En liten rörelse. Det var allt som krävdes för att få mig att färdas månader tillbaka i tiden, och nu verkar jag ha fastnat. Om ni undrar var jag ”befinner” mig så är jag -i huvudet- tillbaka på sjukhuset, jag ligger i Uppsala. Sängen är obekväm och sovstrumporna är för stora, de glider av mina fötter och blir snart för varma så jag tar av mig dem och lägger dem i fönstret. Allting låter när jag rör mig och prasslar och vore det inte för att pappan till flickan i sängen bredvid mig snarkar tillräckligt högt för att överrösta alla mina små rörelser skulle jag ha väckt dem alla. Sjukhusskjortan är för stor, den är säckig och den glider av mig och det är kallt, det är varmt, jag sover och jag är vaken. ”Jag får inte vara rädd.” ”Jag måste vara modig.” Min hand gör ont där kanylen sitter och jag kan inte sova på den som jag vill och brukar. Klockan tickar och överröstar -mot alla odds- grannpappans snarkningar. Jag är inte rädd, det är jag inte. Allting känns annorlunda, det är konstigt; det var ju min värld. Mitt liv. Det var i min ”naturliga miljö” jag befann mig. Varför var jag då så obekväm? Jag har fortfarande kvar den starka känslan för hatet mot det blåvita plastarmbandet med mitt namn på. Det absolut första jag gjorde när jag kom hem kvällen därpå var att klippa av det, och än ligger det kvar där det föll av. Jag skulle ha slängt det på en gång, då jag ännu vågade röra vid det. Nu ligger det i stället där det ligger och ger mig kalla kårar varje gång jag passerar badrummet.
Jag är tillbaka i mitt rum, i min säng i lilla Köping. Långt borta från Uppsala sjukhus. Phu. Fast jag kan fortfarande inte andas riktigt ordentligt, varje andetag känns som en krystad utmaning, som att andas sand. Det går lika trögt. En rörelse till och jag är tillbaka i Uppsala på nytt.
Tvätta, tvätta, riktigt rent. All smuts ska bort, kläder ska bytas flera gånger och lakanen likaså. Nagellack ska bort, varje uns av människa ska bort. Bort, bort, bort. Dropp sätts in och jag rullas iväg. Att åka säng är ganska kul faktiskt, men inte när vägen visar sig gå igenom hela bottenplanets lobby och även cafeteria innan slutligen hissens metalldörrar räddar och skyddar mig från blickarna, ”den sjuka tjejen”. Jag försöker gömma mig under filten, det är svårt för den hålls fast av min journal som ligger nere vid fotändan. Man skulle kunna slå ihjäl en människa med min journal. När vi slutligen kommer fram till rätt rum är där kallt. I ett rum fullt av folk i läskiga kläder tas vi emot, och jag får osmidigt byta säng innan narkosen sätts in. Jag håller i en hand och så är jag borta, precis som smutsen och nagellacket.
Vad det hela ledde till? Min diagnos jag jobbat så hårt för att övertyga någon om att försöka finna togs ifrån mig. Jag blev lämnad med fler frågetecken, inga mediciner skulle kunna göra mig frisk, inga diagnoser fanns att finna och ingen undersökning, ingen behandling, ingen ingenting skulle hjälpa mig. Ingenting. Det såg dock värre ut i november än vad det gjorde i fjolårets december. ”Blir det värre, kommer följderna att bli allvarliga och de kommer inte gå att häva.” Det finns ingenting jag kan göra, jag har varit tvungen att dubbla dosen idag men det hjälper inte. ”Blir det värre, kommer följderna att bli allvarliga. Och de kommer inte gå att häva.” Det finns ingenting jag kan göra. Förutom att byta medicin, byta medicin och byta medicin; alla ger allergier och slutar fungera och krockar och krånglar. Min läkare skrattar åt mig för att jag hela tiden ”vill byta” medicin, och som om jag vore en komiker framkommer hon med lösningen att jag måste välja om jag vill leva med fruktansvärda biverkningar av medicinerna eller om jag vill leva med biverkningar som så småningom kommer bli allvarliga och ohävbara. Varför ställs jag inför ett sådant val? Jag är inte ens arton år gammal. Jag borde ställas inför frågor gällande smink, kärlek och karriär. Var gick det fel?
Jag vet inte varför jag kom att tänka på sjukhuset egentligen. Operationen är inte förrän om ganska länge antar jag, och det är ingenting stort och definitivt ingenting som kommer att gå fel på något sätt. Det här är ju mitt liv, varför funderar jag så mycket på det? Min familj har rätt; jag borde ha vant mig vid det här. Jag borde ha lärt mig acceptera det och ta det med ro. Jag borde. Varför har jag inte? Det värsta är tanken på armbandet, det blåvita i plast med mitt namn på. Det som knäpps åt och som du helt enkelt inte kan riva bort, inte dra bort, inte få bort. Nejnej. Det har de tänkt på serdu, det måste klippas bort. Av en utbildad människa. Jag vill klara mig utan alla dessa utbildade människorna, jag vill kunna överleva i alla fall. Ingen tror mig i vilket fall som helst, varför kan man då inte bara lämna mig ifred? Jag kan verkligen inte se rättvisan i det hela, jag kan inte det alls faktiskt.
Fan, Anorexia brukade vara den som höll allt det här borta, den som skyddade mig och tröstade mig och strök mig över håret när jag var ledsen, kramade mig när jag kände mig ensam, fanns där bredvid mig och tog hand om mig. Anorexia lät mig leva i den friska värld som varje annan människa lever i, den lät mig leva det liv jag ville ha. I fyra månader. Och nu står jag här ensam. Har ni sett den tredje filmen i Pirates of the Caribbean? Det är i alla fall en kille som nästan dör, men han överlever om han låser in hjärtat i en kista och jobbar på ett skepp i tio år. Han är alltså fast där, men får komma i land en dag vart tioende år. De fyra månaderna med anorexia var min vart-tioende-år-dag.
Åh, jag kan fortfarande inte andas, det känns som om någon sitter på min bröstkorg men hur jag än försöker sitter fanskapet kvar där. Hade jag inte klart och tydligen sett att det inte satt någon liten dvärg där, hade jag verkligen trott det.
/lina