Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Kvällsfrustration

februari 23rd, 2012 by Lina Öhlander

Jag var ganska säker på att den skulle komma ikväll igen, min vän Ångesten. Fast inte riktigt, det är inte riktigt ångest jag känner, det är mer som… frustration kanske? Jag vete fan rent utsagt. Ångrar inte direkt att jag åt ”bra” idag, men önskar att jag kunde få bort det, promenera, springa, boxas ja vad som bara jag får bort känslan! Att sitta still känns jobbigt när jag vet att jag ätit. Jag vet att jag måste gå upp i vikt, det vet jag. Men att bara sitta här och vänta och låta det hända…? Ingen vill sitta och vänta på kaoset. Tror inte människorna som jobbade på World Trade Center i USA bara skulle ha suttit där och väntat om de vetat att flygplanen var på väg. Hård jämförelse, jag vet, men det är så det känns.

Jag vet att jag måste hålla fokus. Ha skygglappar, blicka rakt fram och rakt fram bara. På framtiden. På när jag blir frisk. Framåt, framåt, framåt… det är inte det att jag tänker tillbaka, för det gör jag inte. Verkligen inte. Men framtiden är en bit av hjärnan som biologiskt blir påverkad av svält; däribland även minne och koncentrationsförmåga. Mitt perspektiv rör sig om max en dag, från kväll till kväll, inte mer. Allting är så relativt. Jag kan inte säga om jag kommer att kunna hitta på någonting imorgon, eftersom jag inte vet om jag kommer att orka ur sängen. Inte heller nästa vecka, eftersom jag inte vet om jag kommer ha slutat äta igen. Min lärare frågade mig om Irland, när jag vet om jag kommer att kunna följa med. Vet jag nästa vecka? Absolut inte, jag kommer knappt ha en chansning samma morgon!

Det känns som om det här hamnar fel. Lärare hör av sig med läxuppgifter, och jag har lite böcker kvar i skolan. Flera utgår ifrån att jag ändå kommer vara i skolan under hela sjukskrivningen, och att jag kommer att vara kapabel att skriva prov på flera hela kapitel. ”Ingen press alls, det viktigaste är att du blir frisk!”. Ha, jo, knappast. Jag kan inte vara borta från skolan, kan inte vara där. Orkar inte vara på sjukhuset, måste vara där.

Det finns ingenting jag kan göra. Ingenting jag kan kontrollera. Utom maten. Att inte äta, det kan jag, det är möjligt för mig att kontrollera. Jag vill verkligen kunna kontrollera åtminstone en grej; även om det innebär att jag slutar äta. Igen. Tanken verkar ha slagit flera, eftersom man har gömt min medicin. Man litar inte på mig längre. Eller, man litar på mig, på mig Lina Öhlander, men man litar inte på mig, anorektikern. Man tror att anorektikern skulle föredra döden framför att bli frisk. Skulle hon? Eller, rättare sagt, skulle jag? Nej. Nej. Jag är inte så pass svag. Jag kan klara det här. Hoppas jag. Det är svårt. Jag vet inte vilken sida jag ska slåss emot, jag vet inte vem som är den goda och den onda, jag vet inte! Att lyssna på båda driver mig till vansinne!!
/lina

Dagen jag aldrig trodde jag skulle få se

februari 23rd, 2012 by Lina Öhlander

(Arkivbild från november 2011)November, 2011
Ikväll åt jag min första riktiga portion mat. Till och med i sällskap av båda mina föräldrar, sittandes vid köksbordet. Det låter kanske som en barnslig sak att hänga upp sig på, något som är självklart, men det är inte det för mig (förmodligen inte för någon med anorexia) och jag har fortfarande ingen ångest. Förmodligen kommer den senare, men jag har fortfarande kvar medicin (som vi hämtade ut mer av idag). Vad som än kommer, kan jag hantera det. Det är en stor känsla att veta att jag kan kontrollera Anorexia, som jag vet har tagit många liv. Det är lite som att ha kontroll på Voldemort för er som känner till Harry Potter.

Det här funkar nog ändå. Fast jag är lite rädd för att se hur jag ser ut, jag kommer tro och tycka att jag är jättetjock bara för att jag har börjat äta igen. Det är förmodligen inte fallet men det är vad jag kommer att se. Jag är orolig att det ska få mig att byta riktning.
Men det konstigaste är ändå att jag är glad över att jag åt. Jag skäms inte ens för det. Det trodde jag aldrig skulle hända igen, än mindre såhär tidigt. Livet är fullt av överraskningar. Och ödet har sina vägar.
/lina

Några små tips

februari 23rd, 2012 by Lina Öhlander

Hej igen!
Jag skrev ju i första inlägget har jag för mig att jag ville vara till hjälp för andra, det har dock visat sig vara svårare än jag trodde; för det är väl ändå ingen bra idé att följa den höna med sand i ögonen, right? Hursomhelst har jag kommit på en del saker idag som hjälper mig framåt i varje fall, och som kanske även hjälper någon mer!

  1. Om det finns någon våg, göm den – vikten säger ändå inte så mycket om utseendet!
  2. Jag tycker det är mycket enklare att äta småsaker än riktig mat, men har även märkt att vanlig mat fungerar om den är i småbitar; exempelvis pizzabitar som man kan värma, eller pannkaksbitar, eller en varmkorv, ja ni förstår.
  3. Om skräck för att ”bli tjock” finns, bär inte tajta kläder i så fall; i mitt eget fall blir jag bara ledsen för jag tror att vad jag ser i spegeln är fett eller liknande, dock är det ett höftben; man kan bli ordentligt lurad. Dessutom slipper man gå omkring och försöka känna efter hur ”tjock” man är. För mig underlättar det med mjukiskläder.
  4. Om du räknar kalorier, SLUTA MED DET! Det är såååå mycket svårare att räkna kalorierna, oavsett om du försöker gå upp, eller ner, eller bara stanna, i vikt. Allting blir svårare och jobbigare och till slut blir det bara hysterisk mani av det hela. Tro mig – jag vet.
  5. Många döper också ”den sjuka sidan” till något, oftast fantasilöst så som Ana, för att lättare kunna skilja på frisk och sjuk antar jag. Jag förstod inte detta först men det gör jag nu, och jag tror det kan hjälpa. Jag har dock inte gjort det, är för jäkla envis haha, men jag har också börjat skilja tankarna åt, sorterat dem till sjuk och frisk och på så sätt fått mer insikt i vem som är vem och vem jag borde lyssna och följa.
  6. Sysselsätt dig med något. Jag städade mitt rum i tre timmar och (tragiskt som det låter) har jag nog inte mått bättre på flera månader! Det kan ju vara något roligare också såklart. Men jag mådde så himla mycket bättre av att inte tänka på anorexian eller mitt utseende eller mat just dessa timmarna.
  7. Och ett sista tips, försök att inte bli arg eller känna dig förrådd eller sviken, om någon säger till dig att äta mer, om de blir arga, oroliga, ledsna. De bryr sig, de vill dig väl. Jag vet att det är svårt. Jag blir fortfarande arg ibland när någon uttrycker sin oro, eller lägger sig i matvanor, drickvanor. Det gör mig förbannad ibland, men jag försöker tänka att de bryr sig, det är därför. De vill inte skada mig, de vill hjälpa mig. Allt det här blir enklare att förstå och ta till sig när man förstått att psyket hos en anorektiker består just av två sidor; en sjuk och en frisk. Vet man om att den friska sidan inte är den sjuka, finns det en chans att ändå beröra den.

Några små tips, som verkligen hjälpte mig när jag väl kom på dem, eller läste dem, eller på annat sätt hittade dem :) Hoppas de kan ha hjälpt er också på något sätt!
/lina

Dålig start på dagen

februari 23rd, 2012 by Lina Öhlander

Vaknade med ångest idag, det kan jag inte minnas att jag gjort tidigare. Kan ju kanske vara så att medicinen släppte och ångesten återvände, en gissning för att jag vet inte. Jag vet bara att ångesten får mig att skämmas för att jag åt ”så mycket” igår, och den får mig att vilja sluta fortsätta. Jag känner att jag är hungrig, men har ingen som helst impuls av att äta. De säger att det krävs ett väldigt disciplin för att kunna få anorexia, och för att sedan vidarutveckla den, och att väldigt få klarar av det. Så lite stolt känner jag mig ju ändå, för att det här bevisar ju hur otroligt starkt psyke jag har; bara det att jag använder det ju helt fel.

Jag vet någonstans att det är värt att fortsätta, det kommer att vara ett bättre liv när jag är frisk igen. Okej, just nu kan jag inte säga att jag vet det, eller att jag tror det, men i den här situationen tänker jag att jag följer den väg som verkar absolut svårast och tuffast, så blir det nog rätt och bra så småningom. Och i det här fallet, innebär det att äta. För jag kan knappt tänka mig något svårare.

Just nu idag skriver min klass det sista fysikprovet för kursen. Just idag får de information om framtidens val, och jag ligger hemma. Ligger hemma för att må bra och för att äta men jag mår nästan sämre än jag gjorde i skolan idag. Lite ironiskt att jag missar föreläsningen om framtiden.
/lina

Några minuter senare…

februari 23rd, 2012 by Lina Öhlander

Underbara, underbara små piller… :D
Okej ja, lite opassande skämt kanske, men jag tyckte det var kul! Fast jag börjar bli lite roligare, skrattar mer än jag för några minuter sedan tyckte att jag hade anledning för. Påverkad av den lugnande medicinen? Eller ljusnade livet helt plötsligt? :D

Okej, är lite yr. Lite yrare för varje minut, och illamående. Men fortfarande jävligt glad! :D
/lina

Ångestfyllda nätter

februari 22nd, 2012 by Lina Öhlander

Jag visste att det skulle bli såhär; men ändå är jag sällan beredd på det, inte redo. Ångest är ingenting farligt. Inte egentligen, det är bara jävligt obehagligt, det är vad det är. Fruktansvärt, men ofarligt. Det känns inte ofarligt. Det är svårt att beskriva hur det känns, allting liksom låser sig bara; pulsen slår snabbare, musklerna darrar och blicken stint fokuserad. Känner allting och absolut ingenting på samma gång. Fast jag har ju medicin, som ska få det att släppa; eller också slå ut en flodhäst. Den har verkligen samma effekt. Men att vara utslagen innebär ju att sova och även om det är drömlöst är det bättre än det här. Jag ångrar mina val av att äta, och jag försöker minnas min tidigare beslutsamhet, men det är svårt och tankarna fungerar ännu sämre under ångesten än vanligt. Jag sa att jag var stark, att jag kunde ta mig ur det här, att jag kunde stå emot. Att jag skulle kämpa. Nu får jag fanimej visa att jag faktiskt menade mina ord. Jag och min stora käft.
/lina

Kalla pannkakor

februari 22nd, 2012 by Lina Öhlander

Nu sitter jag här med kvällsmat bredvid mig. Jag sitter faktiskt vid mitt skrivbord och äter, till skillnad från på mitt golv som jag brukar. Jag känner mig inte lika rädd för maten som vanligt, men det känns konstigt att tänka att jag snart ska äta den. Det är kalla pannkakor, eftersom jag av någon anledning inte verkar kunna äta varm kvällsmat. Vi har därför kylt pannkakorna. Det är kanske därför jag inte är lika rädd? Jag vet inte. Men det känns jättekonstigt, och jobbigt. Jag vet ju att jag måste äta, att jag måste gå upp i vikt. Jag vet det. Och jag vet att jag ändå inte kommer att gå upp i vikt för jag äter ändå för lite, med eller utan dessa pannkakor. Det bara känns konstigt, har ju ätit lunch idag. Att äta två ”stora mål” om dagen känns jätteskumt, väldigt väldigt avlägset. Nästan så att jag inte minns att jag någonsin gjort det tidigare. Fast å andra sidan är mitt minne så kraftigt påverkat av svälten att jag nästan inte minns gårdagen, heller.

Egentligen så förstår jag inte varför jag borde äta nu. Inte hungrig, inte törstig, inte sugen, inte trött, ingenting. Ingen som helst anledning till att äta, egentligen. Fast ”jag borde” ju. Såklart. Fast det känns jävligt onödigt, och väldigt väldigt konstigt.
/lina

Still alive’n walking

februari 22nd, 2012 by Lina Öhlander

Stockholm gick bra, förstår inte vad alla var så nojiga för! Fast okej, jag ska erkänna, trapporna var många och uppförbackarna väldigt branta. Det var helt enkelt inte en anpassad väg för anorektiker eller de med väldigt låg energimängd, bara. Eftersom det fortfarande är alldeles för läskigt att dela med mig av vad jag faktiskt äter under en dag, väljer jag att endast avslöja att jag har ätit. Och lite riktig mat, också. Mest skräp, precis som vilken annan tonåring som helst :D

Nu känner jag hur min mage är full med framförallt te, jag har börjat tycka riktigt illa om känslan av att det finns något i magsäcken. Fast oftast blir jag så trött av att allt blod samlas där att jag inte orkar tänka på innebörden.
/lina

Stockholm 4 the day

februari 21st, 2012 by Lina Öhlander

Nu är klockan alltså fem i halv åtta och jag är, så att säga, ”vaken”. Vad detta innebär är att jag agerar som en relativt god konversatör. Om det är ett ord eller inte, vet jag inte. Nu är det om inte annat. Nej, förutom förmågan att delvis förstå och uttrycka min egen ståndpunkt har jag väl inte många andra likheter med en ”vaken” person; min rörelsehastighet samt reaktionsförmåga är kraftigt reducerade båda två. Lagen borde förbjuda inte bara epileptiker utan även anorektiker från vägarna. Det gör den kanske? Den borde göra.

Så Stockholm. Något jag sett fram emot, något hela klassen (och lärarna) sett fram emot. En morot helt enkelt, och visst har den fungerat. Inte för att någon direkt skött sig bättre (kan heller inte säga att behovet från början fanns dock), men alla har varit gladare och mer uppåt och gjort sitt bästa på ett annat sätt. Bara för Stockholm. Och nu är då dagen här.
Jag har blivit tillfrågad många gånger om jag orkar att följa med. Om jag orkar… hade de frågat om jag ville orka, hade mitt svar varit ett solklart ”ja!” och därav, ja, jag orkar följa med. Mer baserat på att jag verkligen vill åka, jag vill orka. Huruvida jag egentligen, egentligen orkar… Nej. Antagligen inte. Min fysiska svaghet är nog ingenting jag kan ”agera bort” i nuläget.

Jag ska vara i skolan kvart över åtta — min lärare sa åt mig att jag inte fick komma till hennes lektion, idrotten. Sjävklart är jag absolut strängt förbjuden att överhuvudtaget ens tänka på att röra mig mer än ”från sängen till kylskåpet”, men jag kan samla närvaro som vem som helst utan att deltaga. Deras argument, som att jag inte orkar, som att jag inte skulle fixa det här; de faller, de tar inte, de fastnar inte i mitt huvud överhuvudtaget. Jag — okej, nu har jag väldigt bråttom, även om jag inte äter frukost tickar klockar iväg tydligen!
/lina

Mellantingsläget

februari 20th, 2012 by Lina Öhlander

Jag har kommit fram till att det finns främst två olika lägen med anorexia; bra tider och dåliga tider. Även en tredje kategori har gjort sig påmind på sistone, nämligen mellantingsläget. Vad detta innebär mer specifikt är att det är en blandning av bra och dåligt antar jag, så pass att jag tänker lite mer logiskt, jag räknar kalorier på ett sundare sätt (en motsägelsefull mening, det är aldrig hälsosamt att räkna kalorier sålänge man inte försöker uppnå normalvikt) och det viktigaste av allt är väl att jag förstår att jag måste äta för att överleva, inte för att jag tycker att jag nödvändigtvis vill, utan för att jag inte vill dö helt enkelt. Och anorexia som går obehandlad leder ju ofta mot döden så småningom. Detta förstår jag under mellantingslägena, och jag försöker göra vad jag kan för att åtgärda problemen; det vill säga att jag äter.

Men hade det bara varit solsken hade jag ju såklart kallat dessa tillfällen för bra tillfällen. Och av en anledning gör jag inte det; nämligen den att den sjuka sidan av mig är fortfarande precis lika stark. Den anorektiska viljan och psyket är några som inte ger sig, de backar inte ens nämnvärt under mellantingslägena. Dock är de väl på semester eller liknande under de bra stunderna, då jag för övrigt fungerar ganska friskt.

Mellantingslägena är svåra eftersom de ger mig stor ångest. Jag äter för att jag vet att jag måste, jag vet att jag måste dricka och gör det därför att, jag vet att jag inte kommer att gå upp i vikt eftersom jag fortfarande håller koll på kaloriintaget, och jag förstår att gränsen för att gå upp i vikt (eller ens stå still i vikt) är runt minimum 1 500 kalorier. Att därför äta 1 300 kalorier anser jag relativt okej under mellantingslägena, vilket är betydligt mer än min vanliga maximumgräns på 200 kalorier om dagen. Vilket ju såklart innebär ett underskott av 1 800 kalorier om dagen, och det är enligt mig inget problem. Fast under dessa stunder, mellantingslägena, förstår jag ändå att 200 kalorier om dagen är på tok för lite. Jag saknar stundvis den friska Lina under dessa perioder, och jag vill nästan bli frisk under dessa.

Men som sagt, hade det bara varit positiva saker hade jag kallat de här stunderna för bra stunder. Ångesten är ett faktum, jag känner mig betydligt tjockare än jag gjorde imorse fast ändå inte lika farligt som igår (igår var en matvis dålig dag), jag vet dock att jag måste bortse från det här och jag vet att det är anorexian, det är inte jag, det här är inte mina tankar utan de friska, de som vill längta tillbaka till ett friskt liv, dessa är mina tankar. Tankarna som ser framåt, de som ser glass på stranden, de som ser springturer och kickboxning och en hälsosam kropp, de är mina tankar. Inte de andra, inte de sjuka, det är anorexian. Under de här mellantingslägena kan jag förstå det. Så på ett sätt är de här stunderna bättre än de bra, jag blir alldeles för naiv då. Jag tror mig vara frisk, något som kvarstår även under den dåliga perioden som oftast efterföljer, och jag glömmer vägen tillbaka. Jag tror att allting är löst, och att jag är frisk. Detta även om jag inte äter, för det gör jag ju inte, jag bara tror att jag är frisk. Jag blir helt övertygad om att jag är frisk, inte sjuk utan frisk. Jag kan inte komma ur denna synvinkel själv utan behöver mycket, väldigt mycket övertalning från mina vänner, och jag av väldigt glad att så många åtar sig uppgiften att dra tillbaka mig till vad som har kommit att bli verkligheten.

Jag förstår nu hur det egentligen ligger till, antar jag (eftersom alla påpekat hur pass sjuk jag ändå är så utgår jag alltid i till synes ”friska” stunder att jag tänker fel och räknar därför inte min egen åsikt eller synvinkel som något av värde, utan snarare som en felaktig källa till lögner) och den riktiga verkligheten borde vara att jag är frisk, att jag som människa är frisk, förutom att jag just nu verkat få in något, som en liten fästing, som krupit in i örat och bosatt sig i huvudet, och har sedan förökat sig som en jävla kanin där inne. De där fästingarna äter upp den friska sidan, och om jag fortsätter med en till liknelse är de friska tankarna som trädstammar; de är ganska kraftiga, och de tar lång tid att växa sig så kraftiga. Men det krävs bara en skogsbrand för att ta död på många. Och jag förstår just i denna sekund att jag måste göra allt i min makt, verkligen allt jag någonsin kan, för att döda fästingarna och snabbt odla tjocka träd.

Det läskiga är bara, att imorgon kommer jag nog ha glömt allt detta.
/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu