Varför är regn efter solsken vanligare än solsken efter regn?
Vill inte äta. Ovanligt va? Ingen skola idag inte.
/lina
Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!
Idag har det, liksom igår, varit en jättebra dag! Väldigt varmt ute och ju bättre väder det blir, desto friskare blir jag. Fantastiskt vad lite väder kan göra va? Var till skolan idag också. Egentligen är jag sjukskriven även denna vecka, men jag ville testa. Och det gick inte så bra, det var jätteläskigt och varje gång jag lyfte blicken eller tog ur öronsnäckan var någon där och pratade med mig. Jag tycker inte om männsikor just nu. Fast jag är ju ganska dum, bytt frisyr och färg helt och hållet, och klädstil, och inte dykt upp på tre veckor, folk kommer onekligen att vilja prata med mig. Fast jag lyckades komma undan med att bara utbyta torra ord och stela leenden med tre klasskompisar, som tur var. Psykologin gick enklare än fysiken dock. Har fortfarande kvar provet att göra i fysik A. Fysik B är ingen kurs jag från början ville ha, den är den svåraste och tyngsta kursen och ser inte riktigt fram emot den. Dock måste jag ha den med mig för att få säga att jag gått natur när jag byter till Michael Elias, då de inte har miljökunskap :/ idag var också första dagen sen i november som jag kunde äta utan att vara rädd eller må dåligt. En jättejättejättehärlig känsla!! Långt ifrån frisk, men lite närmare nu i varje fall :) även rensat ut sex svarta, stora sopsäckar med kläder, ”anorexiakläder”. Det kändes också väldigt skönt, synd bara att det var alla mina favoritkläder nästan. Oh well :)
/lina
Inga känslor finns. Inga tankar finns. Äntligen.
Idag har nog varit den värsta dagen på flera veckor skulle jag tro, och än är den inte över. Fem timmar och tre minuter kvar än så länge, suck. Jag längtar tills dagens slut men hur troligt är det att jag mår annorlunda imorgon? Det här helvetet kommer inte ta slut över natten, inte över veckorslutet eller årsskiftet. Jag börjar tvivla på att det någonsin kommer att försvinna.
Det enda som får mig att vilja bli frisk är tanken på den nya skolan, på den nya möjligheten och på det nya livet. Möjligheten till en framtid verkar finnas därute någonstans i mörkret trots allt. Det får mig inte att må bättre, men med bilden i huvudet kan jag tränga ut lite av det hemska därinne. Jag skickade ut förfrågningar igår kväll om att byta skola tidigare. Att byta skola NU. Eftersom det är lördag har jag ju såklart inte fått något svar ännu. Det blir jobbigt, i så fall måste jag tenta av biologi A inom tiden kvar på Ullvi. Två problem med det: för det första mår jag alldeles för dåligt, både kroppsligt och själsligt, för att kunna plugga så extremt mycket på så kort tid. För det andra är jag inte ens säker på att jag får tenta av. Tror inte jag anses stabil nog för att klara av det. Fick jag bara göra det, och fick byta nu, skulle jag hamna enormt mycket efter. I Eskilstuna har de redan börjat med Biologi B och Kemi B och dessa kommer jag ju inte kunna ta igen snabbt direkt, eftersom dessa lästes förra terminen också. Biologi B måste ju nästan vara avslutad också tror jag till och med. Allting kommer bli svårare. Men det är min enda chans att klara mig levande ur det här i dagsläget, och jag hoppas verkligen att lärarna förstår det också.
Jag klarar inte av att börja skolan igen på måndag. Förlängt sjukskrivningen ännu en vecka.
/lina
Allting är lugnt och stilla. Jag ligger i sängen och utanför lyser himlen blå, de höga granarna till vänster blåser i vinden och svajar en aning. Skenet bländar mig nästan, lyser in på täcket och värmer mina ben lite för mycket. Tar av mig tjocktröjan och temperaturen blir perfekt igen. Med två kuddar under huvudet ligger jag bra här. I lugnet, jag är avslappnad. Fridfull. Jag känner paniken, ångesten, pressen från skolan, behovet av förändring och rädslan inför maten, skrammlandet av bestick skrämmer mig och viljan att fly och gråta och att sluta äta växer sig större, men jag har för tillfället lyckats koppla bort det. Rädslan och ångesten gör det svårt att andas, bröstet känns ihoptryckt, men jag ser det höja och sänka sig, om och om igen. Syret kommer in, syret åker ut, syret kommer in, syret åker ut… syret håller mig vid liv åtminstone. Eller nej, syret håller min kropp vid liv, åtminstone.
/lina
Jag känner mig jättejättetjock, det känns som om jag har ätit hur mycket som helst sedan dess att jag bröt fastan för några veckor sedan. Tycker inte om det. Känner mig varmare, starkare, piggare. Tycker inte om det, heller. Jag försöker tänka tillbaka och minnas hur fruktansvärt det var när jag frös så mycket, hur ont det gjorde att bara ligga ner för att huden var så otroligt tunn. Det var inte kul då, men det var en trygghet. En trygghet jag idag önskar jag hade.
Jag vill inte bli bättre, vill inte bli frisk. Mitt liv var så mycket rörigare, kraven var så fruktansvärt höga och det var förvisso min kapacitet också, men jag bad inte om det. Att vara tvungen att vara som jag var, så ”duktig” på allt. Det enda jag vill vara duktig på är att inte äta. Jag vill inte bli frisk, vill inte bli friskare; jag vill inte tappa det här. Anorexian har blivit min vardag, min trygghet, min vän och jag vill inte att den ska försvinna mer.
/lina
Jag är hungrig, så jag äter. En helt logisk sak för många som blivit något för mig att kämpa för. Just nu är jag hungrig, så just nu äter jag. Men det är inte med stolthet jag äter, nej. Jag skäms för det och jag skäms över att jag inte är tillräckligt stark. Att jag inte är tillräckligt ”duktig” på att ha anorexia som de andra tjejerna. De som hamnar på sjukhus, de som kämpar i flera år, de som får men resten av deras liv och de som slutligen dör: de är bättre än mig, duktigare än mig. Mer värda. För att de kämpar hårdare.
Jag klämmer hårt om koppen och kniper med ögonen allt jag kan för att komma undan, jag hoppas att koppen går sönder i min hand så att drickan rinner ut på golvet och jag slipper få den i mig. När nyponsoppan rinner ner längs matstrupen känner jag att jag vill gråta. Jag kan inte titta på tallriken eller muggen längre, låtsas som om de inte finns, låtsas som om kalorierna inte räknas. Som att de inte kommer göra mig tjockare. Som att de inte kommer att göra mig friskare.
Jag vill inte bli frisk, jag vill inte bli tjock. Jag vill inte vara tvungen att vara den jag var tidigare, jag vill aldrig mer behöva vara den jag var tidigare.
/lina
Inte så jättemycket ångest för närvarande, men lite. Det är lite svårt att beskriva själva känslan, det är mera… tomt, så att säga. Typ som skärmsläckaren på datorn, man måste aktivt göra någonting för att hålla skärmen igång, samma med mig själv: skulle jag inte aktivt tänka på något eller som nu, skriva, då är jag rädd att jar blir ”skärmsläckt”. Apatisk heter det hos människor. Musiken får mig att tvinga tankarna på texten, på trumslagen, på gitarrackorden, på något annat. Grejen är att jag vet inte vad alternativet är, jag vet inte vad tankarna skulle styras till annars som skrämmer mig så. Jag har visserligen, ända sedan Scheele, ogillat känslor och tankar/handlingar som leder till känslor. Att betygen är så väldigt ”bra” är dock ingen slump, då det var detta som hindrade mig från att bli ”skärmsläckt” och förlora kontrollen jag hade. Kontrollen över känslorna. Jag måste acceptera att jag inte har lika stor kontroll över mitt liv längre, att jag aldrig haft det och förmodligen aldrig kommer att ha: det är en välsignelse den friske får och inte den sjuke. Jag måste acceptera att vardagliga saker såsom barn, körkort, biobesök, tivolibesök, konserter, discon och skutt; jag måste acceptera att de kommer vara en väldigt liten, om ens överhuvudtaget, del av mitt liv. Jag måste acceptera vad som hände på Scheele, jag måste acceptera det som hände och förstå vad som hände, jag måste acceptera mängden medicin och riskerna och konsekvenserna. Jag måste anpassa mig till att leva det liv jag inte ville ha, för det kommer aldrig att lämna mig med mitt gamla i behåll.
Epilepsin känns inte lika fruktansvärd nu som för fyra månader sedan, när den var nydebuterad. Tyvärr har medicinen gjort mig mycket mycket sämre och jag reagerar allt oftare på saker som aldrig märktes förut, det är en ganska vanligt bieffekt men ändå hjälper inte de 125 mg jag var dag äter. Halsbrännans 40 mg är inte alls lika jobbiga då dessa har varit en del av var dag i sex år snart. Om sex år kommer nog epilepsin kännas likadant. Fast jag funderar på att sluta ta den, allt den har gjort hittills är att få mig må dåligt, för det första rent fysiskt i form av att anfallen kommer oftare och jag försvinner bort mer och mer för att hjärnan inte kan koppla medvetandet längre. Jag hinner som tur är säga till innan ganska ofta och kan avvärja det hela. Dessutom resulterade den i både anorexi och ganska svåra, psykiskt oönskade tankar. Jag ska öka dosen till 150 mg på lördag, har det fortfarande inte hjälpt inom nästa doshöjning ska jag fråga om man inte kan ebba ut den på prov i stället.
Jag skulle kunna lägga mig där på sängen, iordninggjord för sömn och bara låta det hända. Låta kroppen bearbeta allting, låta den förstå det hemska som hände för sex år sedan. Jag vågar inte, jag flyr och flyr och flyr. Det har gått sex år, åtta om man räknar totalt. Åtta år. Åtta år sedan jag försvann, åtta år sedan allting ändrade mig. Åtta år är länge och jag saknar den jag var, det gör jag, jag saknar henne så fruktansvärt mycket men jag kan inte ”låta det hända”. Kan inte inse att min värld just rämnat, om det så än var för åtta år sedan. Kan inte förstå var jag var fel, varför ”den nya jag” var så mycket bättre. Kan inte förstå hur det hände, hur någon annan blev allt jag var och allt jag är, kan inte förstå, vill inte förstå, vill inte inse vad det var som hände. Jag kan inte förstå att det var mitt fel och inte hennes, inte deras. Kan inte förstå lärarna och kuratorerna som pekade fingrarna åt mig, kan inte förstå rektorn som inte ville göra något, kan inte förstå att min familj inte försvarade mig, kan inte förstå någonting. För mycket att förstå, för mycket att inse, för mycket att bearbeta och ta in och det är enklare att säga att det inte hände. Jag är villig att varje dag låtsas som att det inte hände, men mina klasskompisar har sett. De har sett allt och även om jag själv kan ljuga bort sanningen kommer jag aldrig kunna radera minnet av mina tårar ur deras huvuden.
Nej. De där åren finns inte längre, de har inte funnits, de kan inte ha funnits. Jag måste ha missförstått alltihop. Det var hon och jag, hon och jag för alltid. Nej, alla de här åren måste ha varit inbillning. Jag vet själv att jag ljuger men Marit ska inte få dra fram det här till ytan, jag vet att hon försöker. Varje gång jag släpper ner garden eller sänker en mur är hon där med andra saker som inte finns, som aldrig har funnits, har de inte funnits behöver de inte tas omhand.
På ett sätt tror jag inte Marit jävlas, jag tror hon just nu försöker hjälpa mig. Hon hjälper mig att besegra henne, genom att ge mig verktygen hon vet jag aldrig skulle använda. Allt jag behöver göra är att acceptera åren, ta in dem, bearbeta dem, ta hand om dem. Gråta, skrika, slå och känna saker. Förmodligen väldigt smärta och saknad.
Hon tar upp sakerna jag medvetet skjutit ifrån mig för att även om bearbetningen av dessa skulle innebära en säker död för Marit vet både hon och jag att jag inte skulle våga. Jag skulle inte våga, och vågar inte, fixa det här. För att Marit ska försvinna måste jag ta hand om allt, jag måste gräva upp vad jag begravt, åren jag ignorerat. Jag måste. Men jag varken vill eller vågar. Och så länge jag fortsätter med att göra ingenting kommer hon att stå där vid min sida, skratta åt mig och slänga upp fler och fler hemska år i mitt minne. Och jag kan få henne att sluta, men jag vågar inte. Fan.
/lina
Köping –> Stockholm –> Björkhagen –> Stockholm –> Örebro –> Köping. Det blev en ganska lång tur mellan utställning och skolmöte. Båda två kändes lite meningslösa, visst, utställningen blev riktigt bra men det kändes långt att åka för bara det lilla. Dessutom var skolan inte alls lika bra som jag trott, fast på ett sätt är jag glad för det, det hade blivit väldigt svårt att välja mellan dem i sånt fall. Nu när jag är ganska säker på att Örebro inte är ett lika bra alternativ som Eskilstuna, tänker jag utforska det sistnämnda lite mer innan jag ger mig ikast med Örebro.
Jag mår inte bra nu heller. Jag har ätit okej hela dagen, inga stora mål utan snarare småätit bra mat hela tiden, inte så mycket godis alltså, utan små portioner av exempelvis kyckling, SUSHI, pannkakor och såklart lite onyttigt också. Jag ska tydligen till sjukhuset på tisdag igen, så tre gånger nästa vecka alltså. Jag fick en tid hos en psykiatriker, vilket måste betyda att även sjukhuspersonalen är orolig, annars skulle jag fått vänta i veckor. Nu gick det fort. Men jag är rädd, rädd för vad de kommer att säga, rädd för vad de kommer att göra. Vad de kommer att fråga, vad som jag måste svara på. Jag är inte myndig, så kanske måste mamma och pappa höra allt jag säger? Jag vet inte om jag vill ha hjälp längre. Vill nog inte. Idag har inte varit en bra anorexiadag, jag har känt mig jättetjock hela dagen och försökt gömma mig i jackan. Det känns inte bra att ”behöva” gömma sig.
Ska äta något nu, mer matigt än tidigare, och sen försöka sova innan Adam kommer till liv jättemycket. Någon gång lär jag ju lyckas med det.
/lina
Ångesten är stor. Jag har klippt håret, färgat håret, tagit två nya hål i öronen, vaxat ögonbrynen, klippt naglarna, filat naglarna och målat naglarna. Börjat använda min väldigt fina och tyvärr urkrympta guldring med ”Lina” ingraverat. Med en stjärna i stället för pricken ovanför i:et. Jag kom på att den passar på tummen, och bär den med stolthet. Och jag har ätit. Men skammen att behöva skriva ner allt jag äter och vilken tidpunkt får mig att inte vilja, för jag tror hon, kuratorn på ätstörningsenheten, jag tror att hon kommer döma mig för att jag äter för mycket. Jag är rädd att hon ska se hur mycket det är och rabbla upp allt och säga att jag verkar tjock, eller en kommentar i stil med ”jaha, men OJ vad mycket du äter!”. Åh jag vill inte skriva upp allt. Jag mår jättedåligt av det. Men hon verkade tycka det var en bra idé och då gills inte min egen vilja särskilt mycket.
/lina
Igår kväll lyckades jag somna innan Adam kom, men vaknade en kvart senare av så stor panik och stress att jag mådde fysiskt illa. Tankarna for runt i huvudet på mig så jag trodde jag skulle kräkas, lyckades dock undvika det och efter att ha lugnat mig något somnade jag om. En lugn natt, i jämförelse med tidigare nätter.
Jag må vara stark, men anorexian är mer än en värdig motståndare.
/lina