Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Archive for mars, 2012

Hopp om frihet

fredag, mars 2nd, 2012

Sitter och ringer skolor till höger och vänster utan att få någon direkt bra respons alls! För det första är det tre stycken av arton samtal som gått fram och jag lyckats prata med en faktisk människa. Och när jag väl lyckades med det, var det flertalet som var tvungna att göra mig den tjänsten att påpeka hur svårt det blev nu när jag faktiskt gick i tvåan, hur mycket enklare det skulle vara att bara inte göra någonting. Jo, visst, men jag tänker fan inte riskera mitt liv bara för att det är ”enklare” för dem.

Idag är ingen bra dag. Jag är trött och eländig och halsbrännan hänger sig kvar sen igår trots medicin. Jag glömde öka dosen imorse och allting annat jag kommer ihåg att jag glömt försvinner också tre minuter senare. Jag är som en jävla zombie, jag vill inte längre. Varför måste allting vara så fruktansvärt svårt? Varför kan inte bara någonting gå enkelt för en gångs skull?
/lina

Nitton minuter i sex

fredag, mars 2nd, 2012

Känner mig orolig, väldigt trött också som tur är så det bedövar lite. Väldigt rädd, obehagligt. Det är konstigt, jag skyr närhet som katten gör vatten, men nu känner jag att jag verkligen vill ha någon som står mig nära. Som jag kan lita på, som jag vågar fästa mig vid. Någon att så småningom börja ta för givet, hur hemskt det än lät. Men det är ju lite dumt, jag skulle inte fixa att ha någon så nära, vad hoppas jag på? Jag vet inte. Vad jag vet är att det är jobbigt att stå ensam och jag vill att alla ska sluta se mig som så jävla stark och bara trösta mig som vem som helst. Jag vill bara veta att det kommer bli bra, att allting är okej.

Jag tror ju att det är ganska okej, att det inte är någon större fara; logiskt sett. Men jag är fortfarande sjuk, jag har anorexia i huvudet, många saker jag ”vet” är helt åt helvete! En del av mig känner att den blir starkare, en annan att allt liv rinner ur den. Oavsett vilken som är frisk och sjuk så är de fortfarande delar av mig bägge två och att medvetet döda en del av mig själv är inte lätt. För det känns som om det är Lina Öhlander som blir dränerad på liv, som det är henne livet rinner ur. Hur kan jag då tro och tycka att allting är okej? Att det inte är någon fara? Hur?

Jag funderar på det där med skolorna. Om det verkligen är ett smart drag att byta. Jag tror att det kommer bli jättebra, att jag kommer att må super och det kommer vara en bra klass och bra lärare och att de kommer tycka om mig; men tänk om det inte blir så? Jag kan hoppas för mycket och bli besviken. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om mina förväntningar på ett lite lättare och bättre liv är för höga, och kanske är det då bäst att inte göra någonting. Fast vilken anledning är det? Jag kan ju inte säga att jag hellre lever kvar såhär än tar chansen till att bli den jag vill vara, den jag egentligen är, när jag har önskat i flera år efter den här möjligheten. Och nu tvekar jag? Pfft. Jävla mes jag är. Kom igen här, nu byter vi skola. Vad kan gå fel? Precis – ingenting.

Klockan är för övrigt nitton minuter i sex. Och jag är pigg som fan samtidigt som jag är så trött att jag knappt orkar röra mig. FÖRBANNADE ANOREXIA, LÅT MIG SOVA. Halsbrännan är fortfarande kvar, nu börjar det störa mig till och med. Fast efter sju timmar, vem fan skulle det inte störa? Hoppas bara jag vaknar med bröstben och matstrupe imorgon också. Vore nice.
/lina

Äh. Fan. Kommer inte på nån bra rubrik. Orkar inte tänka mer på det hahah :D

fredag, mars 2nd, 2012

Ser ni bilden? Mhm. Min utställning är nu PRINTAD och därmed också EXISTERANDE! :D lite lättad över att äntligen vara ”färdig” (det blir jag ju aldrig haha) men också lite livrädd för vad mina åskådare, STOCKHOLMARNA, kommer att tycka och tänka. I Köping hade det inte varit något problem, här har jag lite pondus i utställningsvärlden, men i Stockholm…? Åh, jag är lite rädd (hahah väldigt ovanligt de senaste månaderna ;D) men det ska bli sååå kul!!! Jag längtar helt sjukt, jag ser fram emot det verkligen!

Jag ska ringa en skola imorgon, som ligger i Eskilstuna. Jag är så lycklig. Verkligen. Den låter perfekt, utbildningen matchar verkligen min nuvarande och den ligger precis intill stationen! Betyder att det minimerar transporttiden till femtio minuter! Femtio minuter för att garantera mig ett liv fritt från anorexia och skulle kunna ge mig lycka och glädje, det är ju ingenting! Jag skulle kunna pendla i timmar för det! Ååååh jag vill ringa nu!! :D Fast klockan är kvart över två så jag måste nog tygla mig själv känner jag hahah. Jag var på möte idag i skolan och syon där var väl mindre glad, jag gav henne en massa jobb och samtidigt var hon tvungen att poängtera ut att det bästa för mig är att gå i skolan nu och inte att vara hemma. I början av den här sjukskrivningen var lärarna på min sida, ”det enda viktiga är att jag blir frisk”. De måste ha räknat med att jag aldrig skulle ha gjort slag i saken haha! För nu är jag sjukskriven, försöker att bli frisk på fullaste allvar, och så börjar de tjattra om skolan? Om prov, om saker jag missat, undervisningen och timmarna som försvinner, min dåliga närvaro, fara för betygen och så vidare.

Återigen vill jag bara be dem hålla tyst. De vet ingenting. Jag har inte ätit på fyra månader, inte druckit på fyra månader. Min hjärna är helt cp! Jag kan inte minnas, inte komma ihåg, inte lagra saker i minnet för det finns inte! Man kan inte lägga kaffe i kaffeburken man inte har hur gärna man än vill. Just nu har jag inte min hjärna, och kan ju därför inte fylla den med allt de vill att jag ska. Jag försöker, det gör jag, jag försöker ofta och mycket. Men det är liksom inte värt det, ansträngningen alldeles för stor och vinsten alldeles för liten. Jag klarar det inte ens själv utan mamma får hjälpa mig, vi försökte få mig att förstå lite biologi; enkelt och kul. Gick lika dåligt som fysiken haha, fast jag kommer ihåg att de två sidorna jag orkade ta mig igenom handlade om hur stjärnor bildades. Och att människor består till 80% av stjärnstoff! Det var ganska intressant till och med! :)

Slutklämmen är att det inte spelar någon roll att lärarna hotar med att sänka mina betyg. Ja, det är det elakaste de skulle kunna göra mot mig, men vad ska jag göra åt saken? Jag kan äta. Och det gör jag ju nu när jag är hemma. Det är det enda jag kan göra åt saken, så fan, låt mig bara fokusera på det haha! Jag ska nog fixa era dumma onödiga prov när min kropp är inställd på något annat än: ”åhnej åhnej, jag kommer dö jag kommer dö jag kommer dö, spaaaar all maaaat!!”. För så fort min kropp kommer att sluta vara så rädd för svälten, som ju är över och därmed är ”rädslan” hos kroppen onödig, så kommer den att sluta ta vara på varenda liten grej jag stoppar i mig (ni vet matkoma/paltkoma? Precis. Men det här är ju bara löjligt när den kommer av ett sketet kex!!) och då kommer energin kunna användas till annat än att lagra fett överallt. Exempelvis att få igång hjärnan igen. Att få igång musklerna, att göra mig starkare, att göra mig snabbare, uthålligare. Återställa mig, helt enkelt. SEN kan jag ta tag i fysikprovet och franskaglosorna, JAG LOVAR. Now leave it.

Ska lägga mig och läsa nu :) åååååh herre Gud vilken halsbränna jag har, helt sjukt! Måste verkligen börja fixa dosen på den där medicinen. Också. Hahahah, lite komiskt egentligen hur många mediciner jag har mot allting. Komiskt eller jävligt, jävligt tragiskt. Ikväll kör jag på komiskt. Så hahah :D Åh – jag vill ringa Eskilstunaskolan NU!! :D :D :D :D :D
/lina

Fy fan vad jag hatar dessa jävla satans nätter

torsdag, mars 1st, 2012

Rubriken säger väl det mesta. Jag orkar inte det här, det känns som att jag inte kan prata med någon längre. Anorexian var det många som ville hjälpa till med, och det fanns dem jag tillät (tack gode Gud för det). Men det här, det jag inte ens kan skriva, inte ens kan säga, inte ens kan tänka, det här verkar jag stå ensam i. Det här är för läskigt och det förstår jag. Jag är också rädd, men utan anorexian hindras jag från att fly.

Jag minns alla drömmar jag hade som barn. Önskningar, drömmar och vad jag planerade för att bli framtid. Planerar fortfarande för att bli framtid, jobba om dagarna och skriva om kvällarna, lycklig. Lycklig. Och frisk. Jag vet att jag ”måste acceptera det för att jag ju faktiskt har haft cancer” men jag HATAR epilepsin. Varför varför VARFÖR var den tvungen att förstöra allt?! Hade jag haft det enkelt? För enkelt? Behövde jag prövas? Skrämmas? Jag tror ändå på Gud. Varför måste allting lassas på mig? Det finns hur många människor som helst på den här jävla planeten, HUR MÅNGA SOM HELST, och ändå måste varenda liten jävla grej, varenda liten jävla ”happening” i Köping vara att jag blivit lite sjukare, att jag får mer frånvaro, att jag hamnar efter yttligare i skolan eller att jag har mer mediciner, mer biverkningar, mer diagnoser och regler och saker att acceptera.

Det spelar ingen roll vad jag gör. Sjukdomar förföljer mig och i stället för att påpeka vad som är fel får jag helt enkelt nöja mig med att tacka gudarna för att njurar, lungor och hjärta fungerar felfritt. Det är ju jävligt bra att det faktiskt finns delar även hos mig som inte kräver mediciska åtgärder och medicin varenda jävla dag. Även om de blir allt färre finns de fortfarnade.

Jag vet att jag verkar bitter, och det är jag, men framför allt så är jag riktigt jävla förbannad. För att jag ”får inte” vara arg. Inte ledsen. Inte upprörd. Jag ska bara vara helt cool med det, för jag borde ju ha vant mig. Fy fan vad jag hatar det tankesättet, att bara för att jag alltid varit på sjukhus och man har opererat, stuckit, sövt ner och medicinerat innebär väl inte det att det är OKEJ att det händer igen?!?! Det är väl för fan inte mer rätt att slå ett barn som levt under misshandel i arton år än ett barn som aldrig blivit slaget?! Nej, där kan alla ju resonera om barnens lika värde. Varför gäller inte det mig? Varför gäller allas-lika-värde-principen aldrig någonsin mig? Förbannade jävla cancer, den gjorde mig till ett jävla undantag. Det är, utan någon som helst tvekan, den absolut värsta utav alla cancerbiverkningar jag har; den påtvingade självständigheten.
/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu