Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Archive for the ‘Vardagslivet’ Category

Ångestdefinition

fredag, mars 9th, 2012

Inte så jättemycket ångest för närvarande, men lite. Det är lite svårt att beskriva själva känslan, det är mera… tomt, så att säga. Typ som skärmsläckaren på datorn, man måste aktivt göra någonting för att hålla skärmen igång, samma med mig själv: skulle jag inte aktivt tänka på något eller som nu, skriva, då är jag rädd att jar blir ”skärmsläckt”. Apatisk heter det hos människor. Musiken får mig att tvinga tankarna på texten, på trumslagen, på gitarrackorden, på något annat. Grejen är att jag vet inte vad alternativet är, jag vet inte vad tankarna skulle styras till annars som skrämmer mig så. Jag har visserligen, ända sedan Scheele, ogillat känslor och tankar/handlingar som leder till känslor. Att betygen är så väldigt ”bra” är dock ingen slump, då det var detta som hindrade mig från att bli ”skärmsläckt” och förlora kontrollen jag hade. Kontrollen över känslorna. Jag måste acceptera att jag inte har lika stor kontroll över mitt liv längre, att jag aldrig haft det och förmodligen aldrig kommer att ha: det är en välsignelse den friske får och inte den sjuke. Jag måste acceptera att vardagliga saker såsom barn, körkort, biobesök, tivolibesök, konserter, discon och skutt; jag måste acceptera att de kommer vara en väldigt liten, om ens överhuvudtaget, del av mitt liv. Jag måste acceptera vad som hände på Scheele, jag måste acceptera det som hände och förstå vad som hände, jag måste acceptera mängden medicin och riskerna och konsekvenserna. Jag måste anpassa mig till att leva det liv jag inte ville ha, för det kommer aldrig att lämna mig med mitt gamla i behåll.

Epilepsin känns inte lika fruktansvärd nu som för fyra månader sedan, när den var nydebuterad. Tyvärr har medicinen gjort mig mycket mycket sämre och jag reagerar allt oftare på saker som aldrig märktes förut, det är en ganska vanligt bieffekt men ändå hjälper inte de 125 mg jag var dag äter. Halsbrännans 40 mg är inte alls lika jobbiga då dessa har varit en del av var dag i sex år snart. Om sex år kommer nog epilepsin kännas likadant. Fast jag funderar på att sluta ta den, allt den har gjort hittills är att få mig må dåligt, för det första rent fysiskt i form av att anfallen kommer oftare och jag försvinner bort mer och mer för att hjärnan inte kan koppla medvetandet längre. Jag hinner som tur är säga till innan ganska ofta och kan avvärja det hela. Dessutom resulterade den i både anorexi och ganska svåra, psykiskt oönskade tankar. Jag ska öka dosen till 150 mg på lördag, har det fortfarande inte hjälpt inom nästa doshöjning ska jag fråga om man inte kan ebba ut den på prov i stället.

Jag skulle kunna lägga mig där på sängen, iordninggjord för sömn och bara låta det hända. Låta kroppen bearbeta allting, låta den förstå det hemska som hände för sex år sedan. Jag vågar inte, jag flyr och flyr och flyr. Det har gått sex år, åtta om man räknar totalt. Åtta år. Åtta år sedan jag försvann, åtta år sedan allting ändrade mig. Åtta år är länge och jag saknar den jag var, det gör jag, jag saknar henne så fruktansvärt mycket men jag kan inte ”låta det hända”. Kan inte inse att min värld just rämnat, om det så än var för åtta år sedan. Kan inte förstå var jag var fel, varför ”den nya jag” var så mycket bättre. Kan inte förstå hur det hände, hur någon annan blev allt jag var och allt jag är, kan inte förstå, vill inte förstå, vill inte inse vad det var som hände. Jag kan inte förstå att det var mitt fel och inte hennes, inte deras. Kan inte förstå lärarna och kuratorerna som pekade fingrarna åt mig, kan inte förstå rektorn som inte ville göra något, kan inte förstå att min familj inte försvarade mig, kan inte förstå någonting. För mycket att förstå, för mycket att inse, för mycket att bearbeta och ta in och det är enklare att säga att det inte hände. Jag är villig att varje dag låtsas som att det inte hände, men mina klasskompisar har sett. De har sett allt och även om jag själv kan ljuga bort sanningen kommer jag aldrig kunna radera minnet av mina tårar ur deras huvuden.

Nej. De där åren finns inte längre, de har inte funnits, de kan inte ha funnits. Jag måste ha missförstått alltihop. Det var hon och jag, hon och jag för alltid. Nej, alla de här åren måste ha varit inbillning. Jag vet själv att jag ljuger men Marit ska inte få dra fram det här till ytan, jag vet att hon försöker. Varje gång jag släpper ner garden eller sänker en mur är hon där med andra saker som inte finns, som aldrig har funnits, har de inte funnits behöver de inte tas omhand.

På ett sätt tror jag inte Marit jävlas, jag tror hon just nu försöker hjälpa mig. Hon hjälper mig att besegra henne, genom att ge mig verktygen hon vet jag aldrig skulle använda. Allt jag behöver göra är att acceptera åren, ta in dem, bearbeta dem, ta hand om dem. Gråta, skrika, slå och känna saker. Förmodligen väldigt smärta och saknad.

Hon tar upp sakerna jag medvetet skjutit ifrån mig för att även om bearbetningen av dessa skulle innebära en säker död för Marit vet både hon och jag att jag inte skulle våga. Jag skulle inte våga, och vågar inte, fixa det här. För att Marit ska försvinna måste jag ta hand om allt, jag måste gräva upp vad jag begravt, åren jag ignorerat. Jag måste. Men jag varken vill eller vågar. Och så länge jag fortsätter med att göra ingenting kommer hon att stå där vid min sida, skratta åt mig och slänga upp fler och fler hemska år i mitt minne. Och jag kan få henne att sluta, men jag vågar inte. Fan.
/lina

Resedag

torsdag, mars 8th, 2012

Köping –> Stockholm –> Björkhagen –> Stockholm –> Örebro –> Köping. Det blev en ganska lång tur mellan utställning och skolmöte. Båda två kändes lite meningslösa, visst, utställningen blev riktigt bra men det kändes långt att åka för bara det lilla. Dessutom var skolan inte alls lika bra som jag trott, fast på ett sätt är jag glad för det, det hade blivit väldigt svårt att välja mellan dem i sånt fall. Nu när jag är ganska säker på att Örebro inte är ett lika bra alternativ som Eskilstuna, tänker jag utforska det sistnämnda lite mer innan jag ger mig ikast med Örebro.

Jag mår inte bra nu heller. Jag har ätit okej hela dagen, inga stora mål utan snarare småätit bra mat hela tiden, inte så mycket godis alltså, utan små portioner av exempelvis kyckling, SUSHI, pannkakor och såklart lite onyttigt också. Jag ska tydligen till sjukhuset på tisdag igen, så tre gånger nästa vecka alltså. Jag fick en tid hos en psykiatriker, vilket måste betyda att även sjukhuspersonalen är orolig, annars skulle jag fått vänta i veckor. Nu gick det fort. Men jag är rädd, rädd för vad de kommer att säga, rädd för vad de kommer att göra. Vad de kommer att fråga, vad som jag måste svara på. Jag är inte myndig, så kanske måste mamma och pappa höra allt jag säger? Jag vet inte om jag vill ha hjälp längre. Vill nog inte. Idag har inte varit en bra anorexiadag, jag har känt mig jättetjock hela dagen och försökt gömma mig i jackan. Det känns inte bra att ”behöva” gömma sig.

Ska äta något nu, mer matigt än tidigare, och sen försöka sova innan Adam kommer till liv jättemycket. Någon gång lär jag ju lyckas med det.
/lina

Nytt allt men samma gamla

onsdag, mars 7th, 2012

Ångesten är stor. Jag har klippt håret, färgat håret, tagit två nya hål i öronen, vaxat ögonbrynen, klippt naglarna, filat naglarna och målat naglarna. Börjat använda min väldigt fina och tyvärr urkrympta guldring med ”Lina” ingraverat. Med en stjärna i stället för pricken ovanför i:et. Jag kom på att den passar på tummen, och bär den med stolthet. Och jag har ätit. Men skammen att behöva skriva ner allt jag äter och vilken tidpunkt får mig att inte vilja, för jag tror hon, kuratorn på ätstörningsenheten, jag tror att hon kommer döma mig för att jag äter för mycket. Jag är rädd att hon ska se hur mycket det är och rabbla upp allt och säga att jag verkar tjock, eller en kommentar i stil med ”jaha, men OJ vad mycket du äter!”. Åh jag vill inte skriva upp allt. Jag mår jättedåligt av det. Men hon verkade tycka det var en bra idé och då gills inte min egen vilja särskilt mycket.
/lina

Same old same old

onsdag, mars 7th, 2012

Igår kväll lyckades jag somna innan Adam kom, men vaknade en kvart senare av så stor panik och stress att jag mådde fysiskt illa. Tankarna for runt i huvudet på mig så jag trodde jag skulle kräkas, lyckades dock undvika det och efter att ha lugnat mig något somnade jag om. En lugn natt, i jämförelse med tidigare nätter.

Jag må vara stark, men anorexian är mer än en värdig motståndare.
/lina

Fikamonstret

tisdag, mars 6th, 2012

Hela huvudet är tomt nu. Fy fan vad skönt. Tog mig en timme att blåsa rent det med hög musik, jag saknar kickboxningen och känslan att bara kunna avreagera sig och dessutom vara jävligt duktig på det. Kickboxning är ett av mina rockärmsäss och nu verkar någon ha stulit rocken för mig.

Mat är allt jag egentligen tänker på under dagarna, precis som anorektiker brukar göra. Eller, jag har ett scenario till: en sommarlovsdag i Stockholm, bland mina vänner. Jag skrattar. Det är vad som håller mig igång, den bilden, det lilla skrattet som för en gångs skull är ärligt, det som visar att jag är trygg och säker. Bilden, drömmen, av den frihet och den föreställbara lyckan, får mig att hoppas och tro att allt kommer att vända. Att allt kommer att bli bra, att bilden kommer att bli verklighet.

Jag börjar få svårt att andas igen. Jag tycker faktiskt ändå att jag klarar det här ganska bra, jag ska absolut inte påstå att det är enkelt på något sätt; för det är det inte. Men jag fixar det ju ändå på något sätt. Jag är fortfarande här. Men när det väl kommer till kritan att äta -som nu- är det inte till någon tröst. Allt som finns är att vilja gråta, gråta och skrika och fly. Det vänder sig i magen av rädsla, både för maten och för Adam. Men jag är envis. Jag ska inte ge upp. I’ll fight ’til I die, and then some.
/lina

Maten och tävlingen

tisdag, mars 6th, 2012

Så lunch nu då. Jag är räddare än vanligt, vill verkligen inte stoppa något i munnen och vet att Adam kommer senare om jag gör så. Jag försöker att inte tänka. Inte tänka. Bara äta. Inga tankar.
/lina

Adam och Marit och så lilla Lina på ett hörn

tisdag, mars 6th, 2012

Jag hatar det här. Allt det här. Jag vill inte vara fast i det här längre, jag vill inte bli frisk något mer. Skolan pressar. Skolan pressar väldigt väldigt väldigt mycket. Jag måste kunna prestera, jag måste fixa betygen. Inte G. Inte VG. Knappt MVG räcker till, jag måste vara på yttersta förmåga, jag måste jag måste jag måste kunna vara den känslokalla betygsmaskin jag brukar kunna vara. Måste. Kan inte bli frisk, har inte tid. Anorexian, som jag härmed döper till Marit, ligger närmare till hands. Vägen dit är kortare, övervinnlig. Dit kan jag ta mig.

Jag är inte uppe ensam denna natt heller utan Adam gör mig sällskap. Och med det menar jag inte någon kille utan ångesten som jag döpt. Det gör ont i bröstet när jag andas och jag får inte luft och hjärtat slår hårt, jag har pulsen i huvudet. Andas fortare, får ändå inte luft. Vill ha luft, innan jag kvävs. Sådärja. Nu är andning och puls lite mindre ansträngd, de är lite mer harmoniska.

Adam är värre nu, han gör sig tung på mitt bröst. Marit står bredvid. Hon gör ingenting, men hon kan få bort honom. Jag behöver bara säga ordet, så tar hon bort honom. Jag behöver bara säga ordet så gör hon mig lycklig igen.

Jag har ungefär 3% kraft kvar, styrka, energi, mod, vilja, allting är endast 3%. Marit har väl kanske 85% kvar av sin styrka och manipulativa förmåga, men Adam, han verkar aldrig bli trött. 167% verkar han köra på, och ju svagare jag blir, desto starkare blir de båda. Tre procentenheter lägre och jag överlämnar mig till dem. Tre procentenheter lägre och det är inte värt det längre, då är ingenting värt något längre.

Det verkar bli värre för var kväll som passerar, allting blir svårare än morgonen tidigare, måltiderna jobbigare och viljan att springa iväg och gömma mig ökar för var dag. Och det är veckor kvar tills jag eventuellt får rätt medicin. Veckor? Det krävs dagar, TIMMAR, för att jag ska må värre än jag först trodde var möjligt. Hur kan man låta mig vänta i VECKOR? Hur stark tror de att jag är? Tårarna skrämmer bort Adam. Nu måste jag trycka med samma tyngd han tillfogade för att inte gå sönder.

Marit skrattar åt mig, Adam skrattar åt mig. Jag fingrar på silverkorset runt min hals: jag undrar, skrattar Han åt mig också? Får inte luft, kan inte andas, hyperventilerar mig yr och varm och jag försöker trycka där Adam satt för att jag inte ska explodera, jag känner hur mina små, korta, stötvis framkallade inandningar av syre får huvudet att snurra och illamåendet stiga. Jag kommer att svimma om jag inte slutar, det sticker i fingrarna av syrebristen. Snälla, sluta. Snälla, snälla, snälla sluta. Andas fyrkanten, den som du lärt dig. Andas fyrkanten. Eller bara andas, det funkar också. Andas. Lugnt och fint. Andas. Eller också fortsätta hyperventilera, ja det är ju en alldeles utmärkt idé. Kroppselände. Jaha, vad bra, Adam skräms inte av tårarna längre. Utmärkt.

Dumma fanskap. Låt mig vara.
/lina

Kort revy av dagen

måndag, mars 5th, 2012

Dagen idag började inte alls bra, ångesten släppte först runt halv sju när jag gick min promenad. Jag var egentligen för trött för det, jag mådde illa av yrsel när jag stod upp och vinglade på benen. Hade jag fortfarande fastat hade jag förstått reaktionen, men eftersom jag nu faktiskt äter gav jag blanka fan i kroppens lilla djävulsskap och gick ut i alla fall. Det var kallt, väldigt kallt, och det väckte mig någorlunda. Illamåendet avtog så småningom och musiken och promenaden fick mig att slappna av, fick Adam att lämna mig ifred.

Jag har börjat må betydligt sämre psykiskt, både av pressen från skolan men även av gamla problem som hotar när murarna är nedtagna, och anorexian börjar göra sig påmind. Den vill rädda mig, den vill trösta mig. Den tycker inte om att se mig såhär, när jag mår så dåligt. Och jag greppade handen anorexian sträckte ut, jag greppade den men bara för en sekund. Sedan släppte jag igen. Jag skulle nog inte klara det här utan mina kompisar tror jag inte.

Att äta börjar återigen bli en kamp. Adam börjar bli starkare, mer våldsam, mer frekvent. Och precis som med mobbare; ignorera dem tillräckligt länge och de ger upp, lämnar dig ifred (oftast!). Ignorerar jag anorexian och Adam bör de försvinna, de bör ge upp och lämna mig ifred.

Imorgon ska vi på det första mötet med en annan skola, i Eskilstuna. Det var den första jag var riktigt exalterad över men det har släppt, den var konstig och hon jag pratade med både oförskämd och elak. Henne tyckte jag inte alls om och ser inte fram emot att träffa henne. Rädd för att lämna huset, rädd för att möta så många människor, rädd för att vara på skolan och vara representabel. Rädd att Adam får mer kraft. Rädd att anorexian får mer kraft. Bussen dit går halv åtta och tar en timme nästan, för att möta en människa jag tycker verkar elak. Känner mig inte direkt peppad. Längtar bara tills på torsdag och Örebro!!

Ja. Allting kommer att bli bra, allting kommer gå bra. Jag har ingenting att vara rädd för. Jag är starkare än Adam. Jag vet det, jag vet det. Det är bara en tidsfråga innan allting är bra och jag är lycklig. Ingenting annat än en tidsfråga. Ja. Så är det. Åh, nu kom halsbrännan tillbaka. Trots all medicin. Jag märker ju vad medicinen gör med ögon och huvud och glasögonen samlar inte damm längre, jag vet ju att kroppen tar upp den. Men vart fan tar den vägen? Förströr den enbart huvud, ögon och lever känns den ju lite onödig. Men läkarens ord skrämmer mig och jag ska nog öka dosen imorgon för att se om det hjälper. Då är jag uppe i maxdosen, 40mg. Hjälper inte det, ja… då är jag körd. Nej. Allting kommer bli bra. Allting kommer att bli okej igen. Det är ingen fara. Det blir bra igen. Det blir det.
/lina

Den lilla dvärgen Adam

måndag, mars 5th, 2012

Jag kan inte andas, känns som om jag har en korsett på mig som trycker in lungorna. Eller nej, jag tänker hålla mig till dvärg faktiskt. Och jag tänker dessutom döpa honom, till Adam. Det funkar. Djupa andetag. Allting kommer att ordna sig. Allting kommer att bli bra. Andas. Bara andas. Ångestdemonen Adam kommer att försvinna om jag ignorerar honom tillräckligt länge. Andas, bara andas, så tröttnar han snart. Och då blir allting bra igen. Jag lovar, bara andas. Andas.
/lina

Kaoshouse

måndag, mars 5th, 2012

Just idag är allt kaos. Återigen. Efter några timmar fick jag bort trycket över bröstet i -vad som kom att bli- morse och jag lyckades somna runt fyra-halv fem tiden. Nu är känslan dock tillbaka men om jag andas sakta och stänger ute tankarna så går det lite lättare med syretillförseln.
En tanke räcker för att få pulsen att öka, andning stressad men lika ytlig och jag kan inte fokusera längre. Allting är kaos och jag har svårt att förstå varför det här livet ska vara bättre än det med anorexia. Hur kan det vara ”bättre” att må fruktansvärt än att må bra?
Jag vill inte längre.
/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu