Ångesten är stor och tankarna för stora för att rymmas innanför pannbenet. De frågade mig på sjukhuset om ångesten var hanterbar. Jag sa nej. De frågade om jag kunde avleda ångesten, göra något annat, tänka bort den… jag avbröt dem med ett nej. Det finns ingenting att göra förutom att finna sig i det. De kunde ge mig medicin när epilepsimedicinen gett eventuella resultat, för vissa förvärras bara anfallen och gör epilepsin svårare utan att någonsin hjälpa. Epilepsimedicinen borde i så fall fungera, om den kommer att göra det, i slutet av maj månad. Eller rättare sagt, den skulle ha fungerat första veckan i januari, och jag når då absoluta maxdosen i maj. Hjälper det inte då, är det helt enkelt så. Då kan jag i alla fall kanske få medicin. Kanske. Om de vågar. Hade det inte bara kunnat vara enkelt, lite grand? Någonstans? Snälla?
Trots ångesten, trots anorexian och trots de stora tankarna äter jag på ett äpple. Jag känner mycket väl hur dåligt det får mig att må, jag känner hur ångesten tar tag i mig allt hårdare men ska banne mig äta upp det satans äpplet. Det gjorde jag också. Och nu mår jag ”som jag förtjänar”.
Jag känner mig stressad av ångesten och jag önskar att mina föräldrar kunde åka en sväng med bilen så jag fick avreagera mig lite själv här hemma. Fast jag vågar inte bli lämnad ensam när jag mår såhär.
Jag mår inte alls bra. Jag ber till Gud om att det blir lite lite lättare snart.
/lina