Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Äh. Fan. Kommer inte på nån bra rubrik. Orkar inte tänka mer på det hahah :D

mars 2nd, 2012 by Lina Öhlander

Ser ni bilden? Mhm. Min utställning är nu PRINTAD och därmed också EXISTERANDE! :D lite lättad över att äntligen vara ”färdig” (det blir jag ju aldrig haha) men också lite livrädd för vad mina åskådare, STOCKHOLMARNA, kommer att tycka och tänka. I Köping hade det inte varit något problem, här har jag lite pondus i utställningsvärlden, men i Stockholm…? Åh, jag är lite rädd (hahah väldigt ovanligt de senaste månaderna ;D) men det ska bli sååå kul!!! Jag längtar helt sjukt, jag ser fram emot det verkligen!

Jag ska ringa en skola imorgon, som ligger i Eskilstuna. Jag är så lycklig. Verkligen. Den låter perfekt, utbildningen matchar verkligen min nuvarande och den ligger precis intill stationen! Betyder att det minimerar transporttiden till femtio minuter! Femtio minuter för att garantera mig ett liv fritt från anorexia och skulle kunna ge mig lycka och glädje, det är ju ingenting! Jag skulle kunna pendla i timmar för det! Ååååh jag vill ringa nu!! :D Fast klockan är kvart över två så jag måste nog tygla mig själv känner jag hahah. Jag var på möte idag i skolan och syon där var väl mindre glad, jag gav henne en massa jobb och samtidigt var hon tvungen att poängtera ut att det bästa för mig är att gå i skolan nu och inte att vara hemma. I början av den här sjukskrivningen var lärarna på min sida, ”det enda viktiga är att jag blir frisk”. De måste ha räknat med att jag aldrig skulle ha gjort slag i saken haha! För nu är jag sjukskriven, försöker att bli frisk på fullaste allvar, och så börjar de tjattra om skolan? Om prov, om saker jag missat, undervisningen och timmarna som försvinner, min dåliga närvaro, fara för betygen och så vidare.

Återigen vill jag bara be dem hålla tyst. De vet ingenting. Jag har inte ätit på fyra månader, inte druckit på fyra månader. Min hjärna är helt cp! Jag kan inte minnas, inte komma ihåg, inte lagra saker i minnet för det finns inte! Man kan inte lägga kaffe i kaffeburken man inte har hur gärna man än vill. Just nu har jag inte min hjärna, och kan ju därför inte fylla den med allt de vill att jag ska. Jag försöker, det gör jag, jag försöker ofta och mycket. Men det är liksom inte värt det, ansträngningen alldeles för stor och vinsten alldeles för liten. Jag klarar det inte ens själv utan mamma får hjälpa mig, vi försökte få mig att förstå lite biologi; enkelt och kul. Gick lika dåligt som fysiken haha, fast jag kommer ihåg att de två sidorna jag orkade ta mig igenom handlade om hur stjärnor bildades. Och att människor består till 80% av stjärnstoff! Det var ganska intressant till och med! :)

Slutklämmen är att det inte spelar någon roll att lärarna hotar med att sänka mina betyg. Ja, det är det elakaste de skulle kunna göra mot mig, men vad ska jag göra åt saken? Jag kan äta. Och det gör jag ju nu när jag är hemma. Det är det enda jag kan göra åt saken, så fan, låt mig bara fokusera på det haha! Jag ska nog fixa era dumma onödiga prov när min kropp är inställd på något annat än: ”åhnej åhnej, jag kommer dö jag kommer dö jag kommer dö, spaaaar all maaaat!!”. För så fort min kropp kommer att sluta vara så rädd för svälten, som ju är över och därmed är ”rädslan” hos kroppen onödig, så kommer den att sluta ta vara på varenda liten grej jag stoppar i mig (ni vet matkoma/paltkoma? Precis. Men det här är ju bara löjligt när den kommer av ett sketet kex!!) och då kommer energin kunna användas till annat än att lagra fett överallt. Exempelvis att få igång hjärnan igen. Att få igång musklerna, att göra mig starkare, att göra mig snabbare, uthålligare. Återställa mig, helt enkelt. SEN kan jag ta tag i fysikprovet och franskaglosorna, JAG LOVAR. Now leave it.

Ska lägga mig och läsa nu :) åååååh herre Gud vilken halsbränna jag har, helt sjukt! Måste verkligen börja fixa dosen på den där medicinen. Också. Hahahah, lite komiskt egentligen hur många mediciner jag har mot allting. Komiskt eller jävligt, jävligt tragiskt. Ikväll kör jag på komiskt. Så hahah :D Åh – jag vill ringa Eskilstunaskolan NU!! :D :D :D :D :D
/lina

Fy fan vad jag hatar dessa jävla satans nätter

mars 1st, 2012 by Lina Öhlander

Rubriken säger väl det mesta. Jag orkar inte det här, det känns som att jag inte kan prata med någon längre. Anorexian var det många som ville hjälpa till med, och det fanns dem jag tillät (tack gode Gud för det). Men det här, det jag inte ens kan skriva, inte ens kan säga, inte ens kan tänka, det här verkar jag stå ensam i. Det här är för läskigt och det förstår jag. Jag är också rädd, men utan anorexian hindras jag från att fly.

Jag minns alla drömmar jag hade som barn. Önskningar, drömmar och vad jag planerade för att bli framtid. Planerar fortfarande för att bli framtid, jobba om dagarna och skriva om kvällarna, lycklig. Lycklig. Och frisk. Jag vet att jag ”måste acceptera det för att jag ju faktiskt har haft cancer” men jag HATAR epilepsin. Varför varför VARFÖR var den tvungen att förstöra allt?! Hade jag haft det enkelt? För enkelt? Behövde jag prövas? Skrämmas? Jag tror ändå på Gud. Varför måste allting lassas på mig? Det finns hur många människor som helst på den här jävla planeten, HUR MÅNGA SOM HELST, och ändå måste varenda liten jävla grej, varenda liten jävla ”happening” i Köping vara att jag blivit lite sjukare, att jag får mer frånvaro, att jag hamnar efter yttligare i skolan eller att jag har mer mediciner, mer biverkningar, mer diagnoser och regler och saker att acceptera.

Det spelar ingen roll vad jag gör. Sjukdomar förföljer mig och i stället för att påpeka vad som är fel får jag helt enkelt nöja mig med att tacka gudarna för att njurar, lungor och hjärta fungerar felfritt. Det är ju jävligt bra att det faktiskt finns delar även hos mig som inte kräver mediciska åtgärder och medicin varenda jävla dag. Även om de blir allt färre finns de fortfarnade.

Jag vet att jag verkar bitter, och det är jag, men framför allt så är jag riktigt jävla förbannad. För att jag ”får inte” vara arg. Inte ledsen. Inte upprörd. Jag ska bara vara helt cool med det, för jag borde ju ha vant mig. Fy fan vad jag hatar det tankesättet, att bara för att jag alltid varit på sjukhus och man har opererat, stuckit, sövt ner och medicinerat innebär väl inte det att det är OKEJ att det händer igen?!?! Det är väl för fan inte mer rätt att slå ett barn som levt under misshandel i arton år än ett barn som aldrig blivit slaget?! Nej, där kan alla ju resonera om barnens lika värde. Varför gäller inte det mig? Varför gäller allas-lika-värde-principen aldrig någonsin mig? Förbannade jävla cancer, den gjorde mig till ett jävla undantag. Det är, utan någon som helst tvekan, den absolut värsta utav alla cancerbiverkningar jag har; den påtvingade självständigheten.
/lina

Lyckan och livet

februari 29th, 2012 by Lina Öhlander

Det är så varmt nu att man kan gå i vårkläder :) fast den översta bilden är tagen tidigare i år, de andra två är dock från idag! Jag var på sjukhuset idag igen, det gick bra för de tyckte jag var friskare. Jag pratade fortare, fartigare, var gladare och snabbare i rörelserna. Pulsen bättre, blodtrycket bättre, allting bättre! Jag mår mycket bättre :) nu ska vi bara försöka få tag i en läkare som kan skriva ut antidepressiv medicin så borde jag vara good to go! Ska dessutom höja dosen epilepsimedicin igen och nu väntar även en remiss till ögonmottagningen för att få mig igenom dagarna av huvudvärk. Jag försöker att inte tänka på det här utan på något bra :) Jag försöker tänka på att jag snart kan börja träna igen, snart kan fungera som vanligt, snart kunna tänka och snart kunna återvända till skolan, snart kommer jag att kunna vara Frisk. Frisk från anorexi! Jag är så glad. Jag är så glad!! Nu ska jag gå och måla lite i min ateljé – det var månader sedan jag orkade göra det. Jag fick även gå på kvällspromenad med mamma, vi gick flera kilometer och det kändes som det bästa som hänt på flera flera år. Fantastiskt är allt det här<3
/lina

Gamla monster välkomnas

februari 29th, 2012 by Lina Öhlander

Jag har ont på min hals sen igår :( plus extreeeem halsbränna som verkligen inte hjälper. Anorexian får mig att inte tänka på det :) Jag förstår att anorexian och jag inte kommer kunna hålla ihop för evigt. Att vi måste skiljas åt, och det snart. Det känns väldigt väldigt skönt att snart kunna kalla sig frisk. Att kunna säga att JAG VANN ÖVER ANOREXIAN. Ja, det blir nice. Men då måste jag på samma gång acceptera att må som tidigare: hopplösheten; orkeslösheten; avsaknaden av livsvilja; allt det där. Jag kommer att bli tvungen att åter inse hur instängd jag är, att jag är fast, att jag inte kommer kunna ta mig loss. Att jag är flugan i ett spindelnät. Och jag kommer att vara tvungen att acceptera att det inte finns ett jävla skit jag kan göra åt det.

Och vad som är så fruktanvsärt irriterande med det är att imorgon kommer de förmodligen säga bra saker på sjukhuset; jag mår bättre nu och det kommer de säkert att påpeka. De kommer efter hand att prata om mig som ”frisk” och att ”jag mår bättre”. Jag skulle hellre ha anorexia i tio år till än att gå tillbaka till livet jag tog en paus ifrån. Men man gör mig väl en tjänst genom att tvinga tillbaka mig till helvetet, right?

Musiken tar mig tillbaka till en talangjakt, min bästa kompis sjöng låten inför många människor. Hon vann inte, men gjorde låten jättebra fastän hon var förkyld. Jag var stolt över att påpeka att hon var min vän, att det var jag och hon. Det var hon som ringde mig och berättade dåliga skämt tills hon grät av skratt, det var hon som sprang efter mig när jag rusat iväg i tårar, det var hon som strök mig över håret när jag inte kunde sova. Det var hon och jag.
För första gången sedan jag lämnade skolan klarar jag av att tänka tillbaka på Scheele. Det är svårt. Jag ser omgivningen, jag känner igen mig. Jag ser vad de säger, ser deras läppar röra sig men jag hör inte. Vet vad de säger, kommer ihåg vad de säger. Ser ilskan, ser frustration och irritation och hur någon börjar skratta. Jag ser framför mig hur de svagare, tystare, hur de backar försiktigt för att inte verka för delaktiga. Jag ser framför mig hur de starkare kliver fram, ställer sig bredvid och bildar en halvmåne mitt emot mig. Jag ser hur nära varandra de står, minns när jag stod så nära. Ser irritationen växa, ilskan sprida sig, orden forsa fram fortare. Jag ser lärare gå förbi, jag ser klasskompisar stanna till och titta. Titta på mig. Titta på vad jag ska göra, hur jag ska reagera, hur jag ska svara.  Utan popcorn hoppades de på en riktigt bra show. Jag ser läraren komma tillbaka, går med ett leende förbi oss och lektionen börjar. Det sista jag ser är ryggtavlan av mina bästa vänner när de splittrar halvmånen och går i förväg in i klassrummet, arm i arm och skrattandes, som alltid.

MVG efter MVG, jag är fortfarande fel. Kilo efter kilo, centimeter efter centimeter, storlek efter storlek, jag är fortfarande fel. Jag är fortfarande fel, gör fortfarande inte rätt, är fortfarande inte rätt. Vad som hände är fortfarande okej, vad de gjorde är fortfarande okej. De var tio, jag var en. Jag var en och jag vann. Jag ”vann”. Man säger att jag förtjänade det. Att jag bara hade mig själv att skylla. Att jag borde ha försökt mer, varit mognare och bättre. Att jag borde ha varit starkare. Klarat mer, varit mer. Att det var mitt fel och mitt fel bara. Att jag borde be om ursäkt. Behandla en hund så och det är djurmisshandel. Jag tänker inte be om ursäkt.
/lina

Skarpt läge

februari 28th, 2012 by Lina Öhlander

Städade för en stund sedan mitt rum. När jag slängde ut det nakna täcket på golvet för att damsuga det, kände jag igen vanan. Det var med samma rörelse och rätta knyck som jag kastat ut täcket att ha som matta under mig när jag tränade. När mattan inte räckte till och när kläderna inte räckte till, när ryggraden var för benig för att fixa ytan utan att ha sönder huden. Rörelsen skrämde mig för den kändes alldeles för välbekant. Det sårar mig att min kompis inte trodde mig när jag berättade om anorexian i debuten. Kanske hade det blivit annorlunda om han hade gjort det. Kanske hade det inte blivit det.

Jag damsög mattan i en timme, inte för att den var så pass skitig utan för att det kändes som min uppgift, vad som höll mig igång; det här måste just precis jag göra. Ett viktigt uppdrag. Att damsuga mattan var det som höll mig igång, det var det som gav mig vilja att fortsätta. Vad jag menar med det vet jag inte riktigt själv. Eller… jo, det gör jag. Jag vet alldeles för väl vad jag menar. Men jag vet att vad jag själv vill har ingenting med verkligheten att göra, därför tänker jag ju fortsätta sträva mot någon typ av framtid. Antar jag. Fast vilken framtid?

Jag kom på en sak för några minuter sedan. Jag kan inte ta livet av Anorexialina. Nej. Det går inte. Det är Anorexialina som håller Lina Öhlander vid liv. Det är som att dra pluggen ur respiratiorn; det går inte. Det går inte.
Det här beror inte på att jag har förväxlat personerna, att jag trivs bättre, ingenting sådant tjablaha. Nej. Jag vet hur jag mådde innan jag fick anorexi. Jag vet vad jag tänkte. Vilken utväg jag hade i tankarna. Anorexialina blev min räddning, hon tog bort dessa. Gömde dem, förvandlade dem. Förvandlade mig. Gjorde mig glad, lycklig, ”frisk”.

Vilket jävla skämt. Jag kommer aldrig att bli frisk. Aldrig att må bra. Aldrig att få lämna det här. Aldrig att bli ”en som alla andra”.
Mattan var mitt livsuppdrag ikväll. Och nu är mattan ren.
/lina

Framsteg

februari 27th, 2012 by Lina Öhlander

Idag var första gången på flera månader jag nästan kunde småspringa upp för trappen igen, så som jag alltid brukar göra! Dessutom är idag första gången sedan i början av december som jag ätit som en normal människa och inte som en anorektiker. Ja, sure, ibland slår paniken till och då känns det som om döden vore ett bättre alternativ, men uppenbarligen finns också tid och rum dit ångest och panik och rädsla och anorexi inte har tillträde. Denna plats kommer i framtiden att bli refererad till som ‘mitt liv’.

Idag är dagen då Anorexialina dör. Och jag ska dansa och dansa och dansa på dess grav, ty aldrig någonsin ska den åter vakna.
/lina

Veckans första läkarbesök

februari 27th, 2012 by Lina Öhlander

Så måndag. Många jublar säkert åt lovets första dag, men själv har jag börjat tröttna på att vara hemma ska jag säga. Snart har jag varit hemma till och från i ca tre veckor nu, så två veckor till innan det riktiga livet drar igång igen känns… länge. Och ganska tråkigt, ärligt talat. Meeeen det är vad det är. Bli frisk är fortfarande mitt uppdrag, och än är jag inte klar.

Anywho, dagens huvudaktivitet blev återigen ett besök till sjukhuset. Här i Köping, för omväxnlingens skull. Rulltrappan, som sägs vara stadens enda, och hissen gav mina ben den kraften som behövdes för att ta mig och mamma till rätt våningsplan; det sjätte. Alltid det sjätte. Återigen möttes vi av en receptionist som (på något sätt) kan mitt namn och antyder på att hon känner igen mig sedan tidigare besök. Ja, jag var ju förstås där för två år sedan, det är ju givetvis sant. Tråkigt väntrum, anpassat för barn under tre år samt gamlingar över åttio. Känner mig lite okategoriserad. Aja, läkaren var sen men, visade det sig, trevlig. Han sa bra saker och gjorde verkligen klart flera gånger att det var jag som bestämde vad som skulle hända härnäst, inte han och inte mamma och ingen annan heller. Skönt att veta att ingen tänker pracka på mig något i alla fall.

Det visade sig att han hade tänkt sig ta prover på cystan, och då den sitter mitt på halsen kan jag ju inte säga att jag var stormförtjust i idéen att sticka i den. Mot alla odds överlevde jag det med ;) provsvaren kommer om fyra veckor men han kunde säga redan nu att det var vad de trodde, en speciell typ av cysta som inte är farlig men oönskvärd. Tid för operation skulle bokas den tjugosjätte mars. Hoppas bara jag slipper vänta så länge, vore skönt att få det hela överstökat. Nog med mediciskt kaos ändå tycker jag :)
/lina

Överlag nice dag!

februari 26th, 2012 by Lina Öhlander

Dagen innehöll till större delen en flytt av min kära broder. Inte så mycket flytt som städning, visade det sig, men eftersom jag var så trött och hängig som anorexia resulterar i, värmde jag mig till mesta del på elementen i den kalla lägenheten. Eftersom hyreskontraktet inte längre stod på hans namn, var de uppskruvade på max hela dagen. Mycket uppskattat från min sida! Tyvärr var klordoften så pass stark från att ha gjort rent köket att vi tvingades öppna fönstrena, och därmed släppa ut lite av den underbara värmen. Annars bjöd väl dagen på mycket problem, problem, ångest och problem! Mycket mysig dag måste jag säga. På problem finns det tydligen även lösningar, och dessa hjälpte mig verkligen ikväll!

Slutligen en positiv feedback för dagen (någon negativ ges aldrig):

  • Väldigt god pizza i nice sällskap
  • Jag kunde prata med mina föräldrar om vad som försiggick i mitt huvud och då lättades bördan nästintill helt!
  • Jag behövde ingen panikmedicin för att må bättre

Bara de sista tjugo minutrarna av dagen räcker för att få mig att säga att dagen varit strålande. Nu känner jag mig frisk, efter en timmes samtal med mamma. Frisk är jag inte. Men frisk kommer jag att bli. Det är så skönt att ibland känna mig frisk, om så bara för absolut just nu. Jag längtar tills jag kan känna såhär varje dag!!! :D
/lina

Matstruktur

februari 26th, 2012 by Lina Öhlander

Vaknade nyss, har sovit i tolv timmar! Himla skönt eftersom jag var så trött igår kväll. Jag är lite orolig dock, tror nästan det kan vara en bieffekt när medicinen slutar verka. Allt det här med anorexian börjar ju bli bättre, men det är fortfarande en sak som är lika jävlig; matfixeringen. Det var något jag inte trodde jag hade först men som jag nu är ganska övertygad om, tyvärr. Det är (hos mig) en oförmåga att ”känns sig in” i matväg, att avgöra vad som räcker, vad som är ”lagom”. Eftersom jag inte ätit på så länge, är jag sugen på allt. Det är inte konstigt, jag har många nivåer att iordningställa. Har dock fortfarande inte förmågan att avgöra när det räcker, jag kan inte sätta ner foten längre, det har slagit över helt. Äter man ”för mycket” i två dagar blir man inte tjcok, det påverkar ingenting egentligen, men det känns så.

Jag tänker inte som andra människor kring mat längre. Hela dagarna kretsar kring mat, även om jag inte äter hela dagarna såklart, så tänker jag på mat hela tiden. Även om jag inte aktivt funderar på det pågår det i bakhuvudet. Jag tänker ut maträtter, planerar ut tillbehör, var jag ska äta, ungefärlig mängd, hur (varmt/kallt), när, med sällskap eller utan, när jag ska äta nästa mål, om det är okej att äta något emellan, vad det skulle vara i så fall…

Vad jag måste göra är att utveckla en plan. Jag måste utveckla en plan och följa den, annars kommer jag att utveckla bulimi. Det vill jag inte, det räcker med anorexi. Åh, jag vill tänka som förut.
/lina

Minuten senare

februari 25th, 2012 by Lina Öhlander

Tjugo minuter kvar tills medicinen ger effekt, bara att vänta. Fast om jag bara tror att det hjälper på en gång, har jag ju egentligen funnit en halvtimme. Jag vill inte äta, jag vill inte gå upp ännu mer i vikt än jag redan gjort, jag vill inte. Det är illa när till och med jag känner tårarna komma. Försöker få dem att ta vägen någon annan stans. Nu verkar jag ha mött det där sköna stadiet när ingenting är riktigt längre, utan jag bara stirrar rätt fram, ofokuserat. Som på mattelektionerna några veckor tidigare. Det är lite skönt ändå att vara såhär pass apatisk just för stunden, det enda som finns är att andas in och att andas ut. Ingenting mer. Det är allt. Ganska enkelt, eller hur? Vad jag ska göra nu dock strider mot alla mina viljor i hela kroppen, jag har alltså tänkt gå ner och äta. Mat. Jag vill inte, och jag hoppas verkligen verkligen att det är anorexi-Lina som styr nu. Att det är den delen av mig som inte vill och inte den friska Lina. Det vore så väldigt mycket värre. Min förhoppning är att medicinen kommer att slå till när jag är klar med maten och att jag kommer att däcka, oförmögen att bearbeta något mera av allt det här ikväll. One can only dream.
/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu