Ätstörningsenheten idag. Först anorexiainformation inför klassen, om mat och frånvaro och närvaro och blaha… alla lärare vet om det. Snart kommer alla klasskompisar veta om det. Hela släkten vet. Köpingsyndromet, alla vet om allting och jag har endast berättat om anorexian för tre personer. Egentligen spelar det väl ingen roll om andra vet, anorexia brukar i senare stadium vara svår att dölja. Fortfarande osäker på att det verkligen är anorexia det rör sig om, jag vet hur anorektiker tänker och hur de ser ut och hur deras ”matvanor” ser ut, men jag behöver väl inte klassas som anorektiker bara för att jag tänker likadant, väl? Jag ser inte ut som en anorektiker. Och jag anser att mina matvanor är normala. Fast det verkar bara vara jag som tror att jag är frisk och jag börjar därför ge med mig lite, tro på majoriteten i stället. Lite.
Ska till ätstörningsenheten i dag, efter en koll av blodtryck/puls/vikt, givetvis. Inte riktigt rädd än, bara de inte vill prata med mig eller väga mig eller försöka få mig att äta mer mat. Sålänge de ger fan i alla de sakerna är jag inte rädd.
/lina