Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Ångest ångest ångest… försvinn, jag ber dig

Jag klarar inte av den här ångesten. Inte igen, inte igen, inte igen. Faaaaan, varför lämnar den mig inte ifred?

Mer epilepsimedicin. ”Lyckligtvis” fungerar bägge ihop med antidepressiva, bör må något bättre av den. Depressionen har hängt sig kvar sen i Juli och jag börjar bli trött på fanskapet. Ska även börja prata med min psykolog om det på tisdag för att ta livet av den från två anfallspunkter. Krigsstrategi.       F Ö R S V I N N  D I T T  J Ä V L A  E L Ä N D E.

Medicinen gör att jag känner mig ledsen och hopplös. Inte som en bieffekt men mängden får mig att vilja tro det är en mardröm bara. Att jag kommer vakna upp sju år gammal till tiden då jag var frisk, till tiden då jag var problemfri och till tiden då Scheeletiden aldrig hänt. Tiden då jag mådde bra. Tiden för elva år sedan.
Medicin har jag ju dock bara ätit de sista sex åren. Det började som en tablett vid behov, som kom att bli varje dag. Den slutade fungera, nästa medicin slutade fungera och jag har bytt halsbrännamedicinen jag vet inte ens hur många gånger för att försöka hitta NÅGOT som fungerar. Något som hindrar frätskadorna, något som leder till en framtid som inte slutar på ett sjukhus, oförmögen att klara mig själv. Läkarna säger att det blir värre, att frätskadorna klättrar allt högre. Hur länge till innan det är försent? Dock finns ingenting mer jag kan göra. Jag följer regelboken till punkt och pricka, och det känns ju ändå lite bättre att veta att jag verkligen gjort allt i min makt för att motverka sjukdomen. På samma gång vill jag inte att den ska försvinna, jag har ju vant mig vid den medicinen. Och att ta epilepsimedicinen (medicinerna) samtidigt känns inte så farligt om jag tar alla på en gång, då blir de ju som ett bihang liksom och är ju inte grunden till att jag behöver medicin. Om halsbrännan försvinner, försvinner ju också medicin och då blir det ju bara epilepsimedicinerna jag måste äta. De blir ju då grunden för att jag behöver medicin, och det är en jobbig sanning jag inte vill veta av.
Ja. Det började som en tablett. Nu är det femton.

Jag undrar egentligen hur min lever mår av allt det här. Det är ju den som bryter ner all medicin, den var inte tillräckligt stark för cellgifter och den lär ju inte klara av femton tabletter om dagen, som dessutom är starka. I längden lär det inte gå, och vad FAN händer då? Jag är inte villig att donera ett organ, därför är jag heller inte villig att mottaga ett.  Får hoppas att min lever har en lika stark vilja som jag.

Något som på någon nivå ändå är positivt i den här röran är att målet med anorexian för min del inte är att jag ska bli smal, att jag ska få uppmärksamhet. Jag är smal, betydligt smalare än jag var i somras och jag var smal även då. Uppmärksamhet får jag av min kreativa ådra och kickboxningen och betygen. I alla tre är jag högt presterande, och det finner många osannolikt med tanke på hur sjuk jag är och hur dåligt jag mår.
Nej, anorexian försöker så väldigt mycket få bort det jobbiga, den riktiga verkligheten jag väljer att förneka. Den verklighet jag inte får förneka längre. Jag vill ha ut mer av livet än vad det ger mig idag, jag måste lära mig acceptera vardagen. Jag orkar inte med det jobbiga, det för mig till bristningsgränsen och på denna låg jag och vägde redan innan. Vad det betyder är att jag kommer att må såhär vad jag än väljer att göra, fortsätter jag ignorera det här slutar det i kaos, vilket jag redan märkt i och med att jag nästan går in i väggen varje termin och har haft en tvångsmässighet i flera år. Det jobbiga och outhärdliga är mer koncentrerat såhär, men mängden kommer ändå att bli densamma.
/lina

Leave a Reply


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu