Idag var första gången på flera månader jag nästan kunde småspringa upp för trappen igen, så som jag alltid brukar göra! Dessutom är idag första gången sedan i början av december som jag ätit som en normal människa och inte som en anorektiker. Ja, sure, ibland slår paniken till och då känns det som om döden vore ett bättre alternativ, men uppenbarligen finns också tid och rum dit ångest och panik och rädsla och anorexi inte har tillträde. Denna plats kommer i framtiden att bli refererad till som ‘mitt liv’.
Idag är dagen då Anorexialina dör. Och jag ska dansa och dansa och dansa på dess grav, ty aldrig någonsin ska den åter vakna.
/lina