Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


En bitter verklighet

Vaknade för några minuter sedan, rädd, orolig, ledsen och lite panikslagen. Jag upptäckte att jag befann mig mitt i en mardröm, trots att jag nyss vaknat från vad som antagligen var en ganska fin dröm.
På ett sätt är ju alla dessa känslor bra; det tyder ju på att jag faktiskt förstått vad som hela situationen innebär, vad anorexia är och att det just nu är en bit av mig och inget dumt påhitt utifrån. Att inse problemet är ju alltid det första steget. Men jag känner mig inte redo, som tagen på sängen, det här kom för snabbt och jag är inte redo. Jag vill pausa, stanna tiden eller, ännu bättre, gå tillbaka i tiden. För första gången är jag faktiskt ledsen för hur saker utvecklade sig. Mitt ”gamla” liv tyckte jag inte heller så väldigt mycket om, men det var bättre än det här. När rädslan kom sällan, och när den väl kom var den inför stora händelser på sjukhuset; en bra anledning, alltså. Nu för tiden är jag rädd större delen av mina dagar, så pass att jag kan börja skaka flera gånger varje dag. Och utan någon bra anledning.

Jag har gömt mig nu, jag ligger fortfarande i min säng under täcket och det är mörkt bakom den stängda dörren och den nerdragna rullgardinen. Här borde jag vara någorlunda trygg. Och vore det inte för den satans epilepsin skulle jag kunna komma undan med att stanna här, men jag måste ta medicinen. Jag har dock medicinen på rummet också, där jag har hela mitt ‘stasch’. Men här finns inget vatten, och därför måste jag lämna min trygga sfär. För att ta en medicin jag avskyr mot en sjukdom jag hatar och som inte ens hjälper för att bota sjukdomen. Öka, öka, öka dosen, så att den kanske hjälper. Det är inte ens säkert att den någonsin kommer hjälpa, oavsett dos, oavsett hur länge jag äter den; jag vill inte veta av den längre. Jag vill inte ha någon medicin längre, jag är trött på hela det livet.
Det är sex år sedan i år som den här karusellen började gå alldeles för fort. Det var på sommaren magen började få spel, och jag fick medicin efter medicin efter medicin, inget hjälpte. Och ingen trodde mig. Min familj trodde mig inte heller, vilket gjorde det svårare att kämpa sig igenom det. Att byta läkare var svårt, och att övertyga den nya läkaren att tro mig var ännu svårare; jag har ännu idag inte lyckats. Den första gastropskopin visade ingenting, heller inte den första pH-mätningen (inte heller den andra eller tredje). Röntgen var helt okej. Vem som helst skulle ju bli rasande, men vad som störde mig mer var att fortfarande var det ingen som trodde mig.
Jag lyckades övertala den andra läkaren om att göra en till gastroskopi, han skrattade åt mig och sade att det inte skulle visa något. Men det gjorde det. Han hade hittat något, vilket han motvilligt erkände, och jag fick så småningom en diagnos. Mediciner mot det, mediciner som fortfarande inte fungerade. Sjukdomen han påstod att jag hade var kronisk, och hur jag än behandlade den skulle den alltså komma tillbaka. I hopp om en annan, bättre diagnos sökte jag upp en annan läkare på ett mycket större sjukhus, där de riktiga experterna fanns att finna. Efter yttligare en gastroskopi kom man fram till att diagnosen var felaktig, men att det heller inte fanns något annat att kalla problemet. Men det som de hittade visade att jag inte hade ljugit, det visade att problemet jag påstod mig ha faktiskt existerade – frätskadorna hade börjat klättra uppåt, från magen och upp i matstrupen. Dessa går det inte att göra någonting åt och om de tar sig tillräckligt högt kommer fler problem att tillstöta, med andra, större komplikationer. Medicin mot detta finns, såklart, halsbränna är något de allra flesta av människor upplever från gång till gång. Fast varje dag, hela dagen, hela kvällen, i fem år; man tröttnar. Med mediciner försvann det till viss del, men biverkningarna var ett faktum och dessa krävde i sig medicin för att lindras, inte försvinna, utan lindras. Dessutom hjälpte varje medicin i regel tre månader innan den slutade att fungera.
Jag hade kunnat sluta ta den, jag hade ebbat ut halsbrännamedicinen för några veckor sedan. Klarade mig ändå. Och jag klarar mig fortfarande, fast halsbrännan är oändlig, jag har slutat bry mig. Men så kan jag inte heller tänka, för att frätskadorna är något man ska ta hänsyn till som det verkar. Jag vet hur framtiden med sådana ser ut, och jag vet att det inte är något man vill. Jag måste därför börja ”ebba in” den igen, men jag orkar inte med biverkningarna, de håller mig liggandes varje dag, flera timmar i mörker och ensamhet. Jag orkar inte med medicinerna som medföljer, jag orkar inte det här längre. Jag vill bara vara frisk, alla säger att jag ska vara så förbannat glad för att jag ”ju i alla fall har hälsan”. Detta antar jag baserar sig på det faktum att jag står upp och har hår på huvudet, för annars är det ju bara en jävligt ointelligent sak att säga. För att förknippa mig med hälsa, det är ju som att ta en ekorre för en räv.

Nej. Jag orkar inte längre. Jag vill inte längre. Vad som är så hemskt är att ingen bryr sig, det finns ingen hänsyn att ta, det finns inget andra kan (eller vill) göra. Fast det skulle såklart hjälpa om andra försökte, men det här är så jävla värdelöst. Jag är inte tillräckligt sjuk för att klassas som sjuk, och bör därför inte tas till hänsyn, men jag kommer aldrig någonsin att klassas som frisk, heller. Jag måste försöka skjuta bort tankarna och ta mig igenom dagen ändå. Trots att jag vet att det aldrig kommer att ske, önskar jag att jag bara kunde vara som alla andra. Jag vet att det inte säger så mycket, ingen är som alla andra. Det är ett begrepp som inte finns egentligen. Men jag skulle vilja kunna gå en vecka utan att åka till sjukhuset, jag skulle vilja gå en månad utan att de ska ta en massa jävla prover och gärna vilja se att de dumma remisserna skickades till någon annan i stället för mig.
Jag önskar att någon ville lyfta upp mig, hålla om mig hårt och säga att det inte är någon fara. Och sedan ta mig härifrån, väcka mig och säga att det här bara är en mardröm. Att det är inte såhär det är egentligen.

Jag vet att jag verkligen inte borde klaga. Jag vet att jag borde klara det här, att jag borde klara mig själv. Att jag borde finna mig i det, att jag borde ha vant mig vid mitt sjuka liv. Att jag ska ha slutat bry mig om alla mediciner, att jag ska se positivt på att en dag kanske kunna bli frisk. Jag vet inte ens varför någon ens bemödar sig med att använda den meningen, alla vet att jag inte kommer att bli frisk. Att såhär kommer mitt liv alltid att se ut. Förhoppningen är väl då att anorexian ska vara borta. Men egentligen, så stor betydelse har den ju inte, jag kommer ju inte bli frisk utan den, heller.

Jag orkar inte tänka längre. Jag vill bara somna om här i mitt trygga mörker. Fast det kan jag ju inte, såklart.
/lina

Leave a Reply


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu