Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Archive for januari, 2013

Återkommande kris

lördag, januari 26th, 2013

Anorexia är inte riktigt som en sjukdom, som en sjukdom vilken som helst. Nej, anorexia är mer som en skogsbrand skulle man kunna säga. Det som tar eld brinner ner, sprider sig, skadar. Permanent. Skador läker inte, sjukdomen läker inte. Det som en gång brunnit är förevigt borta eller skadat.

Att flytta – eller fly, kanske snarare – ångrar jag inte. För första gången i mitt liv känner jag mig trygg och som hemma, men det finns dagar då jag ändå ångrar allt. Ångrar sjukdomen, ångrar flytten, ångrar förändringen. Så många saker som hände så snabbt, eller gick det snabbt? Det känns som att allting pågick så länge, men när det väl var dags för avgörande så gick det så snabbt. Som att anorexian smög in över natten och tog allt med storm, tog mig på sängen. Så var det, och så var det inte. Jag har haft anorexia i många år men nog kom den avgörande ändringen över natten.

Min klass tar studenten till sommaren. Beställer studentmössor, går på skolbal, skriver högskoleprovet. Skickar in papper, flyttar, byter skolor, växer upp. Jag ser hur instängt det är där jag tidigare fanns, hur trångt och stelt och grått. Jag ser hur man inte trivs, jag såg hur jag inte trivdes, och ändå längtar jag tillbaka till det där jag hatade, till det där jag ville dö ifrån. Tillbaka till vad, säkerheten? Eller bara för att det alltid varit så? Jag vet inte. Jag kan inte sluta tänka på det, men det gör ont i magen. Inte för att jag ångrar mitt beslut utan för att jag påminns om allt hemskt som hänt där. Trots det så saknar jag det, drömmer jag om det. Vill jag tillbaka? Nej. Men jag önskar ibland att jag aldrig blivit sjuk, och därmed inte heller frisk. Jag tycker inte om att se att kompisarna jag aldrig riktigt fastnade för har parat ihop sig, jag vill inte se att lärarna som en gång tyckte om mig har bytt rampljus. Jag saknar att vara etta, vara först och bäst.

Nu är det inte så, anorexian brände även det. Brände hjärnan, brände förmåga och intelligens. Men är jag sämre? Eller bättre? Eller spelar det ingen roll i det stora hela, är mitt värde detsamma oavsett händelserna?

Kanske är jag bättre, kanske har jag sett mer, upplevt mer, klarat mer. Krigshjälte. Är det någon man vill vara? Eller är det snarare tvärtom, att jag är sämre? Jag vet inte. Faktum är ju att jag inte tar studenten till sommaren, faktum är att jag, en av de bästa i klassen på natur, behövde gå om ett år i skolan. Omständigheterna känns som bortförklaringar, ”jag höll på att dö” känns inte värdigt nog att säga. Som att det inte spelar roll, som att det inte var därför jag gick om.

Det var väl därför. Det var ju jag som bestämde. Jag som ville ha mer tid, jag som ville återhämta mig, jag som ville må bättre, må bra. Det var ju mitt val. Hur gör det mig då till en ”sämre” människa? Till en dålig elev? Det borde det väl inte. Ändå verkar jag inte få den där återhämtande effekten, snarare bara den hämmande. Jaja. Det är ju vad det är. Det känns bara jävligt bittert att behöva stå still ett år och inte avancera som jag borde, som jag skulle, som alla andra gör. Jaja.
/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu