Member Login

Lost your password?

Registration is closed

Sorry, you are not allowed to register by yourself on this site!


Inbillningssjuk eller inbillningsfrisk?

februari 20th, 2012 by Lina Öhlander

Ätstörningsenheten idag. Först anorexiainformation inför klassen, om mat och frånvaro och närvaro och blaha… alla lärare vet om det. Snart kommer alla klasskompisar veta om det. Hela släkten vet. Köpingsyndromet, alla vet om allting och jag har endast berättat om anorexian för tre personer. Egentligen spelar det väl ingen roll om andra vet, anorexia brukar i senare stadium vara svår att dölja. Fortfarande osäker på att det verkligen är anorexia det rör sig om, jag vet hur anorektiker tänker och hur de ser ut och hur deras ”matvanor” ser ut, men jag behöver väl inte klassas som anorektiker bara för att jag tänker likadant, väl? Jag ser inte ut som en anorektiker. Och jag anser att mina matvanor är normala. Fast det verkar bara vara jag som tror att jag är frisk och jag börjar därför ge med mig lite, tro på majoriteten i stället. Lite.

Ska till ätstörningsenheten i dag, efter en koll av blodtryck/puls/vikt, givetvis. Inte riktigt rädd än, bara de inte vill prata med mig eller väga mig eller försöka få mig att äta mer mat. Sålänge de ger fan i alla de sakerna är jag inte rädd.
/lina

En ren lögn

februari 19th, 2012 by Lina Öhlander

Jag vaknade rädd igen. Ensam, rädd och lite borta, inte riktigt närvarande. Vill bara gömma mig, sova bort dagarna, bli tagen härifrån. Vill inte äta, vill inte vill inte vill inte, men det gör ingenting. Det innebär inte att jag har anorexia, det har jag inte, DET HAR JAG INTE. Jag vill bara inte äta. Det är inte samma sak. Jag är frisk. Jag har inte anorexia. Varför tror ingen mig?
/lina

En bitter verklighet

februari 18th, 2012 by Lina Öhlander

Vaknade för några minuter sedan, rädd, orolig, ledsen och lite panikslagen. Jag upptäckte att jag befann mig mitt i en mardröm, trots att jag nyss vaknat från vad som antagligen var en ganska fin dröm.
På ett sätt är ju alla dessa känslor bra; det tyder ju på att jag faktiskt förstått vad som hela situationen innebär, vad anorexia är och att det just nu är en bit av mig och inget dumt påhitt utifrån. Att inse problemet är ju alltid det första steget. Men jag känner mig inte redo, som tagen på sängen, det här kom för snabbt och jag är inte redo. Jag vill pausa, stanna tiden eller, ännu bättre, gå tillbaka i tiden. För första gången är jag faktiskt ledsen för hur saker utvecklade sig. Mitt ”gamla” liv tyckte jag inte heller så väldigt mycket om, men det var bättre än det här. När rädslan kom sällan, och när den väl kom var den inför stora händelser på sjukhuset; en bra anledning, alltså. Nu för tiden är jag rädd större delen av mina dagar, så pass att jag kan börja skaka flera gånger varje dag. Och utan någon bra anledning.

Jag har gömt mig nu, jag ligger fortfarande i min säng under täcket och det är mörkt bakom den stängda dörren och den nerdragna rullgardinen. Här borde jag vara någorlunda trygg. Och vore det inte för den satans epilepsin skulle jag kunna komma undan med att stanna här, men jag måste ta medicinen. Jag har dock medicinen på rummet också, där jag har hela mitt ‘stasch’. Men här finns inget vatten, och därför måste jag lämna min trygga sfär. För att ta en medicin jag avskyr mot en sjukdom jag hatar och som inte ens hjälper för att bota sjukdomen. Öka, öka, öka dosen, så att den kanske hjälper. Det är inte ens säkert att den någonsin kommer hjälpa, oavsett dos, oavsett hur länge jag äter den; jag vill inte veta av den längre. Jag vill inte ha någon medicin längre, jag är trött på hela det livet.
Det är sex år sedan i år som den här karusellen började gå alldeles för fort. Det var på sommaren magen började få spel, och jag fick medicin efter medicin efter medicin, inget hjälpte. Och ingen trodde mig. Min familj trodde mig inte heller, vilket gjorde det svårare att kämpa sig igenom det. Att byta läkare var svårt, och att övertyga den nya läkaren att tro mig var ännu svårare; jag har ännu idag inte lyckats. Den första gastropskopin visade ingenting, heller inte den första pH-mätningen (inte heller den andra eller tredje). Röntgen var helt okej. Vem som helst skulle ju bli rasande, men vad som störde mig mer var att fortfarande var det ingen som trodde mig.
Jag lyckades övertala den andra läkaren om att göra en till gastroskopi, han skrattade åt mig och sade att det inte skulle visa något. Men det gjorde det. Han hade hittat något, vilket han motvilligt erkände, och jag fick så småningom en diagnos. Mediciner mot det, mediciner som fortfarande inte fungerade. Sjukdomen han påstod att jag hade var kronisk, och hur jag än behandlade den skulle den alltså komma tillbaka. I hopp om en annan, bättre diagnos sökte jag upp en annan läkare på ett mycket större sjukhus, där de riktiga experterna fanns att finna. Efter yttligare en gastroskopi kom man fram till att diagnosen var felaktig, men att det heller inte fanns något annat att kalla problemet. Men det som de hittade visade att jag inte hade ljugit, det visade att problemet jag påstod mig ha faktiskt existerade – frätskadorna hade börjat klättra uppåt, från magen och upp i matstrupen. Dessa går det inte att göra någonting åt och om de tar sig tillräckligt högt kommer fler problem att tillstöta, med andra, större komplikationer. Medicin mot detta finns, såklart, halsbränna är något de allra flesta av människor upplever från gång till gång. Fast varje dag, hela dagen, hela kvällen, i fem år; man tröttnar. Med mediciner försvann det till viss del, men biverkningarna var ett faktum och dessa krävde i sig medicin för att lindras, inte försvinna, utan lindras. Dessutom hjälpte varje medicin i regel tre månader innan den slutade att fungera.
Jag hade kunnat sluta ta den, jag hade ebbat ut halsbrännamedicinen för några veckor sedan. Klarade mig ändå. Och jag klarar mig fortfarande, fast halsbrännan är oändlig, jag har slutat bry mig. Men så kan jag inte heller tänka, för att frätskadorna är något man ska ta hänsyn till som det verkar. Jag vet hur framtiden med sådana ser ut, och jag vet att det inte är något man vill. Jag måste därför börja ”ebba in” den igen, men jag orkar inte med biverkningarna, de håller mig liggandes varje dag, flera timmar i mörker och ensamhet. Jag orkar inte med medicinerna som medföljer, jag orkar inte det här längre. Jag vill bara vara frisk, alla säger att jag ska vara så förbannat glad för att jag ”ju i alla fall har hälsan”. Detta antar jag baserar sig på det faktum att jag står upp och har hår på huvudet, för annars är det ju bara en jävligt ointelligent sak att säga. För att förknippa mig med hälsa, det är ju som att ta en ekorre för en räv.

Nej. Jag orkar inte längre. Jag vill inte längre. Vad som är så hemskt är att ingen bryr sig, det finns ingen hänsyn att ta, det finns inget andra kan (eller vill) göra. Fast det skulle såklart hjälpa om andra försökte, men det här är så jävla värdelöst. Jag är inte tillräckligt sjuk för att klassas som sjuk, och bör därför inte tas till hänsyn, men jag kommer aldrig någonsin att klassas som frisk, heller. Jag måste försöka skjuta bort tankarna och ta mig igenom dagen ändå. Trots att jag vet att det aldrig kommer att ske, önskar jag att jag bara kunde vara som alla andra. Jag vet att det inte säger så mycket, ingen är som alla andra. Det är ett begrepp som inte finns egentligen. Men jag skulle vilja kunna gå en vecka utan att åka till sjukhuset, jag skulle vilja gå en månad utan att de ska ta en massa jävla prover och gärna vilja se att de dumma remisserna skickades till någon annan i stället för mig.
Jag önskar att någon ville lyfta upp mig, hålla om mig hårt och säga att det inte är någon fara. Och sedan ta mig härifrån, väcka mig och säga att det här bara är en mardröm. Att det är inte såhär det är egentligen.

Jag vet att jag verkligen inte borde klaga. Jag vet att jag borde klara det här, att jag borde klara mig själv. Att jag borde finna mig i det, att jag borde ha vant mig vid mitt sjuka liv. Att jag ska ha slutat bry mig om alla mediciner, att jag ska se positivt på att en dag kanske kunna bli frisk. Jag vet inte ens varför någon ens bemödar sig med att använda den meningen, alla vet att jag inte kommer att bli frisk. Att såhär kommer mitt liv alltid att se ut. Förhoppningen är väl då att anorexian ska vara borta. Men egentligen, så stor betydelse har den ju inte, jag kommer ju inte bli frisk utan den, heller.

Jag orkar inte tänka längre. Jag vill bara somna om här i mitt trygga mörker. Fast det kan jag ju inte, såklart.
/lina

När rädslan kom

februari 17th, 2012 by Lina Öhlander

En sak jag aldrig förstått (innan jag fick se anorexia från insidan), eller en utav många saker förstås, är hur vissa kunde vara rädda för mat. Att de inte ville äta, det förstod jag ju någorlunda, men inte hur de kunde vara rädda. På riktigt, liksom. Jag trodde det bara var något tjablaha de monterat ihop för att få uppmärksamhet. Och kanske är det så för vissa, jag vet inte allt, men vad jag vet nu är att rädslan faktiskt kan finnas där, på riktigt. Fortfarande förstår jag inte hur denna rädsla överhuvudtaget kan uppstå, vad den grundar sig på. Fast det är nog lite upp till var och en, en självklar anledning till rädsla är ju såklart viktuppgång, att bli tjock; en självklar rädsla hos många anorektiker. Vissa är rädda för att inte kunna kontrollera sig när de väl börjat äta, att falla offer för sin eventuella hunger; även det relativt förståeligt. Men vad är jag så rädd för? Ja, lite rädd är jag för att gå upp i vikt, men jag är inte sjukligt rädd för detta utan försöker tänka på annat så gott det går. Att bli tjock då? Jo, men det är jag rädd för, men inte så sjukligt mycket där heller faktiskt. Mer ledsen över mitt allt mer normaliserande utseende än rädd för det. Att tappa kontrollen? Vafan, om jag från början haft kontrollen skulle jag för tusan ätit. Nej, det är inte heller vad det rör sig om. Så vad tusan är det som får mig att vara så livrädd dag ut och dag in? Jag har ju redan konstaterat vad det inte är.

Matfobi. Tja, varför inte? Grädde på moset har man väl hört talas om förut. Kanske en dålig metafor i sammanhanget? Förlåt.
/lina

Viljan av ljus

februari 17th, 2012 by Lina Öhlander

Oh those happy daysNu har jag ett sånt där ögonblick igen, när situationen och lösning är båda två glasklara. Vägen dit får jag för mig vara enkel, något som tar en eftermiddag och en eftermiddag bara, jag har nog lite fel men fel med rätt inställning. För jag vet inte att det kommer vara svårt, nästintill omöjligt, jag kan inte veta att jag inte kommer fixa det här snabbt, det kan ingen veta. Det är alltså fullt möjligt att det går snabbt för min del!
Men återigen är det här ett sådant ögonblick där allt känns glasklart. Jag har haft sådana här stunder förut, och kommer med största säkerhet att ha dem igen; det gör dem varken mindre betydelsefulla eller mindre underbara. Logiskt sett vet jag ju att anorexia är en svår sjukdom att bota, många blir inte helt botade ens utan bara hjälpta, och för den sjuke som blir frisk tar det tid. Tid och ansträngning, mod och envishet. Att inte ens inse att man är sjuk är vanligt för anorexia, och kanske är det just därför dessa ögonblick känns så underbara, de är som små minneslappar av mitt till synes friska liv, det som inte innehöll anorexia.

Just nu vill jag, just nu vill jag så mycket. Det känns som att jag kan göra allt för att bli frisk, som att jag är redo att göra vad som krävs; äta alla mål mat, följa Mat För En Dag utan och innan och till och med börja äta i skolan igen så småningom, jag är till och med helt okej med att gå upp i vikt om det innebär en vardag utan minsta glimt av anorexia.
Jag vet ju att imorgon kommer jag att ha ändrat mig. Imorgon kommer jag inte att vilja äta frukost, inte lunch, inte mellanmål och definitivt inte kvällsmat. Allt detta vet jag, men för stunden vill jag bara låta känslan av att vara frisk få leva kvar i mig. Det är som att tänka sig en solig strand mitt i sommaren när man är förfrusen i snö, det är en underbar känsla.
/lina

En känsla av lugn

februari 15th, 2012 by Lina Öhlander

Idag har varit en väldigt bra dag av någon anledning. Sjukskriven från skolan, så jag kan välja och vraka vilka lektioner jag vill gå på, idag blev det bara en och så matteprovet. Matteprovet gick, till skillnad mot vad jag trott, jättebra! Andra delen skriver jag imorgon, men jag är lättad över att den första halvan gick så pass bra. Jag har i alla fall en plan nu, främst gällande skolan. Jag ska först försöka göra alla prov och lämna in alla papper och skit till berörda lärare, sedan ska jag vara hemma nästa vecka och såklart under lovveckan. Saker och ting har sakta börjat vända, men lite tid borta från skolan känns ändå nödvändig. Mötet med skolan är på fredag, det känns inte som så långt bort längre. Fast nu måste jag plugga, jag ska ha läst ut en bok på engelskan och förväntas hålla en muntlig redovisning av den imorgon. Ojdå.
/lina

Tisdag kväll

februari 15th, 2012 by Lina Öhlander

Så mitt första riktiga inlägg nu alltså. Jag trodde att vägen tillbaka skulle vara enklare, jag trodde anorexia var en helt viljestyrd sjukdom. Jag trodde inte att anorexia kunde klassas som en sjukdom, eftersom jag trodde inte den kunde ha ett sådant starkt grepp om en människa.

Idag var första dagen på en vecka jag var i skolan hela dagen, med ett avbrott för att åka till sjukhuset, givetvis. Viktkontroll, blodtryck och puls. Och ”välmåendekontroll”. De frågar mig hur jag mår och vad ska jag säga? Det är väl uppenbart att jag inte mår bra. Även om jag har börjat äta igen så är jag fortfarande likblek och iskall om händer och fötter och har naglar som är lila. Hur mycket jag än sover har jag blåa säckar under ögonen som inte ens smink döljer. Och de frågar hur jag mår? Jag märkte idag att jag inte är redo för det riktiga livet än. Att jag borde leva i en liten glasboll just nu, skyddad. När jag var hemma så åt jag åtminstone, jag log och jag skrattade. Men skolan är en viktig del av mitt liv och något jag som begärs av mig att lösa, att
prestera i, att regera i. Vardagen i skolan är svår nog för den friske, jag känner att jag inte klarar den något vidare. Rädd, svag och undangömd rör jag mig mellan salarna bärandes på olika böcker, sitter och stirrar i väggen, skyddad i jacka och vantar och med musik i öronen. I någon form av säkerhet mitt bland de riktiga människorna i den riktiga världen. Den läskiga världen.

Den riktiga världen är en läskig värld, en värld jag måste klara av men även en värld jag inte fixar. Jag måste, men jag kan inte. Jag har fyra prov den här veckan, och två nästa. Hur, hur i HELVETE, ska det gå till! Skolan borde ha ett skyddsnät, något som tar emot dig om du faller. Ett skyddsnät, inte en jävla spikmatta som tar kol på dig snabbare. Vi ska på möte med rektorn och lärare och syo på fredag. Mina föräldrar tror på en lösning, men vad ska skolan säga? ”Jo men det är okej att vi sjukskriver henne ett halvår, betygen står kvar bara”? Knappast. Jag måste orka. Jag bara måste, på något sätt, på något sätt måste jag bli Superwoman. För det vore ju jävligt coolt att klara det förstås.

Just nu är jag så jädrans trött. Inte sömning, utan trött, slutkörd, färdig. Kampen att äta idag var svårare än tidigare, anorexia i Den Riktiga Världen är svårare än anorexia i min trygga lilla glasboll jag befunnit mig i den senaste veckan. Mycket svårare. Jag behöver otroligt mycket hjälp och stöd för att få i mig något, men när jag väl börjat äta är det inte så hemskt och det hemska glöms bort och blir svagare allteftersom. Fast innan det försvinner är jag livrädd, livrädd för allting, så pass att jag skakar i hela kroppen ibland. Tanken på att äta får mig att vilja gråta, alltid nu för tiden. Jag vill inte äta, jag vill det verkligen verkligen inte, jag vill inte gå upp i vikt eller bli tjock eller äcklig. Det lustiga är att jag inte alls tycker såhär om andra människor; bara om mig själv. Men jag försöker åtminstone. Jag försöker, men vill fortfarande bara gråta av min spegelbild.

Vi var på sjukhuset idag igen, jag har verkligen börjat avsky det nu. Det tog mig fjorton år, men nu är jag där, jag orkar det inte längre, det finns inte en chans att jag pallar med ett jävla besök till! Men det finns inte i någon plan att jag ska vara motsträvig. Det passar sig inte att jag kanske inte vill spendera mitt hela förbannade liv i den där sterila, rentvättade jävla byggnaden! Jag var där sju gånger förra veckan, skulle dit tre gånger den här veckan fast jag glömde bort en tid i måndags, var ju där idag och ska dit igen på torsdag. Nästa vecka ska jag dit på måndag två gånger, och veckan efter det två gånger på måndagen och så på torsdagen. JAG. ORKAR. INTE. LÄNGRE. Jag mätte dosen av epilepsimedicin idag, för att se om den är tillräcklig. Jag skulle inte tro att den räcker, för att jag är inte anfallsfri. Så enkelt är det.
/lina

Första inlägget

februari 13th, 2012 by Lina Öhlander

Februari, 2012September, 2010Hej,

första inlägget tänkte jag göra kort, en enkel presentation av min vision av bloggen och av mig själv, helt enkelt. Jag är en sjuttonårig småstadstjej vid namn Lina Öhlander. Jag är väldigt ambitiös, högpresterande och en duktig elev, plikttrogen, ordningsam och perfektionistisk är ord som beskriver min karaktär bra. Nu när jag tänker efter var kanske inte anorexia en så otänkbar konsekvens av det hela pusslet.
Det har inte gått många veckor sedan jag fick diagnosen anorexia nervosa. Jag är på sjukhuset varje vecka för viktkontroll och blodtrycksmätningar. På sjukhuset är jag dock ofta med tanke på alla andra problem jag dragit till mig; cancerkontroller sedan barnsben, odiagnoserat magproblem sedan några år tillbaka, biverkningar från cancern, en godartad cysta och nu på senare dagar även epilepsi och slutligen anoreixa. På något sätt har jag samtidigt lyckats med väldigt bra betyg på natur, och även hållit en hel del fotoutställningar. Dessa är något jag tänker fortsätta med livet ut hoppas jag, och andra planer jag har är att plugga vidare inom biomedicin uppe i norr, och dit längtar jag verkligen!

Jag startar den här bloggen av -främst- två anledningar: den första är att jag tror det är väldigt bra att skriva ner tankar och problem för att kunna lösa dem bättre och kanske se dem från en annan synvinkel, dessutom älskar jag att skriva och har gjort det oavbrutet sedan min sjuårsdag. Det andra skälet är att jag hoppas kunna vara till hjälp för andra i samma situation, oavsett om det gäller cancer, epilepsi eller anorexia; det bör finnas åtminstone en bra anledning till att jag har gått (och fortfarande går) igenom helvetet, och om denna är att kunna hjälpa och stötta andra så är jag nöjd med det.
/lina


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu