Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Archive for the ‘Vardagslivet’ Category

Lyckan ler och ler och ler och finns där framför allt

söndag, mars 4th, 2012

Idag har varit en bra dag. Ätit bra och imorse sprang jag upp för trappen! Jag fick även gå en kort sväng för att posta ett brev; ännu en sommarjobbsansökan. Denna till återvinningsstationen utanför stan. Jag slog även två flugor i en smäll; jag gick in mina högaklackade skor också. Det var inte så farligt som jag trodde! Jag ramlade inte alls men halkade till några gånger, tänkte att ”nu bryter jag fötterna av mig!”, men det gjorde jag inte! :) Natten var stjärnklar och väldigt vacker, kall, men väldigt vacker. Förmodligen var himlen full av stjärnbilder men den enda jag kan är Orions bälte och den såg jag! Astronomi har aldrig varit ett intresse hos mig.

Jag har börjat plugga lite smått idag, jag hade tänkt ta tag i matten men min miniräknare är av någon anledning felinställd så allt den gör är att skriva ”ERROR” på allt jag gör! Och Matte D bygger till stor del på miniräknaren och dess förmåga (oförmåga) att rita grafer. Får fixa den först. Pappa ska ta den till skolan på tisdag så min lärare får ställa in den rätt, och min klasskompis skulle ta med engelskauppsatsen jag skrev nyss till vår lärare i veckan. Jag har gjort något i alla fall! Varför jag inte kunde fixa det själv? Jag är rädd för verkligheten. Jag vågar inte riskera någonting nu när jag faktiskt är glad, till och med lycklig, jag ler hela dagarna och skrattar åt det mesta och är mig själv. Dessa är saker jag inte haft på flera ÅR. Klart jag inte vill göra något för att förlora dem igen! Jag gillar faktiskt min rätta och egentliga personlighet och har saknat den, vill inte skiljas från den men vet inte hur jag ska låta bli ute i verkligheten.

På tal om skolor sitter jag med studiplanen för min framtida skola bredvid mig, och tittar på den då och då för att kontrollera att den är så bra som den verkar: och det är den! Jag ska fortfarande läsa natur men i stället för miljöinriktningen ska jag byta till biovetenskapsinriktningen. Hur coolt låter inte det?! Det är precis vad jag vill göra, det jag ska jobba med!!! Och jag får läsa den på engelska. På ENGELSKA! Jag ska ju jobba utomlands senare!! Och det skulle inte ens bli några större problem att byta skola! Mina betyg var så bra att både syo och rektor är övertygade om att allt går bra och enkelt och smidigt, och jag antar att jag kan ha beslutet från rektorn redan i slutet av nästa vecka. HELT. JÄVLA. SJUKT!!! :D

Jag är så väldigt väldigt lycklig, jag kan inte vänta tills torsdag då mötet är!! IIIIHHH! Jag önskar att allting är så bra som det verkar. Herregud vad jag skulle vara lycklig då. Och jag måste verkligen byta skola; jag märker redan nu hur jobbigt det är med att gå tillbaka i gamla vanor; gamla kläder, gamla lukter, gamla filmer och dylikt; allting är jobbigt och det kommer att vara väldigt svårt att anpassa sig inför de sista månaderna på Ullvi. Oj, jävlar, vad läskigt det där lät! :D
/lina

Hopp om frihet

fredag, mars 2nd, 2012

Sitter och ringer skolor till höger och vänster utan att få någon direkt bra respons alls! För det första är det tre stycken av arton samtal som gått fram och jag lyckats prata med en faktisk människa. Och när jag väl lyckades med det, var det flertalet som var tvungna att göra mig den tjänsten att påpeka hur svårt det blev nu när jag faktiskt gick i tvåan, hur mycket enklare det skulle vara att bara inte göra någonting. Jo, visst, men jag tänker fan inte riskera mitt liv bara för att det är ”enklare” för dem.

Idag är ingen bra dag. Jag är trött och eländig och halsbrännan hänger sig kvar sen igår trots medicin. Jag glömde öka dosen imorse och allting annat jag kommer ihåg att jag glömt försvinner också tre minuter senare. Jag är som en jävla zombie, jag vill inte längre. Varför måste allting vara så fruktansvärt svårt? Varför kan inte bara någonting gå enkelt för en gångs skull?
/lina

Nitton minuter i sex

fredag, mars 2nd, 2012

Känner mig orolig, väldigt trött också som tur är så det bedövar lite. Väldigt rädd, obehagligt. Det är konstigt, jag skyr närhet som katten gör vatten, men nu känner jag att jag verkligen vill ha någon som står mig nära. Som jag kan lita på, som jag vågar fästa mig vid. Någon att så småningom börja ta för givet, hur hemskt det än lät. Men det är ju lite dumt, jag skulle inte fixa att ha någon så nära, vad hoppas jag på? Jag vet inte. Vad jag vet är att det är jobbigt att stå ensam och jag vill att alla ska sluta se mig som så jävla stark och bara trösta mig som vem som helst. Jag vill bara veta att det kommer bli bra, att allting är okej.

Jag tror ju att det är ganska okej, att det inte är någon större fara; logiskt sett. Men jag är fortfarande sjuk, jag har anorexia i huvudet, många saker jag ”vet” är helt åt helvete! En del av mig känner att den blir starkare, en annan att allt liv rinner ur den. Oavsett vilken som är frisk och sjuk så är de fortfarande delar av mig bägge två och att medvetet döda en del av mig själv är inte lätt. För det känns som om det är Lina Öhlander som blir dränerad på liv, som det är henne livet rinner ur. Hur kan jag då tro och tycka att allting är okej? Att det inte är någon fara? Hur?

Jag funderar på det där med skolorna. Om det verkligen är ett smart drag att byta. Jag tror att det kommer bli jättebra, att jag kommer att må super och det kommer vara en bra klass och bra lärare och att de kommer tycka om mig; men tänk om det inte blir så? Jag kan hoppas för mycket och bli besviken. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om mina förväntningar på ett lite lättare och bättre liv är för höga, och kanske är det då bäst att inte göra någonting. Fast vilken anledning är det? Jag kan ju inte säga att jag hellre lever kvar såhär än tar chansen till att bli den jag vill vara, den jag egentligen är, när jag har önskat i flera år efter den här möjligheten. Och nu tvekar jag? Pfft. Jävla mes jag är. Kom igen här, nu byter vi skola. Vad kan gå fel? Precis – ingenting.

Klockan är för övrigt nitton minuter i sex. Och jag är pigg som fan samtidigt som jag är så trött att jag knappt orkar röra mig. FÖRBANNADE ANOREXIA, LÅT MIG SOVA. Halsbrännan är fortfarande kvar, nu börjar det störa mig till och med. Fast efter sju timmar, vem fan skulle det inte störa? Hoppas bara jag vaknar med bröstben och matstrupe imorgon också. Vore nice.
/lina

Äh. Fan. Kommer inte på nån bra rubrik. Orkar inte tänka mer på det hahah :D

fredag, mars 2nd, 2012

Ser ni bilden? Mhm. Min utställning är nu PRINTAD och därmed också EXISTERANDE! :D lite lättad över att äntligen vara ”färdig” (det blir jag ju aldrig haha) men också lite livrädd för vad mina åskådare, STOCKHOLMARNA, kommer att tycka och tänka. I Köping hade det inte varit något problem, här har jag lite pondus i utställningsvärlden, men i Stockholm…? Åh, jag är lite rädd (hahah väldigt ovanligt de senaste månaderna ;D) men det ska bli sååå kul!!! Jag längtar helt sjukt, jag ser fram emot det verkligen!

Jag ska ringa en skola imorgon, som ligger i Eskilstuna. Jag är så lycklig. Verkligen. Den låter perfekt, utbildningen matchar verkligen min nuvarande och den ligger precis intill stationen! Betyder att det minimerar transporttiden till femtio minuter! Femtio minuter för att garantera mig ett liv fritt från anorexia och skulle kunna ge mig lycka och glädje, det är ju ingenting! Jag skulle kunna pendla i timmar för det! Ååååh jag vill ringa nu!! :D Fast klockan är kvart över två så jag måste nog tygla mig själv känner jag hahah. Jag var på möte idag i skolan och syon där var väl mindre glad, jag gav henne en massa jobb och samtidigt var hon tvungen att poängtera ut att det bästa för mig är att gå i skolan nu och inte att vara hemma. I början av den här sjukskrivningen var lärarna på min sida, ”det enda viktiga är att jag blir frisk”. De måste ha räknat med att jag aldrig skulle ha gjort slag i saken haha! För nu är jag sjukskriven, försöker att bli frisk på fullaste allvar, och så börjar de tjattra om skolan? Om prov, om saker jag missat, undervisningen och timmarna som försvinner, min dåliga närvaro, fara för betygen och så vidare.

Återigen vill jag bara be dem hålla tyst. De vet ingenting. Jag har inte ätit på fyra månader, inte druckit på fyra månader. Min hjärna är helt cp! Jag kan inte minnas, inte komma ihåg, inte lagra saker i minnet för det finns inte! Man kan inte lägga kaffe i kaffeburken man inte har hur gärna man än vill. Just nu har jag inte min hjärna, och kan ju därför inte fylla den med allt de vill att jag ska. Jag försöker, det gör jag, jag försöker ofta och mycket. Men det är liksom inte värt det, ansträngningen alldeles för stor och vinsten alldeles för liten. Jag klarar det inte ens själv utan mamma får hjälpa mig, vi försökte få mig att förstå lite biologi; enkelt och kul. Gick lika dåligt som fysiken haha, fast jag kommer ihåg att de två sidorna jag orkade ta mig igenom handlade om hur stjärnor bildades. Och att människor består till 80% av stjärnstoff! Det var ganska intressant till och med! :)

Slutklämmen är att det inte spelar någon roll att lärarna hotar med att sänka mina betyg. Ja, det är det elakaste de skulle kunna göra mot mig, men vad ska jag göra åt saken? Jag kan äta. Och det gör jag ju nu när jag är hemma. Det är det enda jag kan göra åt saken, så fan, låt mig bara fokusera på det haha! Jag ska nog fixa era dumma onödiga prov när min kropp är inställd på något annat än: ”åhnej åhnej, jag kommer dö jag kommer dö jag kommer dö, spaaaar all maaaat!!”. För så fort min kropp kommer att sluta vara så rädd för svälten, som ju är över och därmed är ”rädslan” hos kroppen onödig, så kommer den att sluta ta vara på varenda liten grej jag stoppar i mig (ni vet matkoma/paltkoma? Precis. Men det här är ju bara löjligt när den kommer av ett sketet kex!!) och då kommer energin kunna användas till annat än att lagra fett överallt. Exempelvis att få igång hjärnan igen. Att få igång musklerna, att göra mig starkare, att göra mig snabbare, uthålligare. Återställa mig, helt enkelt. SEN kan jag ta tag i fysikprovet och franskaglosorna, JAG LOVAR. Now leave it.

Ska lägga mig och läsa nu :) åååååh herre Gud vilken halsbränna jag har, helt sjukt! Måste verkligen börja fixa dosen på den där medicinen. Också. Hahahah, lite komiskt egentligen hur många mediciner jag har mot allting. Komiskt eller jävligt, jävligt tragiskt. Ikväll kör jag på komiskt. Så hahah :D Åh – jag vill ringa Eskilstunaskolan NU!! :D :D :D :D :D
/lina

Lyckan och livet

onsdag, februari 29th, 2012

Det är så varmt nu att man kan gå i vårkläder :) fast den översta bilden är tagen tidigare i år, de andra två är dock från idag! Jag var på sjukhuset idag igen, det gick bra för de tyckte jag var friskare. Jag pratade fortare, fartigare, var gladare och snabbare i rörelserna. Pulsen bättre, blodtrycket bättre, allting bättre! Jag mår mycket bättre :) nu ska vi bara försöka få tag i en läkare som kan skriva ut antidepressiv medicin så borde jag vara good to go! Ska dessutom höja dosen epilepsimedicin igen och nu väntar även en remiss till ögonmottagningen för att få mig igenom dagarna av huvudvärk. Jag försöker att inte tänka på det här utan på något bra :) Jag försöker tänka på att jag snart kan börja träna igen, snart kan fungera som vanligt, snart kunna tänka och snart kunna återvända till skolan, snart kommer jag att kunna vara Frisk. Frisk från anorexi! Jag är så glad. Jag är så glad!! Nu ska jag gå och måla lite i min ateljé – det var månader sedan jag orkade göra det. Jag fick även gå på kvällspromenad med mamma, vi gick flera kilometer och det kändes som det bästa som hänt på flera flera år. Fantastiskt är allt det här<3
/lina

Gamla monster välkomnas

onsdag, februari 29th, 2012

Jag har ont på min hals sen igår :( plus extreeeem halsbränna som verkligen inte hjälper. Anorexian får mig att inte tänka på det :) Jag förstår att anorexian och jag inte kommer kunna hålla ihop för evigt. Att vi måste skiljas åt, och det snart. Det känns väldigt väldigt skönt att snart kunna kalla sig frisk. Att kunna säga att JAG VANN ÖVER ANOREXIAN. Ja, det blir nice. Men då måste jag på samma gång acceptera att må som tidigare: hopplösheten; orkeslösheten; avsaknaden av livsvilja; allt det där. Jag kommer att bli tvungen att åter inse hur instängd jag är, att jag är fast, att jag inte kommer kunna ta mig loss. Att jag är flugan i ett spindelnät. Och jag kommer att vara tvungen att acceptera att det inte finns ett jävla skit jag kan göra åt det.

Och vad som är så fruktanvsärt irriterande med det är att imorgon kommer de förmodligen säga bra saker på sjukhuset; jag mår bättre nu och det kommer de säkert att påpeka. De kommer efter hand att prata om mig som ”frisk” och att ”jag mår bättre”. Jag skulle hellre ha anorexia i tio år till än att gå tillbaka till livet jag tog en paus ifrån. Men man gör mig väl en tjänst genom att tvinga tillbaka mig till helvetet, right?

Musiken tar mig tillbaka till en talangjakt, min bästa kompis sjöng låten inför många människor. Hon vann inte, men gjorde låten jättebra fastän hon var förkyld. Jag var stolt över att påpeka att hon var min vän, att det var jag och hon. Det var hon som ringde mig och berättade dåliga skämt tills hon grät av skratt, det var hon som sprang efter mig när jag rusat iväg i tårar, det var hon som strök mig över håret när jag inte kunde sova. Det var hon och jag.
För första gången sedan jag lämnade skolan klarar jag av att tänka tillbaka på Scheele. Det är svårt. Jag ser omgivningen, jag känner igen mig. Jag ser vad de säger, ser deras läppar röra sig men jag hör inte. Vet vad de säger, kommer ihåg vad de säger. Ser ilskan, ser frustration och irritation och hur någon börjar skratta. Jag ser framför mig hur de svagare, tystare, hur de backar försiktigt för att inte verka för delaktiga. Jag ser framför mig hur de starkare kliver fram, ställer sig bredvid och bildar en halvmåne mitt emot mig. Jag ser hur nära varandra de står, minns när jag stod så nära. Ser irritationen växa, ilskan sprida sig, orden forsa fram fortare. Jag ser lärare gå förbi, jag ser klasskompisar stanna till och titta. Titta på mig. Titta på vad jag ska göra, hur jag ska reagera, hur jag ska svara.  Utan popcorn hoppades de på en riktigt bra show. Jag ser läraren komma tillbaka, går med ett leende förbi oss och lektionen börjar. Det sista jag ser är ryggtavlan av mina bästa vänner när de splittrar halvmånen och går i förväg in i klassrummet, arm i arm och skrattandes, som alltid.

MVG efter MVG, jag är fortfarande fel. Kilo efter kilo, centimeter efter centimeter, storlek efter storlek, jag är fortfarande fel. Jag är fortfarande fel, gör fortfarande inte rätt, är fortfarande inte rätt. Vad som hände är fortfarande okej, vad de gjorde är fortfarande okej. De var tio, jag var en. Jag var en och jag vann. Jag ”vann”. Man säger att jag förtjänade det. Att jag bara hade mig själv att skylla. Att jag borde ha försökt mer, varit mognare och bättre. Att jag borde ha varit starkare. Klarat mer, varit mer. Att det var mitt fel och mitt fel bara. Att jag borde be om ursäkt. Behandla en hund så och det är djurmisshandel. Jag tänker inte be om ursäkt.
/lina

Skarpt läge

tisdag, februari 28th, 2012

Städade för en stund sedan mitt rum. När jag slängde ut det nakna täcket på golvet för att damsuga det, kände jag igen vanan. Det var med samma rörelse och rätta knyck som jag kastat ut täcket att ha som matta under mig när jag tränade. När mattan inte räckte till och när kläderna inte räckte till, när ryggraden var för benig för att fixa ytan utan att ha sönder huden. Rörelsen skrämde mig för den kändes alldeles för välbekant. Det sårar mig att min kompis inte trodde mig när jag berättade om anorexian i debuten. Kanske hade det blivit annorlunda om han hade gjort det. Kanske hade det inte blivit det.

Jag damsög mattan i en timme, inte för att den var så pass skitig utan för att det kändes som min uppgift, vad som höll mig igång; det här måste just precis jag göra. Ett viktigt uppdrag. Att damsuga mattan var det som höll mig igång, det var det som gav mig vilja att fortsätta. Vad jag menar med det vet jag inte riktigt själv. Eller… jo, det gör jag. Jag vet alldeles för väl vad jag menar. Men jag vet att vad jag själv vill har ingenting med verkligheten att göra, därför tänker jag ju fortsätta sträva mot någon typ av framtid. Antar jag. Fast vilken framtid?

Jag kom på en sak för några minuter sedan. Jag kan inte ta livet av Anorexialina. Nej. Det går inte. Det är Anorexialina som håller Lina Öhlander vid liv. Det är som att dra pluggen ur respiratiorn; det går inte. Det går inte.
Det här beror inte på att jag har förväxlat personerna, att jag trivs bättre, ingenting sådant tjablaha. Nej. Jag vet hur jag mådde innan jag fick anorexi. Jag vet vad jag tänkte. Vilken utväg jag hade i tankarna. Anorexialina blev min räddning, hon tog bort dessa. Gömde dem, förvandlade dem. Förvandlade mig. Gjorde mig glad, lycklig, ”frisk”.

Vilket jävla skämt. Jag kommer aldrig att bli frisk. Aldrig att må bra. Aldrig att få lämna det här. Aldrig att bli ”en som alla andra”.
Mattan var mitt livsuppdrag ikväll. Och nu är mattan ren.
/lina

Framsteg

måndag, februari 27th, 2012

Idag var första gången på flera månader jag nästan kunde småspringa upp för trappen igen, så som jag alltid brukar göra! Dessutom är idag första gången sedan i början av december som jag ätit som en normal människa och inte som en anorektiker. Ja, sure, ibland slår paniken till och då känns det som om döden vore ett bättre alternativ, men uppenbarligen finns också tid och rum dit ångest och panik och rädsla och anorexi inte har tillträde. Denna plats kommer i framtiden att bli refererad till som ‘mitt liv’.

Idag är dagen då Anorexialina dör. Och jag ska dansa och dansa och dansa på dess grav, ty aldrig någonsin ska den åter vakna.
/lina

Överlag nice dag!

söndag, februari 26th, 2012

Dagen innehöll till större delen en flytt av min kära broder. Inte så mycket flytt som städning, visade det sig, men eftersom jag var så trött och hängig som anorexia resulterar i, värmde jag mig till mesta del på elementen i den kalla lägenheten. Eftersom hyreskontraktet inte längre stod på hans namn, var de uppskruvade på max hela dagen. Mycket uppskattat från min sida! Tyvärr var klordoften så pass stark från att ha gjort rent köket att vi tvingades öppna fönstrena, och därmed släppa ut lite av den underbara värmen. Annars bjöd väl dagen på mycket problem, problem, ångest och problem! Mycket mysig dag måste jag säga. På problem finns det tydligen även lösningar, och dessa hjälpte mig verkligen ikväll!

Slutligen en positiv feedback för dagen (någon negativ ges aldrig):

  • Väldigt god pizza i nice sällskap
  • Jag kunde prata med mina föräldrar om vad som försiggick i mitt huvud och då lättades bördan nästintill helt!
  • Jag behövde ingen panikmedicin för att må bättre

Bara de sista tjugo minutrarna av dagen räcker för att få mig att säga att dagen varit strålande. Nu känner jag mig frisk, efter en timmes samtal med mamma. Frisk är jag inte. Men frisk kommer jag att bli. Det är så skönt att ibland känna mig frisk, om så bara för absolut just nu. Jag längtar tills jag kan känna såhär varje dag!!! :D
/lina

Nya insikter

lördag, februari 25th, 2012

Idag har varit en ganska händelserik dag, inte så pass att jag gjort speciellt mycket; mina föräldrar och jag åkte till Skinnskatteberg där vi åt korv och pommes frittes på ett litet krypin. Väldigt gott förvisso! Men det var inte därför jag kallar dagen händelserik; utan för att jag under tidens gång lyckats nå en hel del värdefulla insikter. Ni kommer kanske tycka de låter dumma, självklara, men för mig har de alltid varit innehållslösa ord och ingenting mer än vacker prydnad i texter ibland. Jag tänkte skriva en liten lista!

  1. Det viktigaste är att man som människa mår bra, inte hur man nödvändigtvis ser ut just i tillfället.
  2. Man behöver inte vara lika smal som en anorektiker för att vara ‘fin’. Vissa, exempelvis jag, passar inte alls i det.
  3. Storlekar på kläder har ingen egentligen betydelse, utan är endast till för dig som konsument, för att hjälpa dig så du slipper prova på alla kläder i butiken. De är ingen förolämpning, de säger helt enkelt vad som passar dig bäst.
  4. Vikt och BMI spelar ingen roll heller, de är bara siffror. Ingen kommer att tycka bättre om mig för att mitt BMI är 17 och inte 20.
  5. Utseendet kan vara väldigt fint även om vikten inte är -30 kg.
  6. UTSTRÅLNINGEN ÄR VIKTIGARE ÄN ALLT ANNAT!

Den sjätte insikten är nog den viktigaste. Den säger att om man lär sig tycka om sig själv, utstrålar man det, och andra gör det också. Vikten och utsidan har alltså ingenting med någonting alls att göra, egentligen! Jag ska nog skriva ut listan och sätta den i pannan, tror jag.
/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu