Jag har ont på min hals sen igår :( plus extreeeem halsbränna som verkligen inte hjälper. Anorexian får mig att inte tänka på det :) Jag förstår att anorexian och jag inte kommer kunna hålla ihop för evigt. Att vi måste skiljas åt, och det snart. Det känns väldigt väldigt skönt att snart kunna kalla sig frisk. Att kunna säga att JAG VANN ÖVER ANOREXIAN. Ja, det blir nice. Men då måste jag på samma gång acceptera att må som tidigare: hopplösheten; orkeslösheten; avsaknaden av livsvilja; allt det där. Jag kommer att bli tvungen att åter inse hur instängd jag är, att jag är fast, att jag inte kommer kunna ta mig loss. Att jag är flugan i ett spindelnät. Och jag kommer att vara tvungen att acceptera att det inte finns ett jävla skit jag kan göra åt det.
Och vad som är så fruktanvsärt irriterande med det är att imorgon kommer de förmodligen säga bra saker på sjukhuset; jag mår bättre nu och det kommer de säkert att påpeka. De kommer efter hand att prata om mig som ”frisk” och att ”jag mår bättre”. Jag skulle hellre ha anorexia i tio år till än att gå tillbaka till livet jag tog en paus ifrån. Men man gör mig väl en tjänst genom att tvinga tillbaka mig till helvetet, right?
Musiken tar mig tillbaka till en talangjakt, min bästa kompis sjöng låten inför många människor. Hon vann inte, men gjorde låten jättebra fastän hon var förkyld. Jag var stolt över att påpeka att hon var min vän, att det var jag och hon. Det var hon som ringde mig och berättade dåliga skämt tills hon grät av skratt, det var hon som sprang efter mig när jag rusat iväg i tårar, det var hon som strök mig över håret när jag inte kunde sova. Det var hon och jag.
För första gången sedan jag lämnade skolan klarar jag av att tänka tillbaka på Scheele. Det är svårt. Jag ser omgivningen, jag känner igen mig. Jag ser vad de säger, ser deras läppar röra sig men jag hör inte. Vet vad de säger, kommer ihåg vad de säger. Ser ilskan, ser frustration och irritation och hur någon börjar skratta. Jag ser framför mig hur de svagare, tystare, hur de backar försiktigt för att inte verka för delaktiga. Jag ser framför mig hur de starkare kliver fram, ställer sig bredvid och bildar en halvmåne mitt emot mig. Jag ser hur nära varandra de står, minns när jag stod så nära. Ser irritationen växa, ilskan sprida sig, orden forsa fram fortare. Jag ser lärare gå förbi, jag ser klasskompisar stanna till och titta. Titta på mig. Titta på vad jag ska göra, hur jag ska reagera, hur jag ska svara. Utan popcorn hoppades de på en riktigt bra show. Jag ser läraren komma tillbaka, går med ett leende förbi oss och lektionen börjar. Det sista jag ser är ryggtavlan av mina bästa vänner när de splittrar halvmånen och går i förväg in i klassrummet, arm i arm och skrattandes, som alltid.
MVG efter MVG, jag är fortfarande fel. Kilo efter kilo, centimeter efter centimeter, storlek efter storlek, jag är fortfarande fel. Jag är fortfarande fel, gör fortfarande inte rätt, är fortfarande inte rätt. Vad som hände är fortfarande okej, vad de gjorde är fortfarande okej. De var tio, jag var en. Jag var en och jag vann. Jag ”vann”. Man säger att jag förtjänade det. Att jag bara hade mig själv att skylla. Att jag borde ha försökt mer, varit mognare och bättre. Att jag borde ha varit starkare. Klarat mer, varit mer. Att det var mitt fel och mitt fel bara. Att jag borde be om ursäkt. Behandla en hund så och det är djurmisshandel. Jag tänker inte be om ursäkt.
/lina