Idag har varit en väldigt bra dag av någon anledning. Sjukskriven från skolan, så jag kan välja och vraka vilka lektioner jag vill gå på, idag blev det bara en och så matteprovet. Matteprovet gick, till skillnad mot vad jag trott, jättebra! Andra delen skriver jag imorgon, men jag är lättad över att den första halvan gick så pass bra. Jag har i alla fall en plan nu, främst gällande skolan. Jag ska först försöka göra alla prov och lämna in alla papper och skit till berörda lärare, sedan ska jag vara hemma nästa vecka och såklart under lovveckan. Saker och ting har sakta börjat vända, men lite tid borta från skolan känns ändå nödvändig. Mötet med skolan är på fredag, det känns inte som så långt bort längre. Fast nu måste jag plugga, jag ska ha läst ut en bok på engelskan och förväntas hålla en muntlig redovisning av den imorgon. Ojdå.
/lina
Archive for februari 15th, 2012
En känsla av lugn
onsdag, februari 15th, 2012Tisdag kväll
onsdag, februari 15th, 2012Så mitt första riktiga inlägg nu alltså. Jag trodde att vägen tillbaka skulle vara enklare, jag trodde anorexia var en helt viljestyrd sjukdom. Jag trodde inte att anorexia kunde klassas som en sjukdom, eftersom jag trodde inte den kunde ha ett sådant starkt grepp om en människa.
Idag var första dagen på en vecka jag var i skolan hela dagen, med ett avbrott för att åka till sjukhuset, givetvis. Viktkontroll, blodtryck och puls. Och ”välmåendekontroll”. De frågar mig hur jag mår och vad ska jag säga? Det är väl uppenbart att jag inte mår bra. Även om jag har börjat äta igen så är jag fortfarande likblek och iskall om händer och fötter och har naglar som är lila. Hur mycket jag än sover har jag blåa säckar under ögonen som inte ens smink döljer. Och de frågar hur jag mår? Jag märkte idag att jag inte är redo för det riktiga livet än. Att jag borde leva i en liten glasboll just nu, skyddad. När jag var hemma så åt jag åtminstone, jag log och jag skrattade. Men skolan är en viktig del av mitt liv och något jag som begärs av mig att lösa, att
prestera i, att regera i. Vardagen i skolan är svår nog för den friske, jag känner att jag inte klarar den något vidare. Rädd, svag och undangömd rör jag mig mellan salarna bärandes på olika böcker, sitter och stirrar i väggen, skyddad i jacka och vantar och med musik i öronen. I någon form av säkerhet mitt bland de riktiga människorna i den riktiga världen. Den läskiga världen.
Den riktiga världen är en läskig värld, en värld jag måste klara av men även en värld jag inte fixar. Jag måste, men jag kan inte. Jag har fyra prov den här veckan, och två nästa. Hur, hur i HELVETE, ska det gå till! Skolan borde ha ett skyddsnät, något som tar emot dig om du faller. Ett skyddsnät, inte en jävla spikmatta som tar kol på dig snabbare. Vi ska på möte med rektorn och lärare och syo på fredag. Mina föräldrar tror på en lösning, men vad ska skolan säga? ”Jo men det är okej att vi sjukskriver henne ett halvår, betygen står kvar bara”? Knappast. Jag måste orka. Jag bara måste, på något sätt, på något sätt måste jag bli Superwoman. För det vore ju jävligt coolt att klara det förstås.
Just nu är jag så jädrans trött. Inte sömning, utan trött, slutkörd, färdig. Kampen att äta idag var svårare än tidigare, anorexia i Den Riktiga Världen är svårare än anorexia i min trygga lilla glasboll jag befunnit mig i den senaste veckan. Mycket svårare. Jag behöver otroligt mycket hjälp och stöd för att få i mig något, men när jag väl börjat äta är det inte så hemskt och det hemska glöms bort och blir svagare allteftersom. Fast innan det försvinner är jag livrädd, livrädd för allting, så pass att jag skakar i hela kroppen ibland. Tanken på att äta får mig att vilja gråta, alltid nu för tiden. Jag vill inte äta, jag vill det verkligen verkligen inte, jag vill inte gå upp i vikt eller bli tjock eller äcklig. Det lustiga är att jag inte alls tycker såhär om andra människor; bara om mig själv. Men jag försöker åtminstone. Jag försöker, men vill fortfarande bara gråta av min spegelbild.
Vi var på sjukhuset idag igen, jag har verkligen börjat avsky det nu. Det tog mig fjorton år, men nu är jag där, jag orkar det inte längre, det finns inte en chans att jag pallar med ett jävla besök till! Men det finns inte i någon plan att jag ska vara motsträvig. Det passar sig inte att jag kanske inte vill spendera mitt hela förbannade liv i den där sterila, rentvättade jävla byggnaden! Jag var där sju gånger förra veckan, skulle dit tre gånger den här veckan fast jag glömde bort en tid i måndags, var ju där idag och ska dit igen på torsdag. Nästa vecka ska jag dit på måndag två gånger, och veckan efter det två gånger på måndagen och så på torsdagen. JAG. ORKAR. INTE. LÄNGRE. Jag mätte dosen av epilepsimedicin idag, för att se om den är tillräcklig. Jag skulle inte tro att den räcker, för att jag är inte anfallsfri. Så enkelt är det.
/lina