiskt. Litar blint på min förmåga att knyta ihop alla lösa trådar innan slutet, och jag har två månader på mig, inte ens det. Fast jag orkar inte. Min lärare tyckte jag skulle vara med på triathlon för att behålla mitt betyg. Sedan var hon tvungen att backa när hon insåg själv att jag antagligen INTE skulle kunna springa en mil, cykla 3,5 mil och simma 1 km på fyra timmar när jag knappt ens kan ta mig upp för trappen. Nej, skolan stör mig inte. Jag måste dock skriva visitkorten tills imorgon kom jag på, elevkåren som jag är med i måste försöka snylta/muta till oss nya medlemmar till styrelsen eftersom jag också sticker till hösten. Jag var väl i stort sett deras hopp, och en tjej till. Eftersom mötet förra veckan var frivilligt var det ingen som ville komma, och fungerar inte muffinsutdelningen så var mitt förslag att göra mötet obligatoriskt. Det var det förra året, fast undrar om det egentligen lockade så många. Känns faktiskt lite onödigt att behöva lägga tid på att skriva visitkort som ändå kommer att hamna på golvet överallt i skolan. Miljöaktivist och allt. Jaja, vad gör man inte :)
lina
