Jag var ganska säker på att den skulle komma ikväll igen, min vän Ångesten. Fast inte riktigt, det är inte riktigt ångest jag känner, det är mer som… frustration kanske? Jag vete fan rent utsagt. Ångrar inte direkt att jag åt ”bra” idag, men önskar att jag kunde få bort det, promenera, springa, boxas ja vad som bara jag får bort känslan! Att sitta still känns jobbigt när jag vet att jag ätit. Jag vet att jag måste gå upp i vikt, det vet jag. Men att bara sitta här och vänta och låta det hända…? Ingen vill sitta och vänta på kaoset. Tror inte människorna som jobbade på World Trade Center i USA bara skulle ha suttit där och väntat om de vetat att flygplanen var på väg. Hård jämförelse, jag vet, men det är så det känns.
Jag vet att jag måste hålla fokus. Ha skygglappar, blicka rakt fram och rakt fram bara. På framtiden. På när jag blir frisk. Framåt, framåt, framåt… det är inte det att jag tänker tillbaka, för det gör jag inte. Verkligen inte. Men framtiden är en bit av hjärnan som biologiskt blir påverkad av svält; däribland även minne och koncentrationsförmåga. Mitt perspektiv rör sig om max en dag, från kväll till kväll, inte mer. Allting är så relativt. Jag kan inte säga om jag kommer att kunna hitta på någonting imorgon, eftersom jag inte vet om jag kommer att orka ur sängen. Inte heller nästa vecka, eftersom jag inte vet om jag kommer ha slutat äta igen. Min lärare frågade mig om Irland, när jag vet om jag kommer att kunna följa med. Vet jag nästa vecka? Absolut inte, jag kommer knappt ha en chansning samma morgon!
Det känns som om det här hamnar fel. Lärare hör av sig med läxuppgifter, och jag har lite böcker kvar i skolan. Flera utgår ifrån att jag ändå kommer vara i skolan under hela sjukskrivningen, och att jag kommer att vara kapabel att skriva prov på flera hela kapitel. ”Ingen press alls, det viktigaste är att du blir frisk!”. Ha, jo, knappast. Jag kan inte vara borta från skolan, kan inte vara där. Orkar inte vara på sjukhuset, måste vara där.
Det finns ingenting jag kan göra. Ingenting jag kan kontrollera. Utom maten. Att inte äta, det kan jag, det är möjligt för mig att kontrollera. Jag vill verkligen kunna kontrollera åtminstone en grej; även om det innebär att jag slutar äta. Igen. Tanken verkar ha slagit flera, eftersom man har gömt min medicin. Man litar inte på mig längre. Eller, man litar på mig, på mig Lina Öhlander, men man litar inte på mig, anorektikern. Man tror att anorektikern skulle föredra döden framför att bli frisk. Skulle hon? Eller, rättare sagt, skulle jag? Nej. Nej. Jag är inte så pass svag. Jag kan klara det här. Hoppas jag. Det är svårt. Jag vet inte vilken sida jag ska slåss emot, jag vet inte vem som är den goda och den onda, jag vet inte! Att lyssna på båda driver mig till vansinne!!
/lina