Jag har kommit fram till att det finns främst två olika lägen med anorexia; bra tider och dåliga tider. Även en tredje kategori har gjort sig påmind på sistone, nämligen mellantingsläget. Vad detta innebär mer specifikt är att det är en blandning av bra och dåligt antar jag, så pass att jag tänker lite mer logiskt, jag räknar kalorier på ett sundare sätt (en motsägelsefull mening, det är aldrig hälsosamt att räkna kalorier sålänge man inte försöker uppnå normalvikt) och det viktigaste av allt är väl att jag förstår att jag måste äta för att överleva, inte för att jag tycker att jag nödvändigtvis vill, utan för att jag inte vill dö helt enkelt. Och anorexia som går obehandlad leder ju ofta mot döden så småningom. Detta förstår jag under mellantingslägena, och jag försöker göra vad jag kan för att åtgärda problemen; det vill säga att jag äter.
Men hade det bara varit solsken hade jag ju såklart kallat dessa tillfällen för bra tillfällen. Och av en anledning gör jag inte det; nämligen den att den sjuka sidan av mig är fortfarande precis lika stark. Den anorektiska viljan och psyket är några som inte ger sig, de backar inte ens nämnvärt under mellantingslägena. Dock är de väl på semester eller liknande under de bra stunderna, då jag för övrigt fungerar ganska friskt.
Mellantingslägena är svåra eftersom de ger mig stor ångest. Jag äter för att jag vet att jag måste, jag vet att jag måste dricka och gör det därför att, jag vet att jag inte kommer att gå upp i vikt eftersom jag fortfarande håller koll på kaloriintaget, och jag förstår att gränsen för att gå upp i vikt (eller ens stå still i vikt) är runt minimum 1 500 kalorier. Att därför äta 1 300 kalorier anser jag relativt okej under mellantingslägena, vilket är betydligt mer än min vanliga maximumgräns på 200 kalorier om dagen. Vilket ju såklart innebär ett underskott av 1 800 kalorier om dagen, och det är enligt mig inget problem. Fast under dessa stunder, mellantingslägena, förstår jag ändå att 200 kalorier om dagen är på tok för lite. Jag saknar stundvis den friska Lina under dessa perioder, och jag vill nästan bli frisk under dessa.
Men som sagt, hade det bara varit positiva saker hade jag kallat de här stunderna för bra stunder. Ångesten är ett faktum, jag känner mig betydligt tjockare än jag gjorde imorse fast ändå inte lika farligt som igår (igår var en matvis dålig dag), jag vet dock att jag måste bortse från det här och jag vet att det är anorexian, det är inte jag, det här är inte mina tankar utan de friska, de som vill längta tillbaka till ett friskt liv, dessa är mina tankar. Tankarna som ser framåt, de som ser glass på stranden, de som ser springturer och kickboxning och en hälsosam kropp, de är mina tankar. Inte de andra, inte de sjuka, det är anorexian. Under de här mellantingslägena kan jag förstå det. Så på ett sätt är de här stunderna bättre än de bra, jag blir alldeles för naiv då. Jag tror mig vara frisk, något som kvarstår även under den dåliga perioden som oftast efterföljer, och jag glömmer vägen tillbaka. Jag tror att allting är löst, och att jag är frisk. Detta även om jag inte äter, för det gör jag ju inte, jag bara tror att jag är frisk. Jag blir helt övertygad om att jag är frisk, inte sjuk utan frisk. Jag kan inte komma ur denna synvinkel själv utan behöver mycket, väldigt mycket övertalning från mina vänner, och jag av väldigt glad att så många åtar sig uppgiften att dra tillbaka mig till vad som har kommit att bli verkligheten.
Jag förstår nu hur det egentligen ligger till, antar jag (eftersom alla påpekat hur pass sjuk jag ändå är så utgår jag alltid i till synes ”friska” stunder att jag tänker fel och räknar därför inte min egen åsikt eller synvinkel som något av värde, utan snarare som en felaktig källa till lögner) och den riktiga verkligheten borde vara att jag är frisk, att jag som människa är frisk, förutom att jag just nu verkat få in något, som en liten fästing, som krupit in i örat och bosatt sig i huvudet, och har sedan förökat sig som en jävla kanin där inne. De där fästingarna äter upp den friska sidan, och om jag fortsätter med en till liknelse är de friska tankarna som trädstammar; de är ganska kraftiga, och de tar lång tid att växa sig så kraftiga. Men det krävs bara en skogsbrand för att ta död på många. Och jag förstår just i denna sekund att jag måste göra allt i min makt, verkligen allt jag någonsin kan, för att döda fästingarna och snabbt odla tjocka träd.
Det läskiga är bara, att imorgon kommer jag nog ha glömt allt detta.
/lina