Jag tänkte skriva i hopp om att lite av det jobbiga försvinner, att orden och tankarna och ångesten i min kropp omvandlas till ord på papper och blogg och allting bara bort, ut ur mig. Det känns som om jag håller på att explodera för att allting vill ut och jag skakar i hela kroppen av oro och jag gör allting för att inte gråta. Jag är stark. Jag är stark så jag ska inte gråta, jag ska inte vara rädd eller skaka, det ska inte vara jobbigt om man är stark. Och alla begär att jag ska vara stark och jag hatar att se mig själv såhär, så beroende av andra och vad händer om jag blir ensam? Om jag blir vänd ryggen åt? Jag är en ö av en anledning, och nu kan jag inte vara det längre och jag gillar inte den nya verkligheten, jag vill tillbaka till min trygga ö där ingen kan skada mig, där ingenting skulle såra mig.
Jag måste prata om allt på måndag, det vet jag, jag är tvingad och jag har inget val. Det känns inte alls som om man vill hjälpa mig, det känns som att de vill skada mig. Och det kommer att bli jobbigt, och det kommer att bli jobbigare och jag måste. Tanken på det skrämmer mig, den skrämmer mig rejält, men det känns ändå tryggt att veta att jag är tvingad, det känns bra att jag inte kan lura mig ur det. Jag är livrädd, men jag vill ju att det ska bli bra igen. Jag vill bara inte ta mig genom det, jag tror att jag kommer att explodera om jag pratar om det, att jag kommer sluta existera. Känslorna stängde jag av för flera år sedan, vill inte ha tillbaka dem för de gör ont. Och jag är glad att jag är tvingad nu och att det inte är upp till mig längre, för jag är alldeles för rädd för smärtan det kommer utlösa. Och vad händer då? Var tar jag vägen, vad kommer hända? Jag vill inte vakna upp och stå där ensam, jag vill tillbaka till min trygga ö.
/lina