Allting är lugnt och stilla. Jag ligger i sängen och utanför lyser himlen blå, de höga granarna till vänster blåser i vinden och svajar en aning. Skenet bländar mig nästan, lyser in på täcket och värmer mina ben lite för mycket. Tar av mig tjocktröjan och temperaturen blir perfekt igen. Med två kuddar under huvudet ligger jag bra här. I lugnet, jag är avslappnad. Fridfull. Jag känner paniken, ångesten, pressen från skolan, behovet av förändring och rädslan inför maten, skrammlandet av bestick skrämmer mig och viljan att fly och gråta och att sluta äta växer sig större, men jag har för tillfället lyckats koppla bort det. Rädslan och ångesten gör det svårt att andas, bröstet känns ihoptryckt, men jag ser det höja och sänka sig, om och om igen. Syret kommer in, syret åker ut, syret kommer in, syret åker ut… syret håller mig vid liv åtminstone. Eller nej, syret håller min kropp vid liv, åtminstone.
/lina