Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Archive for the ‘Vardagslivet’ Category

Långa kvällar, långa dagar

söndag, mars 25th, 2012

Vad jag än gör så gör jag inte tillräckligt. Idag har jag tvättat, strykit, diskat och dukat, gjort rent i köket otaliga gånger samt tagit ut soporna förvånandsvärt många gånger (hur fan blir den full så fort?) och jag har pluggat både fysik, matte, biologi och franska men det känns som jag är helt värdelös för att jag inte är ikapp ännu. Ju mer jag pluggar, desto mer inser jag varför lärarna sa att jag skulle misslyckas. Men så fan heller. Den som kallar mig värdelös ska passa sig jävligt noga.

Klockan är halv ett och jag ska nog lägga mig nu, känner att fokus skiftar i vilket fall som helst så att lägga ner mer tid på franskan känns onödigt om det ändå inte ska fastna. Betygsmässigt har jag sänkt kraven till G i matte D och VG i engelska B och franska steg 4, det funkar ändå, jag överlever. Med dessa sänkta krav är det alltså bara att komma till rätt sidor, om inte allt fastnar spelar ingen som helst roll när jag låg så jäkla bra till i höstas, innan epilepsin och innan anorexian. Men fortfarande: lärarna ska få se. Även om ingen tidigare klarat det, jag kan bli den första. En envisare människa verkar vara svårt att hitta enligt min familj.
/lina

Presentation av Görel

fredag, mars 23rd, 2012

Jag satt och tänkte lite grand, och kom på att jag ju givetvis måste presentera en ny ”person” (alltså en känsla) i det här, och det är Görel! Då kanske ni undrar vem hon är (vilken känsla jag syftar på) och det är glädje och livsvilja. Förhoppningen jag har är ju att hon ska spöa skiten ur Eva, som då är motsatsen.

Jag vill bara snabbt nämna att jag inte håller på att bli schitzo för att jag har olika ”personer” för känslorna, utan detta är enbart för att förhålla sig till det enklare. Det är ju exempelvis lättare att motarbeta självmordstankar om jag ”vet” att tankarna inte är mina egna utan tillhör någon annan.

Nu har jag en timmes paus från skolarbetet innan jag måste fortsätta, suck, mitt huvud känns tungt.
/lina

Rörigt värre

torsdag, mars 22nd, 2012

Allting runt omkring och inuti verkar så rörigt just nu. Mediciner som orsakar biverkningar, mediciner som inte hjälper, mediciner som gör mig sjukare, mediciner som krockar, skolan jag måste byta till, skolan jag halkat rejält efter i, psykologer och kuratorer och ångest och tårar och städning och plåster på händerna. Men vet ni vad? Jag har inte känt mig såhär lugn på flera flera år.

Jag är rädd för framtiden, den är oviss och obestämd, men jag kan liksom inte riktigt tänka på den just nu. Det finns bara just precis här och nu, vilket får mig att antingen må jättebra eller hur dåligt som helst. Ska till sjukhuset imorgon igen, dock utan vägning, :D, och dit är jag inte rädd, hon på ätstörningsenheten är bara en kurator och kommer inte orsaka mig någon jobbig upplevelse, antagligen lite onödigt att gå dit om ingenting händer, lite som att ta ett blodprov utan att sticka. Snällt, men så går det ju inte till. Samma sak här, det kommer inte att ge något såvida det inte är jobbigt. På tisdag kommer det dock vara jobbigt, jag vet att jag sade att framtidsseende var svårt (och det stämmer) men sjukhusoron har jag ofta nära till hands.

Jag försöker vara stark och modig, för enligt kuratorn på ätstörningsenheten så måste jag vara det, men det är svårt när jag är så rädd. Exempelvis är jag jätterädd inför tisdagen, jag har spenderat mitt liv på olika sjukhus och det är psykologen som skrämmer mig? What?! Hellre att de sticker mig i halsen igen än att försöka få mig att prata om Scheele. Eller om det här senaste. Eller om sjukhuset. Eller om min familj och uppväxt. Många saker jag verkligen inte vill diskutera och tanken på att vara tvingad till det känns inte alls kul och den gör mig rädd. Jag är livrädd för att prata om allt, men för att bli frisk har jag inget val. Fan vad jag hatar anorexian just nu, enbart baserat på det här.
/lina

Måndag morgon

måndag, mars 19th, 2012

Mot skolan ^

Den kamp som aldrig somnar

lördag, mars 17th, 2012

Igår efter att ha promenerat och dansat större delar utav dagen märkte jag hur anorexian liksom sög sig fast hårdare igen; som innan, ju mer kalorier jag förbränner desto färre vill jag få i mig. Liksom dubbel verkan på något sätt, extra destruktivt. Dock åt jag igår, och enbart för att visa Marit vem det är som har makten numera åt jag en påse godis på vägen hem från Strängnäs. Visserligen var jag sugen också, men jag ville visa att jag kunde ta ångesten. Att jag kunde göra och äta som och vad jag vill. Kaloriräkningen pågår i huvudet så fort mat närmar sig, jag har lärt mig avrundningar och ungefärliga kalorimängder, överslagsräkning. Jag har lärt mig hur mycket 10 ml motsvarar, hur många cl det är, saker jag inom matematiken fått kämpa med. Dessa är kunskaper som bara finns, som Marit tryckt in. Jag ville inte räkna, jag ville låta det var, men jag vet tack varit Marit att godiset innehöll ca 250 kalorier, jag vet att drickan innehöll ca 140 och frukosten lär ha varit ca 400. Jag vet att kvällsmaten kommer innehålla mer, och är därför lite halvt oroad över att både Marit och Adam kommer förstöra min kväll, men jag vet att jag själv har kontrollen, jag kan tänka bort dem om jag verkligen verkligen vill och orkar. Jag kan i varje fall försöka.

Idag är jag dock väldigt väldigt trött och hungrig efter gårdagen. Musklerna gör inte ont, de bara finns inte. Minsta ansträngning och jag är helt slut. Det är konstigt egentligen, att kroppen såhär i efterhand kan vara trött och hungrig när den inte var det igår. Då var jag pigg, alert och jo jag åt ju, men var inte märkbart hungrigare. Antar att jag gick för många kalorier back igår. För jag äter ju inte bra, jag har ju inte ätit bra på två år. Vet inte vad jag väger, men vet att jag blivit smalare. Jag kan inte hålla en stabil vikt, det har jag inte gjort på två tre år, dalat ner ett kilo i månaden utan någon vidare ansträning. Jag har inte aktivt försökt tappa vikt, jag har bara gjort det. Ätit mindre och mindre utan att ha anorexia, magsäcken krympte ju bara allteftersom och jag blev mätt fortare av en mindre mängd, träningen gick bra och jag var ute och sprang fyra till fem gånger i veckan, kickboxades en eller två. Åt skit såsom godis och chips och glass utan att lägga på mig. Jag undrar om jag ens kan stå still i vikt längre?

Igår lyckades jag dessutom göra en tabbe. Och ingen liten, heller. Glömde all medicin hemma, och jag åkte till Strängnäs. Det är ganska jäkla långt härifrån! Problemet löste sig dock när apoteket visade sig ha öppet fortfarande och jag hade recept kvar att hämta ut. Phu! Lite pinsamt var det dock att behöva köpa på sig tre fyra olika mediciner med min nyfunna kompis, för att sedan inte förklara vad de var till för. Awkward…
/lina

Skåptömning

torsdag, mars 15th, 2012

Jag förstår inte att ångesten inte vill försvinna, jag vet inte vad som håller den kvar. Maten. Men varför? Jag har till och med gått riktigt långt idag, varför ångest över bara vanlig mat och ett äpple? Varför försvinner den inte?! På ätstörningsenheten säger de att jag måste aktivt kämpa bort den, men hur ska man orka med det? Jag måste dessutom göra det själv av någon anledning. Även om jag inte orkar själv så måste jag. Det här känns inte alls lockande.

Jag tömde mitt skåp idag, sånär som på böckerna jag ska lämna tillbaka. Sjukskrivningen har förlängts till och med vecka tretton, fjorton är det påsklov och vecka femton börjar jag i Eskilstuna. Jag pratade med min biologilärare och berättade att jag inte skulle fortsätta, och hon blev tårögd. Det gjorde ju mig ledsen också, lärarna är fantastiska. På alla sätt och vis. Och undervisningen är jättebra, precis den jag ville ha från början. Men. Fortfarande det dära lilla lilla ordet. Egentligen är det inget val jag har ens; jag måste på grund av anorexian byta miljö. Punkt. Jag kan dö. Punkt. Jag kan inte komma ikapp förrän mitt huvud fungerar bra igen. Punkt. Jag ligger mer än 20 timmar efter i matte D. Punkt.

Jag frågade min läkare hur lång tid det borde ta innan jag mår bra fysiskt igen. Jag ska räkna med kanske till hösten.
/lina

Solsken solsken solsken

måndag, mars 12th, 2012

Idag har det, liksom igår, varit en jättebra dag! Väldigt varmt ute och ju bättre väder det blir, desto friskare blir jag. Fantastiskt vad lite väder kan göra va? Var till skolan idag också. Egentligen är jag sjukskriven även denna vecka, men jag ville testa. Och det gick inte så bra, det var jätteläskigt och varje gång jag lyfte blicken eller tog ur öronsnäckan var någon där och pratade med mig. Jag tycker inte om männsikor just nu. Fast jag är ju ganska dum, bytt frisyr och färg helt och hållet, och klädstil, och inte dykt upp på tre veckor, folk kommer onekligen att vilja prata med mig. Fast jag lyckades komma undan med att bara utbyta torra ord och stela leenden med tre klasskompisar, som tur var. Psykologin gick enklare än fysiken dock. Har fortfarande kvar provet att göra i fysik A. Fysik B är ingen kurs jag från början ville ha, den är den svåraste och tyngsta kursen och ser inte riktigt fram emot den. Dock måste jag ha den med mig för att få säga att jag gått natur när jag byter till Michael Elias, då de inte har miljökunskap :/ idag var också första dagen sen i november som jag kunde äta utan att vara rädd eller må dåligt. En jättejättejättehärlig känsla!! Långt ifrån frisk, men lite närmare nu i varje fall :) även rensat ut sex svarta, stora sopsäckar med kläder, ”anorexiakläder”. Det kändes också väldigt skönt, synd bara att det var alla mina favoritkläder nästan. Oh well :)
/lina

Peace ‘n quiet

lördag, mars 10th, 2012

Inga känslor finns. Inga tankar finns. Äntligen.

Idag har nog varit den värsta dagen på flera veckor skulle jag tro, och än är den inte över. Fem timmar och tre minuter kvar än så länge, suck. Jag längtar tills dagens slut men hur troligt är det att jag mår annorlunda imorgon? Det här helvetet kommer inte ta slut över natten, inte över veckorslutet eller årsskiftet. Jag börjar tvivla på att det någonsin kommer att försvinna.

Det enda som får mig att vilja bli frisk är tanken på den nya skolan, på den nya möjligheten och på det nya livet. Möjligheten till en framtid verkar finnas därute någonstans i mörkret trots allt. Det får mig inte att må bättre, men med bilden i huvudet kan jag tränga ut lite av det hemska därinne. Jag skickade ut förfrågningar igår kväll om att byta skola tidigare. Att byta skola NU. Eftersom det är lördag har jag ju såklart inte fått något svar ännu. Det blir jobbigt, i så fall måste jag tenta av biologi A inom tiden kvar på Ullvi. Två problem med det: för det första mår jag alldeles för dåligt, både kroppsligt och själsligt, för att kunna plugga så extremt mycket på så kort tid. För det andra är jag inte ens säker på att jag får tenta av. Tror inte jag anses stabil nog för att klara av det. Fick jag bara göra det, och fick byta nu, skulle jag hamna enormt mycket efter. I Eskilstuna har de redan börjat med Biologi B och Kemi B och dessa kommer jag ju inte kunna ta igen snabbt direkt, eftersom dessa lästes förra terminen också. Biologi B måste ju nästan vara avslutad också tror jag till och med. Allting kommer bli svårare. Men det är min enda chans att klara mig levande ur det här i dagsläget, och jag hoppas verkligen att lärarna förstår det också.

Jag klarar inte av att börja skolan igen på måndag. Förlängt sjukskrivningen ännu en vecka.
/lina

En fridfull sekund

lördag, mars 10th, 2012

Allting är lugnt och stilla. Jag ligger i sängen och utanför lyser himlen blå, de höga granarna till vänster blåser i vinden och svajar en aning. Skenet bländar mig nästan, lyser in på täcket och värmer mina ben lite för mycket. Tar av mig tjocktröjan och temperaturen blir perfekt igen. Med två kuddar under huvudet ligger jag bra här. I lugnet, jag är avslappnad. Fridfull. Jag känner paniken, ångesten, pressen från skolan, behovet av förändring och rädslan inför maten, skrammlandet av bestick skrämmer mig och viljan att fly och gråta och att sluta äta växer sig större, men jag har för tillfället lyckats koppla bort det. Rädslan och ångesten gör det svårt att andas, bröstet känns ihoptryckt, men jag ser det höja och sänka sig, om och om igen. Syret kommer in, syret åker ut, syret kommer in, syret åker ut… syret håller mig vid liv åtminstone. Eller nej, syret håller min kropp vid liv, åtminstone.
/lina

Sanningslördag

lördag, mars 10th, 2012

Jag känner mig jättejättetjock, det känns som om jag har ätit hur mycket som helst sedan dess att jag bröt fastan för några veckor sedan. Tycker inte om det. Känner mig varmare, starkare, piggare. Tycker inte om det, heller. Jag försöker tänka tillbaka och minnas hur fruktansvärt det var när jag frös så mycket, hur ont det gjorde att bara ligga ner för att huden var så otroligt tunn. Det var inte kul då, men det var en trygghet. En trygghet jag idag önskar jag hade.

Jag vill inte bli bättre, vill inte bli frisk. Mitt liv var så mycket rörigare, kraven var så fruktansvärt höga och det var förvisso min kapacitet också, men jag bad inte om det. Att vara tvungen att vara som jag var, så ”duktig” på allt. Det enda jag vill vara duktig på är att inte äta. Jag vill inte bli frisk, vill inte bli friskare; jag vill inte tappa det här. Anorexian har blivit min vardag, min trygghet, min vän och jag vill inte att den ska försvinna mer.
/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu