En sak jag aldrig förstått (innan jag fick se anorexia från insidan), eller en utav många saker förstås, är hur vissa kunde vara rädda för mat. Att de inte ville äta, det förstod jag ju någorlunda, men inte hur de kunde vara rädda. På riktigt, liksom. Jag trodde det bara var något tjablaha de monterat ihop för att få uppmärksamhet. Och kanske är det så för vissa, jag vet inte allt, men vad jag vet nu är att rädslan faktiskt kan finnas där, på riktigt. Fortfarande förstår jag inte hur denna rädsla överhuvudtaget kan uppstå, vad den grundar sig på. Fast det är nog lite upp till var och en, en självklar anledning till rädsla är ju såklart viktuppgång, att bli tjock; en självklar rädsla hos många anorektiker. Vissa är rädda för att inte kunna kontrollera sig när de väl börjat äta, att falla offer för sin eventuella hunger; även det relativt förståeligt. Men vad är jag så rädd för? Ja, lite rädd är jag för att gå upp i vikt, men jag är inte sjukligt rädd för detta utan försöker tänka på annat så gott det går. Att bli tjock då? Jo, men det är jag rädd för, men inte så sjukligt mycket där heller faktiskt. Mer ledsen över mitt allt mer normaliserande utseende än rädd för det. Att tappa kontrollen? Vafan, om jag från början haft kontrollen skulle jag för tusan ätit. Nej, det är inte heller vad det rör sig om. Så vad tusan är det som får mig att vara så livrädd dag ut och dag in? Jag har ju redan konstaterat vad det inte är.
Matfobi. Tja, varför inte? Grädde på moset har man väl hört talas om förut. Kanske en dålig metafor i sammanhanget? Förlåt.
/lina