Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Triggervarning

Sitter och tänker tillbaka lite på de månader som passerat. Att kalla det anorexia är nog att ta i, jag har ju liksom aldrig varit smal, och nog måste man väl vara smal för att få diagnosen anorexia? Skumt det där.

Jag kommer ihåg innan allt det här tog fart, hur jag dömde anorektiker (inte för att jag säger att jag är en själv) för hur de såg ut, att de inte förstod det själva, jag kunde inte begripa varför de inte åt. Ville de inte? Jag trodde att alla bara var ute efter uppmärksamhet, men nu när jag själv verkar befinna mig på deras ställe -enligt de runt omkring- undrar jag hur många som dömer mig? Hur många som inte förstår varför jag inte äter, hur jag inte kan se hur jag ser ut, om det enda jag är ute efter är uppmärksamhet? Jag undrar hur man ser på mig i klassen. Om det är empati, om det inte är någonting eller rentav äckel. Jag vet faktiskt inte, osäker på om jag vill veta.

Mamma kom nyss in och ville titta på mina armar, jag sa att det inte var någon fara och hon trodde på mig lite, men för att övertyga henne kavlade jag upp ärmen och hon fick se efter själv. Inga fler sår. Tack gode Gud.

Det är ju även det en historia jag aldrig jag trodde jag skulle få berätta. Jag kommer ihåg även där att jag för några veckor sedan dömde de som skar sig, de som bara var ute efter uppmärksamhet. Jag förstod inte deras argument, förstod inte att man frivilligt gjorde sig illa. Hur man vågade, hur man tänkte. Såhär i efterhand skrämmer jag mig själv när jag skriver det här, ångesten för vad jag gjort var ganska stor där ett tag. Egentligen var det väl kanske inte själva handlingen i sig som skrämmer mig, snarare så är det väl det faktum att jag insåg att jag verkligen träffat botten. Och det hårt. Ärren på handlederna kommer alltid att påminna mig om hur jag mår nu, de kommer alltid att finnas kvar och bli en del av mig. Fast allt det här är ju en del av mig, och för mig kommer ärren snarare representera att jag kunde ta mig upp. Att jag var stark nog att resa mig, borsta dammet av knäna och ta mig vidare. Självklart inte ensam, självklart inte ensam. Jag skulle definitivt inte orkat resa mig upp utan mina vänner. Jag ska verkligen inte påstå att jag har rest mig, för det har jag absolut inte, men jag har försökt. Jag vet att jag inte mår bra, jag vet att jag inte vågar vara ensam för jag vet hur jag tänker, vad jag tänker på, eller; inte vad jag tänker på, utan vad Eva tänker på. Jag vill leva. Det är Eva som inte vill det, det är Eva som har planerna och hon och enbart hon som vill följa dem. Tyvärr är Eva en del av mig, precis som Adam och Marit.

Så hur fick jag fatt i tanken, varför började jag skära mig? Det är en svår fråga men för min egen skull vill jag ha svar på den, och eftersom jag skriver snabbare än jag tänker så borde det inte vara alltför svårt att klämma ur sig något helhjärtat. Varför jag skar mig, ja, jag hade funderat på det länge. Jag hade kollat upp detaljer, jag ville inte göra fel, jag hade redan innan kollat upp hur djupt man måste skära för att förstöra det stora blodkärlet, jag visste hur jag skulle dölja såren. Jag vill poängtera yttligare att anledningen till att jag kollade upp hur långt in blodkärlet satt var enbart för att jag inte skulle träffa det. Och nu har jag en av anledningarna, ångesten. Jag känner den i hela magen, jag sitter ”klämd” med skrivbordet i ryggen och stolen med datorn på framför mig, jag är inklämd och därmed minskar ångesten något då jag vet att jag inte kommer explodera och flyga ut överallt. Ja, det låter dumt, men det är en sann rädsla hos mig. Jag känner nu också att jag vill ha bort ångesten, att jag vill må bra igen, jag vill ha den korta befrielsen som det ger. I måndags slängde jag dock kniven, jag gick flera kilometer och kastade in den i en stor metallbehållare för återvinning. Där skulle ingen kunna göra sig illa på den, och jag skulle definitivt inte kunna hämta tillbaka den senare. Jag slängde den en gång tidigare, eller jag la undan den, för att sedan hämta tillbaka den, till min kompis stora besvikelse. Den ville jag inte ha skapat och jag slängde den på måndagen, både på grund utav hans reaktion och för att jag gjorde ett misstag. Jag missberäknade, jag skar för djupt, det blev fel. Mängden blod det kom är ju liksom ett skämt, det var ju inget blod alls just, men det var inte själva poängen, poängen var att kontrollen jag trodde jag haft var ju inte riktig. Jag visste att nästa gång jag missberäknade skulle det kunna kosta mig mitt liv. Var det värt det? Nej. Eva ska inte få vinna.

Jag tror det finns en annan anledning också. Jag skrattar alltid, är så glad, trevlig, snäll, hjälpsam, varje dag. Varje dag mår jag så dåligt att jag vill försvinna, vill bort, vill inte finnas till längre för det är för jobbigt. Ändå ler jag. Och skrattar. Och tröstar. Ingen ser, ingen förstår. Nu ser de. Nu kan man se igenom vad jag döljer, mina falska leenden, mina påhittade skratt och mina tomma repliker. Mina föräldrar såg såren också, dock. Trots tappra försök att dölja dem.

Jag har börjat se ett samband. Anorexia; beroende/missbruksbeteende. Tvångshandlingar; beroende/missbruksbeteende. Studerande; beroende/missbruksbeteende. Träningen; beroende/missbruksbeteende. Självskadebeeteendet; beroende/missbruksbeteende. Perfektioism; beroende/missbruksbeteende. Börjar ni också se någon typ av mönster…? Jag kommer aldrig kunna dricka, eller röka (eller knarka, men hallå), jag kanske får men jag borde inte få. Jag påvisar ju ganska rejält att jag har en jävla förmåga att utveckla beroenden/missbruksbeteenden. Att dricka vore ju döden utan tvekan. En himla tur att jag klarar medicinerna då.

Kanske att de försvinner när jag mår bättre. Då måste jag våga prata med psykologen på tisdag. Det läskiga är att det är jag som styr det här. Jag har ljugit för psykologen länge, i flera månader, av ren feghet. Jag vågar helt enkelt inte, jag är livrädd. Och nu är det upp till mig allting; hur vill jag ha min framtid? Det finns ju bara ett logiskt (och självklart) svar på den frågan och det är ju ”bra”. De säger att jag måste vara ärlig med honom. Att jag måste våga. Annars kommer anorexian inte försvinna, annars kommer ångesten växa yttligare, annars kommer Eva bli större och större innan hon till slut vinner. Jag måste våga. Nu. Men om jag inte gör det, då? Jag är rädd. På riktigt.
/lina

Leave a Reply


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu