Jag känner mig jättejättetjock, det känns som om jag har ätit hur mycket som helst sedan dess att jag bröt fastan för några veckor sedan. Tycker inte om det. Känner mig varmare, starkare, piggare. Tycker inte om det, heller. Jag försöker tänka tillbaka och minnas hur fruktansvärt det var när jag frös så mycket, hur ont det gjorde att bara ligga ner för att huden var så otroligt tunn. Det var inte kul då, men det var en trygghet. En trygghet jag idag önskar jag hade.
Jag vill inte bli bättre, vill inte bli frisk. Mitt liv var så mycket rörigare, kraven var så fruktansvärt höga och det var förvisso min kapacitet också, men jag bad inte om det. Att vara tvungen att vara som jag var, så ”duktig” på allt. Det enda jag vill vara duktig på är att inte äta. Jag vill inte bli frisk, vill inte bli friskare; jag vill inte tappa det här. Anorexian har blivit min vardag, min trygghet, min vän och jag vill inte att den ska försvinna mer.
/lina