Dagen som varit så bra fick plötsligt en vändning. Vet inte vad som hände, allting bra blev bara dåligt på några sekunder. Maten är ett problem, jag vill inte äta, fast vet att jag ska äta och att jag inte orkar stå emot hungern. Känner mig svag för att jag inte orkar stå emot, hunger är bara ett av alla mänskliga behov och alla dessa kan vi styra. Jag verkar inte kunna, och jag mår dåligt därför att. Har fortfarande inte ätit kvällsmat än, dock frukost och lunch och två kakor på kvällningen. Jag orkar inte längre, funderar på att ta ångesttabletter på en gång så kanske humöret blir lite lättare, kanske inte mår lika dåligt då. Fast då kommer jag antagligen somna tidigt, det är ju melodifestivalen ikväll. Suck. Vet inte hur jag ska göra, allting känns fel. Känner mig ensam, rastlös, jag vet inte allt jag känner. Ett sug efter godis också, men jag vill bara gråta. Jag vet att jag har haft det enkelt än så länge i kampen att äta, jag har varit starkare än anorexian, nu kom den in i andra andningen. Hur mycket tror jag om mig själv egentligen? Jag klarar inte det här. Jag vill inte. Jag vill bara sova.
/lina
Sicken oturlig vändning
februari 25th, 2012 by Lina ÖhlanderNya insikter
februari 25th, 2012 by Lina ÖhlanderIdag har varit en ganska händelserik dag, inte så pass att jag gjort speciellt mycket; mina föräldrar och jag åkte till Skinnskatteberg där vi åt korv och pommes frittes på ett litet krypin. Väldigt gott förvisso! Men det var inte därför jag kallar dagen händelserik; utan för att jag under tidens gång lyckats nå en hel del värdefulla insikter. Ni kommer kanske tycka de låter dumma, självklara, men för mig har de alltid varit innehållslösa ord och ingenting mer än vacker prydnad i texter ibland. Jag tänkte skriva en liten lista!
- Det viktigaste är att man som människa mår bra, inte hur man nödvändigtvis ser ut just i tillfället.
- Man behöver inte vara lika smal som en anorektiker för att vara ‘fin’. Vissa, exempelvis jag, passar inte alls i det.
- Storlekar på kläder har ingen egentligen betydelse, utan är endast till för dig som konsument, för att hjälpa dig så du slipper prova på alla kläder i butiken. De är ingen förolämpning, de säger helt enkelt vad som passar dig bäst.
- Vikt och BMI spelar ingen roll heller, de är bara siffror. Ingen kommer att tycka bättre om mig för att mitt BMI är 17 och inte 20.
- Utseendet kan vara väldigt fint även om vikten inte är -30 kg.
- UTSTRÅLNINGEN ÄR VIKTIGARE ÄN ALLT ANNAT!
Den sjätte insikten är nog den viktigaste. Den säger att om man lär sig tycka om sig själv, utstrålar man det, och andra gör det också. Vikten och utsidan har alltså ingenting med någonting alls att göra, egentligen! Jag ska nog skriva ut listan och sätta den i pannan, tror jag.
/lina
Lördag förmiddag
februari 25th, 2012 by Lina ÖhlanderFörsöker föreställa mig hur mitt rum skulle se ut om jag flyttade det till nedervåningen. Konstigt nog finns en exakt kopia av det, precis lika stort, fast med dörren på andra väggen. Där nere alltså. Förändring är mitt huvudtema, allting ska bli nytt och ”oanorektiskt”. Hm. Svårt att tänka mig hur det skulle se ut, om det skulle bli bra, det borde kunna bli fint. Då skulle jag ju ha hela nedervåningen för mig själv förstås. Fast nära till ytterdörren såklart. Nackdel. Hm. Får tänka på saken. För övrigt så har jag börjat planera mer för framtiden, slagit fasta på flera saker jag skulle göra ”när jag blir frisk”, det känns ganska peppande och håller mig sysselsatt på annat och inte på hur vikten ökar.
Fast jag tycker jag är duktig ändå, fick lov att väga mig idag och såg att jag hade gått upp några kilo (fyra för att vara exakt!) och jag fick inte spel, faktiskt inte. Fast är ju fortfarande nästan precis lika smal, det är mycket vätska som jag ju inte haft tillgång till tidigare. Det är ingen undanflykt, utan det är sant ^^ men det känns faktiskt bra att vikten nästan är återställd, det trodde jag verkligen inte men det gör det. Känner mig friskare nu, både psykiskt och fysiskt.
Fysiskt är jag i och för sig inte återställd på långa vägar. Jag är ständigt trött och det är en kamp att ta sig uppför trappen, vilket ju är ett måste för att ta sig till mitt rum. Mina naglar är riktigt otäcka, de är lila och vita med en konstig kant högst upp. Riktigt sjuka naglar tyvärr, antar att håret också fått stryk. Man kan ju alltid hoppas att kroppen vet vad den ska prioritera i nödläge, liksom. Fast det låter ju lite fruktansvärt att det är jag själv som försatt den i nödläget?
/lina 
Fina himmel
februari 25th, 2012 by Lina ÖhlanderLight from above
februari 25th, 2012 by Lina ÖhlanderKlockan är nu sex minuter i sju och det är ljust ute :D nån sol kan jag inte se än, men den kommer kanske lite senare. Fint folk kommer sent, inte sant? I’ll stay on top of this!
/lina
Tidsfördriv? Absolut!
februari 25th, 2012 by Lina Öhlander
Ser ni att jag bytt tema? That’s right. Tog mig ca tre timmar. Japp. Kunde inte somna, alltså. Fast jag har hållit mig själv sysselsatt, gjort mig uppdaterad på facebook efter att ha varit borta i tre månader. Mina vänner hade inte gjort så mycket som jag trodde, tråkigt nog visste jag tillräckligt mycket om deras liv utan att ha följt dem på facebook ;) det visar ju bara hur onödig sidan är. Fast den tjänar ett syfte nu när jag inte är i skolan, så att man inte glömmer bort mig. Och så att jag inte glömmer bort dem.
Riktigt kissnödig har jag börjat bli dessutom, har legat på mage, så det blir mer påtagligt då ^^ nu är klockan nio minuter i halv sju; såhär dags brukar väl småbarn börja vakna väl? Haha, synd att jag inte har någon sådan här, vore nice med lite sällskap. Vet ni hur många som sover såhär dags? Tydligen alla utom jag som det verkar! Men musiken är bra, Melissa Horn, jag ligger väldigt bra i sängen och perfekt temperatur i rummet, med friska nattbrisar från fönstret som drar över mitt ansikte. Och pigg såklart. Livet kunde vara värre! Nu är jag ju dessutom bara jävligt dum om jag somnar, när klockan är sju minuter i halv sju. Kommer ju inte vakna förrän två i så fall och vi skulle ju faktiskt iväg och hitta på något till förmiddagen, tror vi skulle till Norberg kanske? Lite osäker. Ingen aning om var det ligger hur som helst. Jaha, vad ska jag göra nu då? Tänkte se soluppgången när den kommer, har gjort mig redo. Undrar om den går upp på den här sidan? Äh, fan, chansen finns :D inte direkt så att jag har något bättre för mig i varje fall så.
/lina
Femton procent batteri kvar och 180° varmt
februari 25th, 2012 by Lina ÖhlanderKlockan är nu tre minuter i fyra och jag har ännu inte somnat. Fast att jag är vaken är väl kanske inte något jättemysterium, jag har vänt ganska skapligt på dygnet nu när jag väl kunnat. Så jag kan inte ens skylla det här på ångesten haha, nej, bara på mig själv tyvärr ^^
Fortfarande ingen ångest, men jag har tänkt lite. Vad annars ska man göra under vakentimmar, right? Jag kom fram till att jag antagligen kommer behöva vänja mig vid tanken på att gå upp i vikt. Att stå still i vikt är ju en sak, det har jag till och med börjat tycka är riktigt bra att jag gör, men äter jag normalt igen så kommer jag att gå upp i vikt. Jag kommer fortfarande att vara underviktig, men inte lika grovt. Det låter ju kanske konstigt, men det är jag inte alls bekväm med. Möjligen själva vikten, det är ju trots allt bara siffror som ju tekniskt sett inte gör så jättemycket; men vikten ändras ju sällan utan att kroppen gör det. Jag gillar hur jag ser ut nu, betydligt mer nu än innan i alla fall. Men den logiska, friska Lina finns kvar i mig, starkare nu än tidigare, och jag förstår ju att jag kommer inte bli groteskt stor om jag går upp till normal storlek. När inte ens den minsta storleken passar är det inte ens kul att shoppa längre, även om det i början var kul. Och nu är alla mina kläder för stora; klänningar, byxor, trosor, linnen, tröjor, jackor… ändå kan jag inte tycka att jag blivit så mycket mindre. Logiskt sett förstår jag ju det, men jag kan inte tycka det egentligen.
Jag kan föreställa mig frisk, hur jag kommer se ut, hur jag kommer att må och hur annorlunda allting kommer att vara, hur glad jag kommer att vara och hur allting har ordnat sig. Jag föreställer mig en framtid där jag mår bra. Det är kanske inte så mycket att begära? De sista sex åren har varit ganska träliga. Ganska väldigt träliga. Är drömmen om välmående naiv eller rimlig? Det återstår väl att se. Dock har jag lyckats vända ganska många naiva drömmar till rimlighet, till verklighet. Jag kan se mig själv i framtiden som fin, även om jag då har gått upp allt jag förlorat i vikt. Men att klara av att gå upp allt? Det är ju en helt annan sak. Vägen dit är ju det svåra, målet sen kan ju vara jävligt enkelt i jämförelse.
En annan sak jag tänkte lite på är det här med risken för återfall. Uppenbarligen har jag rätt faktorer för att ‘lyckas’ få anorexia, både miljömässigt och biologiskt sett. Jag har uthålligheten, envisheten och diciplinen – egenskaper som ju är fantastiska, men inte nu. Verkligen inte nu. Dock kommer ju dessa att kvarstå, och även om orsaken till anorexian försvinner kommer ju risken finnas där hela livet. Så fort något går fel, så fort jag mår dåligt, kommer anorexian att finnas där. Frågan är ju hur mycket den kommer att synas. Kommer jag kunna strunta i den? Det är väl antagligen det de kommer att lära mig på ätstörningsenheten. Det är väl det jag hoppas på, i alla fall. Men poängen: anorexian kommer alltid vara en liten del av mig, oavsett hur frisk jag blir, tankarna kommer alltid att finnas till hands om jag inte mår bra. Många med anorexia tenderar att hamna på en liten övervikt när de är helt friska, av den anledningen (antar jag) att maten inte längre är något förbjudet utan i stället något som bör avnjutas. Åtminstone i mitt fall har jag märkt att hungern är en ganska mäktig kraft trots allt, att äta lite två gånger om dagen är fan så mycket svårare än att fasta i tre dagar! Jag har märkt av mig själv att jag småäter mig igenom dagarna, när maten inte är lika förbjuden försöker kroppen göra allt den kan för att återställa åtminstone några näringsvärden, några saltbalanser. Den tror att den inte kommer ha samma tillgång till mat och överdriver den därför, för att överleva. Verkar ju logiskt, men det är antagligen därför så många blir smått överviktiga.
Jag vill inte hamna på smått överviktig. Och jag har tänkt, för att lugna mig, att i värsta fall så kan jag ju träna lite mer i så fall och gå ner dessa extra kilon. För att jag ju då kommer att vara frisk. Men jag kommer ju aldrig kunna banta igen, förmodligen aldrig någonsin igen. Det börjar ju alltid med att gå ner ett kilo, kanske två. Sedan tre, sedan fyra. Innan man vet ordet av är det tio kilo och femton kilo och maten blir allt mindre, träningen mer intensiv, ingenting räcker, det är aldrig tillräckligt bra och ja, där har du det; anorexia nervosa. Jag inbillar mig att jag kommer vara frisk då, att det kommer att gå bra att bara tappa några få kilo för att bli smal då. Att jag kommer kunna lägga band på mig själv. Att jag kommer att veta när jag ska sluta. När det räcker. Varför skulle jag kunna då och inte nu? Jag var trots allt frisk innan jag blev sjuk den här gången också.
Nej, ska man sluta röka kan man inte feströka, alkoholister kan inte dricka bara på helgerna, anorektiker kan inte ‘bara gå ner två kilo’.
Jag saknar dagarna då alla var glada åt min viktnedgång. När alla ansåg att jag bara blev finare ju smalare jag blev, ju mer vikt jag tappade. Hur skulle jag förstå att det fanns en gräns då beröm skulle komma att bli klagomål?
Klockan är halv fem och jag är hungrig och mitt rum är varmt och jag kan knappt andas. Hungern är fortfarande en instink jag inte vet vad jag ska göra med, den säger mig ingenting, den bara är där och gör mig något handlingsförlamad av energibrist. Kanske kan somna då? Har ju onekligen lärt mig att somna hungrig. Fan. Jag vet inte. Måste öppna fönstret innan jag dör av värmeslag/syrebrist. Hoppas ni sover gott åtmistone.
/lina
Nästan perfekt, som Lars Winnerbäck sade
februari 25th, 2012 by Lina Öhlander
(Lars Winnerbäck har gjort låten ‘Nästan Perfekt’, därav titeln, fotnot). Idag har i varje fall varit en ganska perfekt dag! På alla sätt och vis kan jag nog påstå. Det började som sagt med underbart väder, och även om solen inte sken direkt på oss när vi var ute på vår promenad var det ändå förhållandevis varmt och för första gången på fyra månader har jag kunnat lämna dunjackan hemma! Innan jag fick anorexia har jag aldrig varit särskilt frusen, och har därför aldrig behövt en dunjacka, därför kändes det extra skönt att kunna lämna den bakom mig. Istället fungerade jeansjackan utmärkt! Det var riktigt underbart faktiskt. Att promenera var ganska jobbigt efter ett tag, har ju för det mesta varit stilla i några veckor, men det fina vädret gjorde en bra inverkan. Fåglarna kvittrade, snön smälte och forsarna porlade i skogen för att driva bort den uppvärmda isen. Gräset är grönt igen, åtminstone gulbrunt och det luktar verkligen vår. Allting är fantastiskt.
Jag har dessutom ätit väldigt bra idag, precis som de flesta gör på fredagskvällar en hel del godis och annat; till en början lite tveksam, var tvungen att överväga varje bit och hela tiden rabbla i huvudet vad jag tidigare ätit och hur långt jag gått för att få en uppfattning om antalet kalorier jag har fått i mig och antalet jag förbränt och… jag fick ont i huvudet, jag slutade räkna och tänka och bara åt. Och tänka sig, jag lever än! :D
Idag har varit en riktigt bra dag, en riktigt riktigt bra dag. Vi gick till skolan och hämtade resten av mina böcker, nu ekar mitt skåp tomt. Det kändes lite ledsamt att se hur tomt det blev, lite som att min tid där var över. Och byter jag skola är det ju lite så nästan. Vi får se, att byta skola är ingenting jag egentligen i grund och botten vill göra, men förändring är tydligen ganska viktigt i rehabiliteringsprocessen, det är en nyckelsten till att bli frisk. Om inte att bli frisk, så att stanna frisk. Risken för återfall är stor och jag vill inte se tillbaka på tiden då jag hade ett val som skulle kunnat varit avgörande; jag skulle inte förlåta mig själv i första taget om jag varit medveten om risken men valt att chansa. Det är inte värt att chansa med livet som insats.
Nu känns det riktigt bra faktiskt. Riktigt jävla bra, ingen ångest, inget dåligt alls! Just idag är det en väldigt väldigt bra dag. Jag hoppas jag ser flera utav dessa.
/lina
Underbar dag!
februari 24th, 2012 by Lina Öhlander
Idag blev jag väckt av, förutom någon jävel med en väldigt högljudd byggarbetsmaskin, solsken och varma brisar! Det var väldigt länge sedan luften var fylld av vår och hoppfullhet och vet ni det bästa av allt? Jag är precis just idag tillräckligt stark för att få gå en promenad i det underbara vädret!! Inte ensam och vi får gå långsamt, såklart, men det gör inte mig någonting, bara jag får lite ny luft i mina lungor… Jag älskar våren, nu är jag riktigt lycklig! :D
/lina
I’m not alone
februari 24th, 2012 by Lina ÖhlanderJag hade ingen aning om att det fanns så många runt mig som brydde sig om mig så mycket. Önskar nästan jag fått anorexia snabbare för att förstå det tidigare. Oh well.
/lina
