Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Känslofobi

mars 28th, 2012 by Lina Öhlander

Jag tänkte skriva i hopp om att lite av det jobbiga försvinner, att orden och tankarna och ångesten i min kropp omvandlas till ord på papper och blogg och allting bara bort, ut ur mig. Det känns som om jag håller på att explodera för att allting vill ut och jag skakar i hela kroppen av oro och jag gör allting för att inte gråta. Jag är stark. Jag är stark så jag ska inte gråta, jag ska inte vara rädd eller skaka, det ska inte vara jobbigt om man är stark. Och alla begär att jag ska vara stark och jag hatar att se mig själv såhär, så beroende av andra och vad händer om jag blir ensam? Om jag blir vänd ryggen åt? Jag är en ö av en anledning, och nu kan jag inte vara det längre och jag gillar inte den nya verkligheten, jag vill tillbaka till min trygga ö där ingen kan skada mig, där ingenting skulle såra mig.

Jag måste prata om allt på måndag, det vet jag, jag är tvingad och jag har inget val. Det känns inte alls som om man vill hjälpa mig, det känns som att de vill skada mig. Och det kommer att bli jobbigt, och det kommer att bli jobbigare och jag måste. Tanken på det skrämmer mig, den skrämmer mig rejält, men det känns ändå tryggt att veta att jag är tvingad, det känns bra att jag inte kan lura mig ur det. Jag är livrädd, men jag vill ju att det ska bli bra igen. Jag vill bara inte ta mig genom det, jag tror att jag kommer att explodera om jag pratar om det, att jag kommer sluta existera. Känslorna stängde jag av för flera år sedan, vill inte ha tillbaka dem för de gör ont. Och jag är glad att jag är tvingad nu och att det inte är upp till mig längre, för jag är alldeles för rädd för smärtan det kommer utlösa. Och vad händer då? Var tar jag vägen, vad kommer hända? Jag vill inte vakna upp och stå där ensam, jag vill tillbaka till min trygga ö.
/lina

Dagen är slut och kommer tack gode gud aldrig igen

mars 27th, 2012 by Lina Öhlander

Som titeln avslöjar har dagen varit kaos. Hela tiden. Dock gick både matteprovet och franskaprovet bra, fortfarande stolt över att jag faktiskt tog igen 50 sidor matte D ensam, utan hjälp över en helg, med både depression, minnessvårigheter och inlärningssvårigheter. Det känns bra att både matteprovet och franskaprovet är ur världen nu, återstår bara fysik A, biologi A, psykologi A och Svenska B, samt Engelska B. Och så måste jag hinna ikapp alla uppgifter i Fysik B och franskan. Och fixa gympan. Gaaaah.

Det som förstörde dagen var BUP, jag har nog aldrig känt mig värre till mods i mitt liv. Det tog timmar innan jag kunde slappna av igen, och då kom ångest och panik över maten i stället, för just tusan, skolan har förstört de allra flesta av framgångar jag lyckats tvinga fram för att få bort anorexian. Bra jobbat Ullvi (Y). Slängde lunchen jag hade med mig till skolan, jag tömde drickan. Det kändes dumt, som att ge upp utan kamp ens, och att jag kämpat i fem månader är liksom inte en värdig ursäkt. Kampen om liv och överlevnad har ingen tidsbegränsning och ”jag orkar inte” är inte en kvalificerad ursäkt för att ge sig hän åt döden som sakta närmar sig anorektikern. Och nu är anorektikern jag själv.

Mina kusiner pratar om körkort nu. De är yngre än mig. Det är hemskt, jag vet ju att de är friska och inte jag, men det är hemskt att veta att den yngre tjejen, ”den vackra” tjejen, ska vara allting jag inte är och inte kan bli. Jag fick cancer, och tack vare det kommer jag aldrig att kunna se ut som hon gör förrän efter operationer, jag fick epilepsi och jag fick anorexi och jag fick depression och nu pratas det även om värre psykiska sjukdomar än dessa även om det bara är teorier jag vägrar tro på. Självklart vet hela släkten om det här. Jag vill inte träffa dem mer, de kommer döma mig och avsky mig för att jag blev som jag är. Se mig som ett missfoster när naturligt urval skulle sorterat bort mig gång på gång på gång. Jag skulle inte finnas här, och det skulle de.

Det är dock skönt att dagen är över, riktigt jädra skönt, varit orolig för BUP i två veckor nu och även om det var jobbigare än jag trodde så är det över för tillfället. Det är långt kvar till måndag då jag ska dit igen och jag behöver inte vara rädd just nu. Fast jag vet att psyket inte fungerar så, så fort jag slappnar av kommer det att motarbeta mig, det kommer att dra upp det jobbiga, psyket mitt kommer lura mig och skrämma mig. Jag är rädd för att det plus anorexian och de redan allvarliga tankegångarna kan komma att bli för mycket för att kunna ta sig igenom.

Jag ska försöka vara modig.
/lina

Anorexiadikt

mars 27th, 2012 by Lina Öhlander


Jag kan segla förutan vind

jag kan ro utan åror

men jag kan inte tänka på mat

utan att fälla tårar

linaöhlander 27/3-12

Change of heart

mars 27th, 2012 by Lina Öhlander

Jag vill vara frisk, jag vill vara frisk, jag vill vara frisk, F U anorexiahelvete!
/lina

Back to the fucking beginning

mars 26th, 2012 by Lina Öhlander

Den tjugosjätte mars tvåtusentolv. Dagen då allting börjar om på nytt.
Förlåt.
/lina

Liten update innan alldeles för sen sänggång

mars 26th, 2012 by Lina Öhlander

Tänkte att jag kan ju skriva lite här också innan jag går och lägger mig (klockan är kvart i två och jag ska upp sju imorgon), har ju redan sabbat en god natts sömn så varför försöka reparera skadan nu liksom? Dagen har i vilket fall varit bra. Vaknade förvirrad imorse av tidsskillnaden som var olika på alla klockor i hela huset. Jag tror alla skulle blivit förvirrade. Daniel och hans flickvän hade sovit över så vi åt frukost med dem, de hade för en gångs skull varit lite husliga och gjort frukost. Dock inte en så glamorös, men man älskar ju den där fula skålen ungen kommer hem med också eller hur? Nejdå, det var bra gjort av dem tycker jag :)

Vad har jag gjort? Pluggat satan är vad jag gjort. Men – jag är klar med matten! Femtio sidor på tre dagar, det var väl ganska bra jobbat?! :D jag är jättestolt i alla fall. Mest trött i huvudet. Men den delen av hjärnan som inte är helt fylld med trigonometri är stolt. Ska bli så jävla nice att säga till Björn (matteläraren) imorgon att jag är klar. Och att jag ska skriva provet imorgon med de andra. Han sa att jag inte skulle få skriva det, att jag aldrig skulle hinna ifatt och att det var omöjligt. Att jag var körd, helt enkelt. Ha! Han vet inte vem han talar om. Blev klar med matten nyss, och jag har även fortsatt några sidor med fysiken också. Ska säga att jag ska skriva det provet på torsdag, har bara tio sidor kvar att läsa nu tror jag (av trettio) så det är inte så mycket ändå. Något mer jag gjort är faktiskt att övningsköra. Det var jätteroligt! Egentligen får jag ju inte. Medicinen hjälper fortfarande inte trots att dosen är rejält hög nu och jag börjar bli rädd att jag inte kommer få klartecken att köra någongång. Vilket ju är väldigt väldigt synd nu när jag vet hur kul det är :( Jag tycker inte om epilepsin.

Jag trodde även att jag tvättade kläder. Bad mamma hänga upp dem för jag skulle iväg och köra. Hon blev förvånad när hon inte hittade några kläder i tvättmaskinen. Det blev jag också.

Nu ska jag sova, eller gå och borsta tänderna i vilket fall som helst, skola imorgon! Sen ska jag boka tid hos tandläkaren, boka klipptid och åka till sjukhuset. Dock bara i Köping så vi kan gå dit jag och mamma :) om de har fått in provsvaren ska vi boka en operationstid, det borde gå snabbt. Hoppas tandläkartiden går snabbt också, ska jag ha tandställning vill jag ju bli av med den snabbast möjligt!
/lina

Långa kvällar, långa dagar

mars 25th, 2012 by Lina Öhlander

Vad jag än gör så gör jag inte tillräckligt. Idag har jag tvättat, strykit, diskat och dukat, gjort rent i köket otaliga gånger samt tagit ut soporna förvånandsvärt många gånger (hur fan blir den full så fort?) och jag har pluggat både fysik, matte, biologi och franska men det känns som jag är helt värdelös för att jag inte är ikapp ännu. Ju mer jag pluggar, desto mer inser jag varför lärarna sa att jag skulle misslyckas. Men så fan heller. Den som kallar mig värdelös ska passa sig jävligt noga.

Klockan är halv ett och jag ska nog lägga mig nu, känner att fokus skiftar i vilket fall som helst så att lägga ner mer tid på franskan känns onödigt om det ändå inte ska fastna. Betygsmässigt har jag sänkt kraven till G i matte D och VG i engelska B och franska steg 4, det funkar ändå, jag överlever. Med dessa sänkta krav är det alltså bara att komma till rätt sidor, om inte allt fastnar spelar ingen som helst roll när jag låg så jäkla bra till i höstas, innan epilepsin och innan anorexian. Men fortfarande: lärarna ska få se. Även om ingen tidigare klarat det, jag kan bli den första. En envisare människa verkar vara svårt att hitta enligt min familj.
/lina

Pluggmaraton

mars 24th, 2012 by Lina Öhlander

Jag har börjat plugga ikapp nu, HERRE. GUD. vad jag ligger efter. Fast lite mindre nu såklart, efter två dagars slit. Inte mycket skillnad egentligen, men förhoppningsvis lite. Har gjort fem sex sidor matte ialf, tio tolv totalt. Dock fyra sidor kvar av det här kapitlet, sen har vi ett helt till och där är det ca 20 sidor till. Suck. Och det är ju bara matten, sen har vi alla andra ämnen också. Fast jag har räknat lite på det idag, fysiken har jag suttit med i två stäckade timmar idag så den är jag nästan klar med, tjugo sidor kvar bara, sen kan jag skriva provet och lämna A-kursen. Svenskan behöver jag inte göra nu enligt läraren, och engelskamuntliga har jag skrivit, måste bara öva in och renskriva. Biologin har jag också börjat med, fast provet är fredag vecka femton, så det är ett tag kvar.

Ångestdag idag, även om den började riktigt bra så kom ångesten krypandes under eftermiddagen. Jag städade och städade och när jag väl slutade med det ökade ångesten. Jag har slutat göra sår i armarna, jag har både slängt allting och lovat, men dagar som dessa känns det svårt att låta bli. Riktigt svårt.

Jag längtar tills jag blir frisk. Tyvärr inte av den anledningen att jag vill fortsätta vara det, utan för att jag ska kunna börja om med det här igen.
/lina

Presentation av Görel

mars 23rd, 2012 by Lina Öhlander

Jag satt och tänkte lite grand, och kom på att jag ju givetvis måste presentera en ny ”person” (alltså en känsla) i det här, och det är Görel! Då kanske ni undrar vem hon är (vilken känsla jag syftar på) och det är glädje och livsvilja. Förhoppningen jag har är ju att hon ska spöa skiten ur Eva, som då är motsatsen.

Jag vill bara snabbt nämna att jag inte håller på att bli schitzo för att jag har olika ”personer” för känslorna, utan detta är enbart för att förhålla sig till det enklare. Det är ju exempelvis lättare att motarbeta självmordstankar om jag ”vet” att tankarna inte är mina egna utan tillhör någon annan.

Nu har jag en timmes paus från skolarbetet innan jag måste fortsätta, suck, mitt huvud känns tungt.
/lina

Triggervarning

mars 22nd, 2012 by Lina Öhlander

Sitter och tänker tillbaka lite på de månader som passerat. Att kalla det anorexia är nog att ta i, jag har ju liksom aldrig varit smal, och nog måste man väl vara smal för att få diagnosen anorexia? Skumt det där.

Jag kommer ihåg innan allt det här tog fart, hur jag dömde anorektiker (inte för att jag säger att jag är en själv) för hur de såg ut, att de inte förstod det själva, jag kunde inte begripa varför de inte åt. Ville de inte? Jag trodde att alla bara var ute efter uppmärksamhet, men nu när jag själv verkar befinna mig på deras ställe -enligt de runt omkring- undrar jag hur många som dömer mig? Hur många som inte förstår varför jag inte äter, hur jag inte kan se hur jag ser ut, om det enda jag är ute efter är uppmärksamhet? Jag undrar hur man ser på mig i klassen. Om det är empati, om det inte är någonting eller rentav äckel. Jag vet faktiskt inte, osäker på om jag vill veta.

Mamma kom nyss in och ville titta på mina armar, jag sa att det inte var någon fara och hon trodde på mig lite, men för att övertyga henne kavlade jag upp ärmen och hon fick se efter själv. Inga fler sår. Tack gode Gud.

Det är ju även det en historia jag aldrig jag trodde jag skulle få berätta. Jag kommer ihåg även där att jag för några veckor sedan dömde de som skar sig, de som bara var ute efter uppmärksamhet. Jag förstod inte deras argument, förstod inte att man frivilligt gjorde sig illa. Hur man vågade, hur man tänkte. Såhär i efterhand skrämmer jag mig själv när jag skriver det här, ångesten för vad jag gjort var ganska stor där ett tag. Egentligen var det väl kanske inte själva handlingen i sig som skrämmer mig, snarare så är det väl det faktum att jag insåg att jag verkligen träffat botten. Och det hårt. Ärren på handlederna kommer alltid att påminna mig om hur jag mår nu, de kommer alltid att finnas kvar och bli en del av mig. Fast allt det här är ju en del av mig, och för mig kommer ärren snarare representera att jag kunde ta mig upp. Att jag var stark nog att resa mig, borsta dammet av knäna och ta mig vidare. Självklart inte ensam, självklart inte ensam. Jag skulle definitivt inte orkat resa mig upp utan mina vänner. Jag ska verkligen inte påstå att jag har rest mig, för det har jag absolut inte, men jag har försökt. Jag vet att jag inte mår bra, jag vet att jag inte vågar vara ensam för jag vet hur jag tänker, vad jag tänker på, eller; inte vad jag tänker på, utan vad Eva tänker på. Jag vill leva. Det är Eva som inte vill det, det är Eva som har planerna och hon och enbart hon som vill följa dem. Tyvärr är Eva en del av mig, precis som Adam och Marit.

Så hur fick jag fatt i tanken, varför började jag skära mig? Det är en svår fråga men för min egen skull vill jag ha svar på den, och eftersom jag skriver snabbare än jag tänker så borde det inte vara alltför svårt att klämma ur sig något helhjärtat. Varför jag skar mig, ja, jag hade funderat på det länge. Jag hade kollat upp detaljer, jag ville inte göra fel, jag hade redan innan kollat upp hur djupt man måste skära för att förstöra det stora blodkärlet, jag visste hur jag skulle dölja såren. Jag vill poängtera yttligare att anledningen till att jag kollade upp hur långt in blodkärlet satt var enbart för att jag inte skulle träffa det. Och nu har jag en av anledningarna, ångesten. Jag känner den i hela magen, jag sitter ”klämd” med skrivbordet i ryggen och stolen med datorn på framför mig, jag är inklämd och därmed minskar ångesten något då jag vet att jag inte kommer explodera och flyga ut överallt. Ja, det låter dumt, men det är en sann rädsla hos mig. Jag känner nu också att jag vill ha bort ångesten, att jag vill må bra igen, jag vill ha den korta befrielsen som det ger. I måndags slängde jag dock kniven, jag gick flera kilometer och kastade in den i en stor metallbehållare för återvinning. Där skulle ingen kunna göra sig illa på den, och jag skulle definitivt inte kunna hämta tillbaka den senare. Jag slängde den en gång tidigare, eller jag la undan den, för att sedan hämta tillbaka den, till min kompis stora besvikelse. Den ville jag inte ha skapat och jag slängde den på måndagen, både på grund utav hans reaktion och för att jag gjorde ett misstag. Jag missberäknade, jag skar för djupt, det blev fel. Mängden blod det kom är ju liksom ett skämt, det var ju inget blod alls just, men det var inte själva poängen, poängen var att kontrollen jag trodde jag haft var ju inte riktig. Jag visste att nästa gång jag missberäknade skulle det kunna kosta mig mitt liv. Var det värt det? Nej. Eva ska inte få vinna.

Jag tror det finns en annan anledning också. Jag skrattar alltid, är så glad, trevlig, snäll, hjälpsam, varje dag. Varje dag mår jag så dåligt att jag vill försvinna, vill bort, vill inte finnas till längre för det är för jobbigt. Ändå ler jag. Och skrattar. Och tröstar. Ingen ser, ingen förstår. Nu ser de. Nu kan man se igenom vad jag döljer, mina falska leenden, mina påhittade skratt och mina tomma repliker. Mina föräldrar såg såren också, dock. Trots tappra försök att dölja dem.

Jag har börjat se ett samband. Anorexia; beroende/missbruksbeteende. Tvångshandlingar; beroende/missbruksbeteende. Studerande; beroende/missbruksbeteende. Träningen; beroende/missbruksbeteende. Självskadebeeteendet; beroende/missbruksbeteende. Perfektioism; beroende/missbruksbeteende. Börjar ni också se någon typ av mönster…? Jag kommer aldrig kunna dricka, eller röka (eller knarka, men hallå), jag kanske får men jag borde inte få. Jag påvisar ju ganska rejält att jag har en jävla förmåga att utveckla beroenden/missbruksbeteenden. Att dricka vore ju döden utan tvekan. En himla tur att jag klarar medicinerna då.

Kanske att de försvinner när jag mår bättre. Då måste jag våga prata med psykologen på tisdag. Det läskiga är att det är jag som styr det här. Jag har ljugit för psykologen länge, i flera månader, av ren feghet. Jag vågar helt enkelt inte, jag är livrädd. Och nu är det upp till mig allting; hur vill jag ha min framtid? Det finns ju bara ett logiskt (och självklart) svar på den frågan och det är ju ”bra”. De säger att jag måste vara ärlig med honom. Att jag måste våga. Annars kommer anorexian inte försvinna, annars kommer ångesten växa yttligare, annars kommer Eva bli större och större innan hon till slut vinner. Jag måste våga. Nu. Men om jag inte gör det, då? Jag är rädd. På riktigt.
/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu