Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Adam och Marit och så lilla Lina på ett hörn

Jag hatar det här. Allt det här. Jag vill inte vara fast i det här längre, jag vill inte bli frisk något mer. Skolan pressar. Skolan pressar väldigt väldigt väldigt mycket. Jag måste kunna prestera, jag måste fixa betygen. Inte G. Inte VG. Knappt MVG räcker till, jag måste vara på yttersta förmåga, jag måste jag måste jag måste kunna vara den känslokalla betygsmaskin jag brukar kunna vara. Måste. Kan inte bli frisk, har inte tid. Anorexian, som jag härmed döper till Marit, ligger närmare till hands. Vägen dit är kortare, övervinnlig. Dit kan jag ta mig.

Jag är inte uppe ensam denna natt heller utan Adam gör mig sällskap. Och med det menar jag inte någon kille utan ångesten som jag döpt. Det gör ont i bröstet när jag andas och jag får inte luft och hjärtat slår hårt, jag har pulsen i huvudet. Andas fortare, får ändå inte luft. Vill ha luft, innan jag kvävs. Sådärja. Nu är andning och puls lite mindre ansträngd, de är lite mer harmoniska.

Adam är värre nu, han gör sig tung på mitt bröst. Marit står bredvid. Hon gör ingenting, men hon kan få bort honom. Jag behöver bara säga ordet, så tar hon bort honom. Jag behöver bara säga ordet så gör hon mig lycklig igen.

Jag har ungefär 3% kraft kvar, styrka, energi, mod, vilja, allting är endast 3%. Marit har väl kanske 85% kvar av sin styrka och manipulativa förmåga, men Adam, han verkar aldrig bli trött. 167% verkar han köra på, och ju svagare jag blir, desto starkare blir de båda. Tre procentenheter lägre och jag överlämnar mig till dem. Tre procentenheter lägre och det är inte värt det längre, då är ingenting värt något längre.

Det verkar bli värre för var kväll som passerar, allting blir svårare än morgonen tidigare, måltiderna jobbigare och viljan att springa iväg och gömma mig ökar för var dag. Och det är veckor kvar tills jag eventuellt får rätt medicin. Veckor? Det krävs dagar, TIMMAR, för att jag ska må värre än jag först trodde var möjligt. Hur kan man låta mig vänta i VECKOR? Hur stark tror de att jag är? Tårarna skrämmer bort Adam. Nu måste jag trycka med samma tyngd han tillfogade för att inte gå sönder.

Marit skrattar åt mig, Adam skrattar åt mig. Jag fingrar på silverkorset runt min hals: jag undrar, skrattar Han åt mig också? Får inte luft, kan inte andas, hyperventilerar mig yr och varm och jag försöker trycka där Adam satt för att jag inte ska explodera, jag känner hur mina små, korta, stötvis framkallade inandningar av syre får huvudet att snurra och illamåendet stiga. Jag kommer att svimma om jag inte slutar, det sticker i fingrarna av syrebristen. Snälla, sluta. Snälla, snälla, snälla sluta. Andas fyrkanten, den som du lärt dig. Andas fyrkanten. Eller bara andas, det funkar också. Andas. Lugnt och fint. Andas. Eller också fortsätta hyperventilera, ja det är ju en alldeles utmärkt idé. Kroppselände. Jaha, vad bra, Adam skräms inte av tårarna längre. Utmärkt.

Dumma fanskap. Låt mig vara.
/lina

Leave a Reply


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu