Jag är hungrig, så jag äter. En helt logisk sak för många som blivit något för mig att kämpa för. Just nu är jag hungrig, så just nu äter jag. Men det är inte med stolthet jag äter, nej. Jag skäms för det och jag skäms över att jag inte är tillräckligt stark. Att jag inte är tillräckligt ”duktig” på att ha anorexia som de andra tjejerna. De som hamnar på sjukhus, de som kämpar i flera år, de som får men resten av deras liv och de som slutligen dör: de är bättre än mig, duktigare än mig. Mer värda. För att de kämpar hårdare.
Jag klämmer hårt om koppen och kniper med ögonen allt jag kan för att komma undan, jag hoppas att koppen går sönder i min hand så att drickan rinner ut på golvet och jag slipper få den i mig. När nyponsoppan rinner ner längs matstrupen känner jag att jag vill gråta. Jag kan inte titta på tallriken eller muggen längre, låtsas som om de inte finns, låtsas som om kalorierna inte räknas. Som att de inte kommer göra mig tjockare. Som att de inte kommer att göra mig friskare.
Jag vill inte bli frisk, jag vill inte bli tjock. Jag vill inte vara tvungen att vara den jag var tidigare, jag vill aldrig mer behöva vara den jag var tidigare.
/lina