Känner mig orolig, väldigt trött också som tur är så det bedövar lite. Väldigt rädd, obehagligt. Det är konstigt, jag skyr närhet som katten gör vatten, men nu känner jag att jag verkligen vill ha någon som står mig nära. Som jag kan lita på, som jag vågar fästa mig vid. Någon att så småningom börja ta för givet, hur hemskt det än lät. Men det är ju lite dumt, jag skulle inte fixa att ha någon så nära, vad hoppas jag på? Jag vet inte. Vad jag vet är att det är jobbigt att stå ensam och jag vill att alla ska sluta se mig som så jävla stark och bara trösta mig som vem som helst. Jag vill bara veta att det kommer bli bra, att allting är okej.
Jag tror ju att det är ganska okej, att det inte är någon större fara; logiskt sett. Men jag är fortfarande sjuk, jag har anorexia i huvudet, många saker jag ”vet” är helt åt helvete! En del av mig känner att den blir starkare, en annan att allt liv rinner ur den. Oavsett vilken som är frisk och sjuk så är de fortfarande delar av mig bägge två och att medvetet döda en del av mig själv är inte lätt. För det känns som om det är Lina Öhlander som blir dränerad på liv, som det är henne livet rinner ur. Hur kan jag då tro och tycka att allting är okej? Att det inte är någon fara? Hur?
Jag funderar på det där med skolorna. Om det verkligen är ett smart drag att byta. Jag tror att det kommer bli jättebra, att jag kommer att må super och det kommer vara en bra klass och bra lärare och att de kommer tycka om mig; men tänk om det inte blir så? Jag kan hoppas för mycket och bli besviken. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om mina förväntningar på ett lite lättare och bättre liv är för höga, och kanske är det då bäst att inte göra någonting. Fast vilken anledning är det? Jag kan ju inte säga att jag hellre lever kvar såhär än tar chansen till att bli den jag vill vara, den jag egentligen är, när jag har önskat i flera år efter den här möjligheten. Och nu tvekar jag? Pfft. Jävla mes jag är. Kom igen här, nu byter vi skola. Vad kan gå fel? Precis – ingenting.
Klockan är för övrigt nitton minuter i sex. Och jag är pigg som fan samtidigt som jag är så trött att jag knappt orkar röra mig. FÖRBANNADE ANOREXIA, LÅT MIG SOVA. Halsbrännan är fortfarande kvar, nu börjar det störa mig till och med. Fast efter sju timmar, vem fan skulle det inte störa? Hoppas bara jag vaknar med bröstben och matstrupe imorgon också. Vore nice.
/lina