Nu är klockan alltså fem i halv åtta och jag är, så att säga, ”vaken”. Vad detta innebär är att jag agerar som en relativt god konversatör. Om det är ett ord eller inte, vet jag inte. Nu är det om inte annat. Nej, förutom förmågan att delvis förstå och uttrycka min egen ståndpunkt har jag väl inte många andra likheter med en ”vaken” person; min rörelsehastighet samt reaktionsförmåga är kraftigt reducerade båda två. Lagen borde förbjuda inte bara epileptiker utan även anorektiker från vägarna. Det gör den kanske? Den borde göra.
Så Stockholm. Något jag sett fram emot, något hela klassen (och lärarna) sett fram emot. En morot helt enkelt, och visst har den fungerat. Inte för att någon direkt skött sig bättre (kan heller inte säga att behovet från början fanns dock), men alla har varit gladare och mer uppåt och gjort sitt bästa på ett annat sätt. Bara för Stockholm. Och nu är då dagen här.
Jag har blivit tillfrågad många gånger om jag orkar att följa med. Om jag orkar… hade de frågat om jag ville orka, hade mitt svar varit ett solklart ”ja!” och därav, ja, jag orkar följa med. Mer baserat på att jag verkligen vill åka, jag vill orka. Huruvida jag egentligen, egentligen orkar… Nej. Antagligen inte. Min fysiska svaghet är nog ingenting jag kan ”agera bort” i nuläget.
Jag ska vara i skolan kvart över åtta — min lärare sa åt mig att jag inte fick komma till hennes lektion, idrotten. Sjävklart är jag absolut strängt förbjuden att överhuvudtaget ens tänka på att röra mig mer än ”från sängen till kylskåpet”, men jag kan samla närvaro som vem som helst utan att deltaga. Deras argument, som att jag inte orkar, som att jag inte skulle fixa det här; de faller, de tar inte, de fastnar inte i mitt huvud överhuvudtaget. Jag — okej, nu har jag väldigt bråttom, även om jag inte äter frukost tickar klockar iväg tydligen!
/lina