Städade för en stund sedan mitt rum. När jag slängde ut det nakna täcket på golvet för att damsuga det, kände jag igen vanan. Det var med samma rörelse och rätta knyck som jag kastat ut täcket att ha som matta under mig när jag tränade. När mattan inte räckte till och när kläderna inte räckte till, när ryggraden var för benig för att fixa ytan utan att ha sönder huden. Rörelsen skrämde mig för den kändes alldeles för välbekant. Det sårar mig att min kompis inte trodde mig när jag berättade om anorexian i debuten. Kanske hade det blivit annorlunda om han hade gjort det. Kanske hade det inte blivit det.
Jag damsög mattan i en timme, inte för att den var så pass skitig utan för att det kändes som min uppgift, vad som höll mig igång; det här måste just precis jag göra. Ett viktigt uppdrag. Att damsuga mattan var det som höll mig igång, det var det som gav mig vilja att fortsätta. Vad jag menar med det vet jag inte riktigt själv. Eller… jo, det gör jag. Jag vet alldeles för väl vad jag menar. Men jag vet att vad jag själv vill har ingenting med verkligheten att göra, därför tänker jag ju fortsätta sträva mot någon typ av framtid. Antar jag. Fast vilken framtid?
Jag kom på en sak för några minuter sedan. Jag kan inte ta livet av Anorexialina. Nej. Det går inte. Det är Anorexialina som håller Lina Öhlander vid liv. Det är som att dra pluggen ur respiratiorn; det går inte. Det går inte.
Det här beror inte på att jag har förväxlat personerna, att jag trivs bättre, ingenting sådant tjablaha. Nej. Jag vet hur jag mådde innan jag fick anorexi. Jag vet vad jag tänkte. Vilken utväg jag hade i tankarna. Anorexialina blev min räddning, hon tog bort dessa. Gömde dem, förvandlade dem. Förvandlade mig. Gjorde mig glad, lycklig, ”frisk”.
Vilket jävla skämt. Jag kommer aldrig att bli frisk. Aldrig att må bra. Aldrig att få lämna det här. Aldrig att bli ”en som alla andra”.
Mattan var mitt livsuppdrag ikväll. Och nu är mattan ren.
/lina