Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Bakslagskvällar

mars 22nd, 2012 by Lina Öhlander

Bakslag är något som alltid finns men aldrig något jag räknar med. Trodde mig för fan vara frisk i januari, och hur rätt hade jag då? Nä, just precis. Ångesten sitter i hela magen och jag kan inte andas.

Sjukskriven imorgon också. Lärarna står bredvid och drar sig i håret av frustration över min frånvaro och säger till mig att jag inte kommer klara det här, att jag kommer misslyckas, de säger åt mig att byta linje, de säger åt mig att jag inte klarar av natur längre. Jag är en av de bästa eleverna i klassen. De ska fan inte lägga sig huruvida jag klarar skiten eller inte, FÖR DET GÖR JAG.

Fan. Tvätten. Dags att klistra på ett leende och komma ihåg att kavla ner ärmarna på tjocktröjan så att jag ser ut att må bra. För det är väl det enda jag kan göra åt saken?
/lina

Rörigt värre

mars 22nd, 2012 by Lina Öhlander

Allting runt omkring och inuti verkar så rörigt just nu. Mediciner som orsakar biverkningar, mediciner som inte hjälper, mediciner som gör mig sjukare, mediciner som krockar, skolan jag måste byta till, skolan jag halkat rejält efter i, psykologer och kuratorer och ångest och tårar och städning och plåster på händerna. Men vet ni vad? Jag har inte känt mig såhär lugn på flera flera år.

Jag är rädd för framtiden, den är oviss och obestämd, men jag kan liksom inte riktigt tänka på den just nu. Det finns bara just precis här och nu, vilket får mig att antingen må jättebra eller hur dåligt som helst. Ska till sjukhuset imorgon igen, dock utan vägning, :D, och dit är jag inte rädd, hon på ätstörningsenheten är bara en kurator och kommer inte orsaka mig någon jobbig upplevelse, antagligen lite onödigt att gå dit om ingenting händer, lite som att ta ett blodprov utan att sticka. Snällt, men så går det ju inte till. Samma sak här, det kommer inte att ge något såvida det inte är jobbigt. På tisdag kommer det dock vara jobbigt, jag vet att jag sade att framtidsseende var svårt (och det stämmer) men sjukhusoron har jag ofta nära till hands.

Jag försöker vara stark och modig, för enligt kuratorn på ätstörningsenheten så måste jag vara det, men det är svårt när jag är så rädd. Exempelvis är jag jätterädd inför tisdagen, jag har spenderat mitt liv på olika sjukhus och det är psykologen som skrämmer mig? What?! Hellre att de sticker mig i halsen igen än att försöka få mig att prata om Scheele. Eller om det här senaste. Eller om sjukhuset. Eller om min familj och uppväxt. Många saker jag verkligen inte vill diskutera och tanken på att vara tvingad till det känns inte alls kul och den gör mig rädd. Jag är livrädd för att prata om allt, men för att bli frisk har jag inget val. Fan vad jag hatar anorexian just nu, enbart baserat på det här.
/lina

Tisdagsreflektioner

mars 20th, 2012 by Lina Öhlander

Jag är snart inne i femte månaden av anorexia, aldrig slutande ångest, självmordstankar och tvångsbeteenden. Den tredje december, first day of hell. Det tragiska är att jag inte är ute i skogen än så att säga, jag har långt kvar, anorexian är kvar, tankarna är kvar, ångesten är kvar, tvångsbeteendena är kvar. Minnet är däremot borta, även om jag lyckats minnas mina tre ord idag, jag har börjat med att försöka minnas tre ord om dagen för att se hur länge jag kan komma ihåg dem, hittills har jag haft dem i huvudet sedan imorse och jag minns dem fortfarande! Dock minns jag inte vad jag åt till frukost, jag kommer inte ihåg vad mina kompisar hade för kläder på sig, kommer inte ihåg vilken väg jag gick i skolan, kommer inte ihåg någonting av vad som blev sagt på lektionerna jag satt av. Fick dock tillbaka engelskauppsatsen med ett stort MVG skrivet över sig. Det minns jag! Och matteprovet hade jag också fått MVG på, om jag fixat tillräckligt med G-poäng. Jävla skit haha, när jag för en gångs skull fick MVG-solar!

Skolan är väldigt pressande, jag vet hur mycket jag ligger efter i varje ämne, ändå ska lärarna envisas med att trycka upp det i ansiktet på mig. Franskaprovet ville de lägga i nästa vecka, ”för att jag skulle bli av med det”. Jo, men sätt bara ett jävla IG på en gång så slipper jag misslyckas brutalt på egen hand? Minns ju ingenting, och det tycker lärarna är jätteroligt, mina föräldrar finner mig underhållande, det är ju förstås kul att omgivningen tycker det är något positivt med situationen för jag själv tycker det är fruktansvärt pinsamt. Igår gick jag omkring med bara en strumpa märkte jag, för jag hade lagt den andra någonstans. Och jag mindes inte var eller varför. Hittade den, och kom på varför jag tog av den, men fortfarande. Jag försöker skratta åt det också, och hoppas det blir bättre, men det är otroligt genant att hela tiden tappa bort meningar, komma av mig och säga fel ord, fel ordningsföljd och jag upprepar mig. Det är det mest synliga tecknet på att jag fortfarande är sjuk, och det faktum att jag blir anfådd av att ta mig upp för trappan, musklerna lägger av, och plåstrena på armarna. Lärarna har sett allting av detta, och ändå begär de så mycket, alldeles för mycket, jag ska helst skriva två prov nästa vecka, samt två muntliga, ett svenskt och ett engelskt, och de verkar tro jag ska ta igen allting NU. Är de dumma, helt seriöst? Jag säger att jag inte minns, att jag inte kan tänka just nu, att det bara inte går att lära sig, går inte att fokusera, går inte att koncentrera av både fysiska och psykiska skäl. Och de skrattar åt mig. Säger åt mig att försöka hårdare. Och nu glömde jag bort vad jag ville skriva. Helvetes satan.

Imorgon ska jag till Eskilstuna igen och gå ännu en provdag på Rinman, den andra skolan jag tittade på först. Vi får se vad jag tycker om den, jag är väldigt optimistisk i vilket fall som helst! Kul med lite nya människor igen. Nu borde jag antagligen plugga, men mitt huvud är helt fullt med hjärna efter skoldagen. Det var väldigt jobbigt att försöka hänga med så länge. Ska städa lite mer. Får se hur länge jag får fortsätta såhär med dessa tvångsbeteenden, ska till psyk både torsdag och tisdag. Har en känsla av att de kommer vilja göra livet surt för mig igen.
/lina

Tillfällig lösning

mars 20th, 2012 by Lina Öhlander

Försöker minnas de dagar jag inte behövde lämna ifrån mig medicin för att inte hitta den, de dagar jag inte behövde göra mig av med de vassa sakerna i mitt rum. Jag försöker minnas de bra dagarna, de dagar jag åt, de dagar utan Adam, de dagar utan Eva och de dagar utan Marit. Fast i ärlighetens namn vill jag inte göra det heller, jag mådde ju inte direkt bra innan de kom in i bilden heller. Nej, en frisk framtid kanske är mer troligt att tänka på, men jag tror att jag kommer bli besviken. Jag räknar med att vara helt frisk till sommaren, till början av juni. Att såren kommer att ha läkt, att ärren på armarna ska ha bleknat, att jag inte längre behöver gömma knivar och saxar och mediciner. Få se, det är snart April, då är det alltså maj, och sen juni. Så drygt två månader. Nästa månad blir min femte, och än så länge mår jag inte bättre, varken psykiskt eller fysiskt. Jag är mer och mer manisk, städar, allting ska vara rent och jag städar dygnet runt, mitt eget rum både morgon och kväll, allting måste vara perfekt.

Jag hade äntligen hittat någonting som fick mig att må lite bättre, som fick mig att för stunden må riktigt bra. Självklart var ju även detta ”fel” och utan städningen skulle jag inte ha någonting. Dock så verkar inte tvångshandlingar som något en psykolog skulle rekomendera att underhålla. Och vad händer när jag inte längre får städa? Det vill jag inte ens tänka på.
/lina

Måndag morgon

mars 19th, 2012 by Lina Öhlander

Mot skolan ^

Skillnaden mellan galen och sinnessjuk är så hårfin att den nästan inte finns

mars 18th, 2012 by Lina Öhlander

Jag förstår inte. Jag kan inte minnas hur jag hamnat här, i detta bottenlösa hål till synes. Jag dömde de människor som befinner sig här för bara två månader sedan, dömer de mig nu? Är jag där de var? Det måste jag vara. Hade någon sagt till mig i höstas att jag skulle tänka så sjukt som jag gjorde, att jag skulle tycka och agera som en galning, så hade jag skrattat.

Vad fan håller jag på med?
/lina

Den kamp som aldrig somnar

mars 17th, 2012 by Lina Öhlander

Igår efter att ha promenerat och dansat större delar utav dagen märkte jag hur anorexian liksom sög sig fast hårdare igen; som innan, ju mer kalorier jag förbränner desto färre vill jag få i mig. Liksom dubbel verkan på något sätt, extra destruktivt. Dock åt jag igår, och enbart för att visa Marit vem det är som har makten numera åt jag en påse godis på vägen hem från Strängnäs. Visserligen var jag sugen också, men jag ville visa att jag kunde ta ångesten. Att jag kunde göra och äta som och vad jag vill. Kaloriräkningen pågår i huvudet så fort mat närmar sig, jag har lärt mig avrundningar och ungefärliga kalorimängder, överslagsräkning. Jag har lärt mig hur mycket 10 ml motsvarar, hur många cl det är, saker jag inom matematiken fått kämpa med. Dessa är kunskaper som bara finns, som Marit tryckt in. Jag ville inte räkna, jag ville låta det var, men jag vet tack varit Marit att godiset innehöll ca 250 kalorier, jag vet att drickan innehöll ca 140 och frukosten lär ha varit ca 400. Jag vet att kvällsmaten kommer innehålla mer, och är därför lite halvt oroad över att både Marit och Adam kommer förstöra min kväll, men jag vet att jag själv har kontrollen, jag kan tänka bort dem om jag verkligen verkligen vill och orkar. Jag kan i varje fall försöka.

Idag är jag dock väldigt väldigt trött och hungrig efter gårdagen. Musklerna gör inte ont, de bara finns inte. Minsta ansträngning och jag är helt slut. Det är konstigt egentligen, att kroppen såhär i efterhand kan vara trött och hungrig när den inte var det igår. Då var jag pigg, alert och jo jag åt ju, men var inte märkbart hungrigare. Antar att jag gick för många kalorier back igår. För jag äter ju inte bra, jag har ju inte ätit bra på två år. Vet inte vad jag väger, men vet att jag blivit smalare. Jag kan inte hålla en stabil vikt, det har jag inte gjort på två tre år, dalat ner ett kilo i månaden utan någon vidare ansträning. Jag har inte aktivt försökt tappa vikt, jag har bara gjort det. Ätit mindre och mindre utan att ha anorexia, magsäcken krympte ju bara allteftersom och jag blev mätt fortare av en mindre mängd, träningen gick bra och jag var ute och sprang fyra till fem gånger i veckan, kickboxades en eller två. Åt skit såsom godis och chips och glass utan att lägga på mig. Jag undrar om jag ens kan stå still i vikt längre?

Igår lyckades jag dessutom göra en tabbe. Och ingen liten, heller. Glömde all medicin hemma, och jag åkte till Strängnäs. Det är ganska jäkla långt härifrån! Problemet löste sig dock när apoteket visade sig ha öppet fortfarande och jag hade recept kvar att hämta ut. Phu! Lite pinsamt var det dock att behöva köpa på sig tre fyra olika mediciner med min nyfunna kompis, för att sedan inte förklara vad de var till för. Awkward…
/lina

Kvällsmatsoproblem

mars 15th, 2012 by Lina Öhlander

Ännu en dag som det gick att äta kvällsmat utan ångest. Dock var lunchen som sagt ett elände, men det blev bättre framåt kvällen, som tur var! Känns riktigt skönt att ha dessa friskare stunder :)
/lina

Skåptömning

mars 15th, 2012 by Lina Öhlander

Jag förstår inte att ångesten inte vill försvinna, jag vet inte vad som håller den kvar. Maten. Men varför? Jag har till och med gått riktigt långt idag, varför ångest över bara vanlig mat och ett äpple? Varför försvinner den inte?! På ätstörningsenheten säger de att jag måste aktivt kämpa bort den, men hur ska man orka med det? Jag måste dessutom göra det själv av någon anledning. Även om jag inte orkar själv så måste jag. Det här känns inte alls lockande.

Jag tömde mitt skåp idag, sånär som på böckerna jag ska lämna tillbaka. Sjukskrivningen har förlängts till och med vecka tretton, fjorton är det påsklov och vecka femton börjar jag i Eskilstuna. Jag pratade med min biologilärare och berättade att jag inte skulle fortsätta, och hon blev tårögd. Det gjorde ju mig ledsen också, lärarna är fantastiska. På alla sätt och vis. Och undervisningen är jättebra, precis den jag ville ha från början. Men. Fortfarande det dära lilla lilla ordet. Egentligen är det inget val jag har ens; jag måste på grund av anorexian byta miljö. Punkt. Jag kan dö. Punkt. Jag kan inte komma ikapp förrän mitt huvud fungerar bra igen. Punkt. Jag ligger mer än 20 timmar efter i matte D. Punkt.

Jag frågade min läkare hur lång tid det borde ta innan jag mår bra fysiskt igen. Jag ska räkna med kanske till hösten.
/lina

Äppelkriget

mars 13th, 2012 by Lina Öhlander

Ångesten är stor och tankarna för stora för att rymmas innanför pannbenet. De frågade mig på sjukhuset om ångesten var hanterbar. Jag sa nej. De frågade om jag kunde avleda ångesten, göra något annat, tänka bort den… jag avbröt dem med ett nej. Det finns ingenting att göra förutom att finna sig i det. De kunde ge mig medicin när epilepsimedicinen gett eventuella resultat, för vissa förvärras bara anfallen och gör epilepsin svårare utan att någonsin hjälpa. Epilepsimedicinen borde i så fall fungera, om den kommer att göra det, i slutet av maj månad. Eller rättare sagt, den skulle ha fungerat första veckan i januari, och jag når då absoluta maxdosen i maj. Hjälper det inte då, är det helt enkelt så. Då kan jag i alla fall kanske få medicin. Kanske. Om de vågar. Hade det inte bara kunnat vara enkelt, lite grand? Någonstans? Snälla?

Trots ångesten, trots anorexian och trots de stora tankarna äter jag på ett äpple. Jag känner mycket väl hur dåligt det får mig att må, jag känner hur ångesten tar tag i mig allt hårdare men ska banne mig äta upp det satans äpplet. Det gjorde jag också. Och nu mår jag ”som jag förtjänar”.

Jag känner mig stressad av ångesten och jag önskar att mina föräldrar kunde åka en sväng med bilen så jag fick avreagera mig lite själv här hemma. Fast jag vågar inte bli lämnad ensam när jag mår såhär.

Jag mår inte alls bra. Jag ber till Gud om att det blir lite lite lättare snart.
/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu