Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Archive for februari 17th, 2012

När rädslan kom

fredag, februari 17th, 2012

En sak jag aldrig förstått (innan jag fick se anorexia från insidan), eller en utav många saker förstås, är hur vissa kunde vara rädda för mat. Att de inte ville äta, det förstod jag ju någorlunda, men inte hur de kunde vara rädda. På riktigt, liksom. Jag trodde det bara var något tjablaha de monterat ihop för att få uppmärksamhet. Och kanske är det så för vissa, jag vet inte allt, men vad jag vet nu är att rädslan faktiskt kan finnas där, på riktigt. Fortfarande förstår jag inte hur denna rädsla överhuvudtaget kan uppstå, vad den grundar sig på. Fast det är nog lite upp till var och en, en självklar anledning till rädsla är ju såklart viktuppgång, att bli tjock; en självklar rädsla hos många anorektiker. Vissa är rädda för att inte kunna kontrollera sig när de väl börjat äta, att falla offer för sin eventuella hunger; även det relativt förståeligt. Men vad är jag så rädd för? Ja, lite rädd är jag för att gå upp i vikt, men jag är inte sjukligt rädd för detta utan försöker tänka på annat så gott det går. Att bli tjock då? Jo, men det är jag rädd för, men inte så sjukligt mycket där heller faktiskt. Mer ledsen över mitt allt mer normaliserande utseende än rädd för det. Att tappa kontrollen? Vafan, om jag från början haft kontrollen skulle jag för tusan ätit. Nej, det är inte heller vad det rör sig om. Så vad tusan är det som får mig att vara så livrädd dag ut och dag in? Jag har ju redan konstaterat vad det inte är.

Matfobi. Tja, varför inte? Grädde på moset har man väl hört talas om förut. Kanske en dålig metafor i sammanhanget? Förlåt.
/lina

Viljan av ljus

fredag, februari 17th, 2012

Oh those happy daysNu har jag ett sånt där ögonblick igen, när situationen och lösning är båda två glasklara. Vägen dit får jag för mig vara enkel, något som tar en eftermiddag och en eftermiddag bara, jag har nog lite fel men fel med rätt inställning. För jag vet inte att det kommer vara svårt, nästintill omöjligt, jag kan inte veta att jag inte kommer fixa det här snabbt, det kan ingen veta. Det är alltså fullt möjligt att det går snabbt för min del!
Men återigen är det här ett sådant ögonblick där allt känns glasklart. Jag har haft sådana här stunder förut, och kommer med största säkerhet att ha dem igen; det gör dem varken mindre betydelsefulla eller mindre underbara. Logiskt sett vet jag ju att anorexia är en svår sjukdom att bota, många blir inte helt botade ens utan bara hjälpta, och för den sjuke som blir frisk tar det tid. Tid och ansträngning, mod och envishet. Att inte ens inse att man är sjuk är vanligt för anorexia, och kanske är det just därför dessa ögonblick känns så underbara, de är som små minneslappar av mitt till synes friska liv, det som inte innehöll anorexia.

Just nu vill jag, just nu vill jag så mycket. Det känns som att jag kan göra allt för att bli frisk, som att jag är redo att göra vad som krävs; äta alla mål mat, följa Mat För En Dag utan och innan och till och med börja äta i skolan igen så småningom, jag är till och med helt okej med att gå upp i vikt om det innebär en vardag utan minsta glimt av anorexia.
Jag vet ju att imorgon kommer jag att ha ändrat mig. Imorgon kommer jag inte att vilja äta frukost, inte lunch, inte mellanmål och definitivt inte kvällsmat. Allt detta vet jag, men för stunden vill jag bara låta känslan av att vara frisk få leva kvar i mig. Det är som att tänka sig en solig strand mitt i sommaren när man är förfrusen i snö, det är en underbar känsla.
/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu